Konsten att acceptera det man inte kan förändra.

Att livet inte alltid blir som man planerar är jag inte ensam om att uppleva. En studie på 500 personer som skulle planera in sin dag under ett helt år visade att ingen lyckades med konststycket. Inte en enda fick planeringen att gå ihop.

Trots det planerar jag i tron att allt kommer att bli som jag planerar. Men min ambition är att planera så lite som möjligt för att kunna känna in i stunden om det känns rätt. Det lämnar också dörren öppen för allt oförhappandes som dyker upp. Ibland lyckas jag väldigt bra. Men ofta står jag där med min kalender eftersom jag fortfarande har en sån där liten bok som man skriver i och undrar om det verkligen är jag själv som skrivit in allt som står där. Svaret är, Ja.

Dagarna tycks fyllas på av sig själv med fantastiska möten och händelser och det som kallas livet skapas.

Ganska ofta är jag optimistiskt överbokad. Men på något märkligt sätt är det som om de mest trånga dagarna rättar till sig av sig själv. Inte sällan blir jag hög av förundran då någon ringer och talar om att han eller hon fått förhinder i samma stund som jag funderar på att göra detsamma. Det har lett till att jag fått en tillit till att allt ordnar sig till det bästa om jag bara accepterar situationen och gör mitt bästa.

Då och då kastas allt omkull på ett brutalt sätt. Det kan bero på väldigt mycket. Det som sker just nu, är alltid någon form av pay-back-time. Den tanken tilltalar mig. Det är Universums lag eller Karma-lagen. Den kan ingen gå emot. Jag får alltid tillbaka det som jag sänder ut. Det är bara att köpa läget. Tacka för det som kommer. Jag älskar att få tillbaka. Som ett kvitto på det som jag gjort. Det händer att jag får guldstjärnor då blir jag extra glad.  I vilket fall så behövs en acceptans och ibland omplanering.

Sommaren som nu är på väg till en annan del av världen har inte på något sätt följt min planering. Så säger många. Inte minst min egen mor.

Det började med att mor en av sommarens första dagar konstaterar att nu går det inte längre. Under en lång tid har mor, snart 90, haft allt svårare att klara de dagliga rutinerna. Så ropet om hjälp kom inte som en överraskning.

En vecka efter det att vi träffat biståndshandläggaren flyttade mor in i ett ljust litet rum med stort badrum, plats för rullator. En uteplats och egna trädgårdsmöbler och blommor ingick i det hela. Hur det kunde gå så snabbt vet jag inte. Inget av det som jag många gånger läst om i tidningar och som TV presenterat, om långa väntetider och gamla utan tillräcklig hjälp fick vi erfara. Vi blev behandlade med stor respekt och mycket kärleksfullt. Vi lever i en tid full av mirakel.

Mors 94-åriga väninna Martha på besök i Oxie

Allt negativt jag hört och läst om äldreboende under årens lopp kanske finns. Men på Oxie vårdhem har jag inte sett annat än positiva händelser. Trevlig personal som säger att de älskar sitt arbete. Maten är hemlagad. Vin till maten och även ett på kvällen till de som önskar. Ett färgglatt fullspikat schema över veckans aktiviteter ser lockande ut. Musik, nagelvård, promenader, bingo, glass- öl- vinprovning, film, sitt-zumba, bokläsning är bara en smakprov av allt som finns för den som har kraft och lust.

På fredagar är det barhäng på innergården eller i caféet. Det låter i mina öron som ett all-inklusive-ställe.  Men är man trött, har smärtor och ett svikande minne upplever man det inte alltid som roligt. Hemlängtan finns där ständigt. Förändringen har man inte direkt önskat sig.

Det har varit en sommar med många känslor. Kärleksfulla minnen, skratt, gråt och skuldkänslor har avlöst varandra. Det är precis som det ska när man är mitt uppe i en förändringsprocess. Livsförändringars specialitet och viktiga betydelse är att dra upp gamla inlåsta känslor till ytan. Känslor som är redo att få bekräftelse. En mer eller mindre smärtsam process. Ett liv utan förändring är inget levande liv.

Mor på kusinträff i Höllviken

Tack vare förändringen i mors liv blev också jag indragen i en förändringsprocess. Även om jag numera välkomnar förändringar i mitt liv eftersom jag vet hur viktiga de är för den personliga utvecklingen samt leder ett steg framåt, blev processen kännbar. Känslor som jag trott jag var färdig med och som jag trott att jag kärleksfullt accepterat dök utan förvarning upp i ljuset. Jag har befunnit mig i åldrar allt mellan 4 och 65. Det har nog mor också gjort. Det som inte var färdigbehandlat fick en ny chans.

Tacksamt insåg jag att det fanns rester kvar som gömt sig i mörka skrymslen och som nu i förändringen åter kom upp till ytan. Jag beskådade det mörka som fanns i mig och lyfte fram det. Såg sanningen, ibland med ett visst motstånd. Men kunde efterhand omhulda den kärleksfullt. Alla sanningar finns tillgängliga. Ibland väl insvepta i lögner som man kan tro är sanningar. Det går att blunda för det som man inte vill se. Möjligheten finns att på nytt stoppa in känslorna. Gömma dem i en mörk skrubb långt där inne och ljuga för sig själv och låtsas som om de inte finns. Där kan de obearbetade känslorna ligga kvar och skava och gnaga så länge man vill ha dem där. För mig är det inte längre något alternativ att gömma och förneka. Jag vill vara helt transparent.

Min välplanerade sommar fylldes med icke planerat. När mor väl var kommen till sitt nya hem som jag och mina systrar, ex man och svågrar kärleksfullt möblerade, så skulle lägenheten tagas omhand. Allt ville jag och mina systrar gå igenom, bekräfta och släppa fritt. Nittio år av en människas liv finns inpackat i 72 kvm. Allt är vibrerande energi. Det som är färdigt känns tungt. Gammalt, mörkt. Tar energi.

En smärtfylld ångestladdad del i förändringen var att mors möbler, serviser, tavlor, prydnader. Ja allt i hemmet fortfarande hade en stark makt över henne. Mor är så glad över allt som hon har. Detta trots att mor under många år inte använt mer än en bråkdel av det som gömde sig i skåp och lådor. Men varje sak har en berättelse, en historia och den var svår att skiljas från.

Just denna del av processen var jag inte förberedd på. Att det skulle vara så svårt att lämna det materiella kom som en överraskning för mig, då jag själv har upplevt befrielsen i att kärleksfullt lämna mitt materiella. Den stora skillnaden var att jag önskade att frigöra mig från allt det materiella som jag inte längre kände någon dragning till och jag gjorde det i omgångar. För mig var det en glädjeresa. De viktiga känslor som skulle söka sig fram i ljuset upplevde jag med tacksamhet och varje sak jag lämnade gav mig antingen skratt eller tårar. Energierna finns i allt. Från minsta lilla sockerskål till stora möbler. I allt finns ett minne som ger en tanke som skapar en känsla.

Betydelsen av att ha befriat mig från så mycket av mitt materiella fick denna sommar en större innebörd.  Jag kommer aldrig att hamna i den situation som mor tvingats gå igenom. Det är redan gjort. Jag kan inte längta hem. Eftersom jag alltid är hemma och känner mig trygg där jag befinner mig. Den tryggheten ger mig en känsla av frihet som jag värdesätter väldigt högt. Vad som väntar mig får tiden visa.

Vissa stunder har jag fyllts med euforiska lyckokänslor av tacksamhet över min frihet. Andra stunder har jag funderat över skuldkänslorna som mors materiella ting gav mig. Saker som jag vet har haft stor betydelse för mor och som ingen vill ta hand om gav mig skuld. Först trodde jag att det bara fanns två alternativ. Ta hand om något man inte vill och gå emot sig själv och därmed lägga en börda på sina axlar. Eller inte ta hand om den och lägga en börda på axlarna. Men så kom det tredje alternativet. Det som är färdigt är färdigt. Mor har sitt liv. Jag har mitt liv. Mina barn har sina liv. Ingen ska behöva känna ansvar att ta hand om och vårda det som varit en annan människas liv om man inte brinner a v längtan att få göra det.  Det är tungt och det tar energi att också gå omkring och bära på andras liv.

Tack vare att livet kom in och styrde om i min sommarplanering har jag tillbringat extra mycket tid med mina systrar.

Jag känner stor tacksamhet över att vi inte tvingas ta hand om ett slott, en gammal gård eller något annat betungande som gått i arv i generationer. Något som måste tas om hand och skötas om och ta av den korta tid som är livet och som jag kanske skulle vilja ha till något annat. Det är mänskligt att tycka att mitt liv och det som jag samlat ihop ska bevaras till eftervärlden. Värdesätter jag det, så borde andra också värdesätta det. Jag har varit där i mina tankar på den tiden då jag var fylld av rädslor och ville att allt skulle vara för evigt.

Genom åren har jag fått många bekräftelser på hur detta att ta hand om tidigare generationers skatter  kan skapa enorma skuldkänslor hos människor. Att vara den i släktkedjan som bryter sig loss är ingen lätt uppgift. Till det krävs ett stort mod.

En väninna till mig som befann sig i en sådan situation berättade hur hon som barn och ung så ofta fick höra hur fantastiskt det var med familjegården att hon till sist trodde det. När hon i vuxen ålder insåg att det var en lögn. Det var inte hennes egen sanning, fick hon skuldkänslor för att hon inte längre trodde på lögnen. Hon sålde gården och fick skuldkänslor.

Om det sagt ”poff” och bara försvunnit när tiden är ute är en tanke som kommit upp.  Men å andra sidan hade det då inte varit någon utmaning som gett en möjlighet att stå upp för sin egen sanning och våga förändra. Utvecklas. För det är ju det som livet också ska ge. Möjligheten att övervinna det obehagliga.

Som en av mina söner sa när han var väldigt ung. ”Den som har något kvar när han dör har förlorat. Antingen har han haft för mycket eller så har han inte levt tillräckligt väl.” En annan version är. Den som har mest prylar när tiden på Jorden är ute, han har vunnit? Vilket som är rätt är upp till var och en.

Överenskommelsen som jag gjorde med mina barn för många år sen har jag nu blivit påmind om. Dessutom har jag också fått veta att den inte är förhandlingsbar. Överenskommelsen är den att då jag inte längre kan ta hand om mig själv, ska barnen köpa en enkel biljett och sätta mig på ett tåg till Toscana.

Efter känslostormar som säkert pågått också inom inom mor, säger hon nu till min glädje. Men jag har det bra här. Alla är rara och maten god. Även om jag längtar hem så skulle jag inte kunna bo kvar hemma, tillägger hon. Det är acceptans.

Med alla förändringar accepterade och på rätt plats, känns det skönt att veta att allt blev bra och är mycket rätt. Även om det mitt under förändringen ibland kändes som kaos. Nu är det dags att gå vidare och fokusera på det som ska komma. Trots att studier visar på det omöjliga i att planera så gör jag det i alla fall.  Det som ligger först i planeringen är att ordna ett trevligt 90-års kalas till mor. Det ser jag och mina systrar framemot.

Styrka är att kunna acceptera det som jag inte kan förändra.