You are currently browsing the category archive for the ‘Nonnashus’ category.

Att livet inte alltid blir som man planerar är jag inte ensam om att uppleva. En studie på 500 personer som skulle planera in sin dag under ett helt år visade att ingen lyckades med konststycket. Inte en enda fick planeringen att gå ihop.

Trots det planerar jag i tron att allt kommer att bli som jag planerar. Men min ambition är att planera så lite som möjligt för att kunna känna in i stunden om det känns rätt. Det lämnar också dörren öppen för allt oförhappandes som dyker upp. Ibland lyckas jag väldigt bra. Men ofta står jag där med min kalender eftersom jag fortfarande har en sån där liten bok som man skriver i och undrar om det verkligen är jag själv som skrivit in allt som står där. Svaret är, Ja.

Dagarna tycks fyllas på av sig själv med fantastiska möten och händelser och det som kallas livet skapas.

Ganska ofta är jag optimistiskt överbokad. Men på något märkligt sätt är det som om de mest trånga dagarna rättar till sig av sig själv. Inte sällan blir jag hög av förundran då någon ringer och talar om att han eller hon fått förhinder i samma stund som jag funderar på att göra detsamma. Det har lett till att jag fått en tillit till att allt ordnar sig till det bästa om jag bara accepterar situationen och gör mitt bästa.

Då och då kastas allt omkull på ett brutalt sätt. Det kan bero på väldigt mycket. Det som sker just nu, är alltid någon form av pay-back-time. Den tanken tilltalar mig. Det är Universums lag eller Karma-lagen. Den kan ingen gå emot. Jag får alltid tillbaka det som jag sänder ut. Det är bara att köpa läget. Tacka för det som kommer. Jag älskar att få tillbaka. Som ett kvitto på det som jag gjort. Det händer att jag får guldstjärnor då blir jag extra glad.  I vilket fall så behövs en acceptans och ibland omplanering.

Sommaren som nu är på väg till en annan del av världen har inte på något sätt följt min planering. Så säger många. Inte minst min egen mor.

Det började med att mor en av sommarens första dagar konstaterar att nu går det inte längre. Under en lång tid har mor, snart 90, haft allt svårare att klara de dagliga rutinerna. Så ropet om hjälp kom inte som en överraskning.

En vecka efter det att vi träffat biståndshandläggaren flyttade mor in i ett ljust litet rum med stort badrum, plats för rullator. En uteplats och egna trädgårdsmöbler och blommor ingick i det hela. Hur det kunde gå så snabbt vet jag inte. Inget av det som jag många gånger läst om i tidningar och som TV presenterat, om långa väntetider och gamla utan tillräcklig hjälp fick vi erfara. Vi blev behandlade med stor respekt och mycket kärleksfullt. Vi lever i en tid full av mirakel.

Mors 94-åriga väninna Martha på besök i Oxie

Mors 94-åriga väninna Martha på besök i Oxie

Allt negativt jag hört och läst om äldreboende under årens lopp kanske finns. Men på Oxie vårdhem har jag inte sett annat än positiva händelser. Trevlig personal som säger att de älskar sitt arbete. Maten är hemlagad. Vin till maten och även ett på kvällen till de som önskar. Ett färgglatt fullspikat schema över veckans aktiviteter ser lockande ut. Musik, nagelvård, promenader, bingo, glass- öl- vinprovning, film, sitt-zumba, bokläsning är bara en smakprov av allt som finns för den som har kraft och lust.

På fredagar är det barhäng på innergården eller i caféet. Det låter i mina öron som ett all-inklusive-ställe.  Men är man trött, har smärtor och ett svikande minne upplever man det inte alltid som roligt. Hemlängtan finns där ständigt. Förändringen har man inte direkt önskat sig.

Det har varit en sommar med många känslor. Kärleksfulla minnen, skratt, gråt och skuldkänslor har avlöst varandra. Det är precis som det ska när man är mitt uppe i en förändringsprocess. Livsförändringars specialitet och viktiga betydelse är att dra upp gamla inlåsta känslor till ytan. Känslor som är redo att få bekräftelse. En mer eller mindre smärtsam process. Ett liv utan förändring är inget levande liv.

Mor på kusinträff i Höllviken

Mor på kusinträff i Höllviken

Tack vare förändringen i mors liv blev också jag indragen i en förändringsprocess. Även om jag numera välkomnar förändringar i mitt liv eftersom jag vet hur viktiga de är för den personliga utvecklingen samt leder ett steg framåt, blev processen kännbar. Känslor som jag trott jag var färdig med och som jag trott att jag kärleksfullt accepterat dök utan förvarning upp i ljuset. Jag har befunnit mig i åldrar allt mellan 4 och 65. Det har nog mor också gjort. Det som inte var färdigbehandlat fick en ny chans.

Tacksamt insåg jag att det fanns rester kvar som gömt sig i mörka skrymslen och som nu i förändringen åter kom upp till ytan. Jag beskådade det mörka som fanns i mig och lyfte fram det. Såg sanningen, ibland med ett visst motstånd. Men kunde efterhand omhulda den kärleksfullt. Alla sanningar finns tillgängliga. Ibland väl insvepta i lögner som man kan tro är sanningar. Det går att blunda för det som man inte vill se. Möjligheten finns att på nytt stoppa in känslorna. Gömma dem i en mörk skrubb långt där inne och ljuga för sig själv och låtsas som om de inte finns. Där kan de obearbetade känslorna ligga kvar och skava och gnaga så länge man vill ha dem där. För mig är det inte längre något alternativ att gömma och förneka. Jag vill vara helt transparent.

Min välplanerade sommar fylldes med icke planerat. När mor väl var kommen till sitt nya hem som jag och mina systrar, ex man och svågrar kärleksfullt möblerade, så skulle lägenheten tagas omhand. Allt ville jag och mina systrar gå igenom, bekräfta och släppa fritt. Nittio år av en människas liv finns inpackat i 72 kvm. Allt är vibrerande energi. Det som är färdigt känns tungt. Gammalt, mörkt. Tar energi.

En smärtfylld ångestladdad del i förändringen var att mors möbler, serviser, tavlor, prydnader. Ja allt i hemmet fortfarande hade en stark makt över henne. Mor är så glad över allt som hon har. Detta trots att mor under många år inte använt mer än en bråkdel av det som gömde sig i skåp och lådor. Men varje sak har en berättelse, en historia och den var svår att skiljas från.

Just denna del av processen var jag inte förberedd på. Att det skulle vara så svårt att lämna det materiella kom som en överraskning för mig, då jag själv har upplevt befrielsen i att kärleksfullt lämna mitt materiella. Den stora skillnaden var att jag önskade att frigöra mig från allt det materiella som jag inte längre kände någon dragning till och jag gjorde det i omgångar. För mig var det en glädjeresa. De viktiga känslor som skulle söka sig fram i ljuset upplevde jag med tacksamhet och varje sak jag lämnade gav mig antingen skratt eller tårar. Energierna finns i allt. Från minsta lilla sockerskål till stora möbler. I allt finns ett minne som ger en tanke som skapar en känsla.

Betydelsen av att ha befriat mig från så mycket av mitt materiella fick denna sommar en större innebörd.  Jag kommer aldrig att hamna i den situation som mor tvingats gå igenom. Det är redan gjort. Jag kan inte längta hem. Eftersom jag alltid är hemma och känner mig trygg där jag befinner mig. Den tryggheten ger mig en känsla av frihet som jag värdesätter väldigt högt. Vad som väntar mig får tiden visa.

Vissa stunder har jag fyllts med euforiska lyckokänslor av tacksamhet över min frihet. Andra stunder har jag funderat över skuldkänslorna som mors materiella ting gav mig. Saker som jag vet har haft stor betydelse för mor och som ingen vill ta hand om gav mig skuld. Först trodde jag att det bara fanns två alternativ. Ta hand om något man inte vill och gå emot sig själv och därmed lägga en börda på sina axlar. Eller inte ta hand om den och lägga en börda på axlarna. Men så kom det tredje alternativet. Det som är färdigt är färdigt. Mor har sitt liv. Jag har mitt liv. Mina barn har sina liv. Ingen ska behöva känna ansvar att ta hand om och vårda det som varit en annan människas liv om man inte brinner a v längtan att få göra det.  Det är tungt och det tar energi att också gå omkring och bära på andras liv.

Tack vare att livet kom in och styrde om i min sommarplanering har jag tillbringat extra mycket tid med mina systrar.

Tack vare att livet kom in och styrde om i min sommarplanering har jag tillbringat extra mycket tid med mina systrar.

Jag känner stor tacksamhet över att vi inte tvingas ta hand om ett slott, en gammal gård eller något annat betungande som gått i arv i generationer. Något som måste tas om hand och skötas om och ta av den korta tid som är livet och som jag kanske skulle vilja ha till något annat. Det är mänskligt att tycka att mitt liv och det som jag samlat ihop ska bevaras till eftervärlden. Värdesätter jag det, så borde andra också värdesätta det. Jag har varit där i mina tankar på den tiden då jag var fylld av rädslor och ville att allt skulle vara för evigt.

Genom åren har jag fått många bekräftelser på hur detta att ta hand om tidigare generationers skatter  kan skapa enorma skuldkänslor hos människor. Att vara den i släktkedjan som bryter sig loss är ingen lätt uppgift. Till det krävs ett stort mod.

En väninna till mig som befann sig i en sådan situation berättade hur hon som barn och ung så ofta fick höra hur fantastiskt det var med familjegården att hon till sist trodde det. När hon i vuxen ålder insåg att det var en lögn. Det var inte hennes egen sanning, fick hon skuldkänslor för att hon inte längre trodde på lögnen. Hon sålde gården och fick skuldkänslor.

Om det sagt ”poff” och bara försvunnit när tiden är ute är en tanke som kommit upp.  Men å andra sidan hade det då inte varit någon utmaning som gett en möjlighet att stå upp för sin egen sanning och våga förändra. Utvecklas. För det är ju det som livet också ska ge. Möjligheten att övervinna det obehagliga.

Som en av mina söner sa när han var väldigt ung. ”Den som har något kvar när han dör har förlorat. Antingen har han haft för mycket eller så har han inte levt tillräckligt väl.” En annan version är. Den som har mest prylar när tiden på Jorden är ute, han har vunnit? Vilket som är rätt är upp till var och en.

Överenskommelsen som jag gjorde med mina barn för många år sen har jag nu blivit påmind om. Dessutom har jag också fått veta att den inte är förhandlingsbar. Överenskommelsen är den att då jag inte längre kan ta hand om mig själv, ska barnen köpa en enkel biljett och sätta mig på ett tåg till Toscana.

Efter känslostormar som säkert pågått också inom inom mor, säger hon nu till min glädje. Men jag har det bra här. Alla är rara och maten god. Även om jag längtar hem så skulle jag inte kunna bo kvar hemma, tillägger hon. Det är acceptans.

Med alla förändringar accepterade och på rätt plats, känns det skönt att veta att allt blev bra och är mycket rätt. Även om det mitt under förändringen ibland kändes som kaos. Nu är det dags att gå vidare och fokusera på det som ska komma. Trots att studier visar på det omöjliga i att planera så gör jag det i alla fall.  Det som ligger först i planeringen är att ordna ett trevligt 90-års kalas till mor. Det ser jag och mina systrar framemot.

Styrka är att kunna acceptera det som jag inte kan förändra.

 

Annonser

Tacksam och förundrad över att livet är så generöst och innehållsrikt, är jag åter i Sverige efter några veckor i New York. Och jag är förälskad i staden, Manhattan. Denna förälskelse var en överraskning för mig. Jag visste inte att jag var en storstadsmänniska. Jag som älskar havet och närheten till naturen

Efter yogan på stranden vid Arrow lake hitta jag en näckros

Vad jag fick lära mig, var att kärleken är oändlig. Vi behöver aldrig begränsa oss. Ju mer kärlek och tacksamhet vi känner, desto mera fylls på. Jag älskar inte naturen mindre för att jag älskar New York. Är det kärlek vi fokuserar på, då skapar vi mera kärlek. På samma sätt som vi skapar det mörka och tunga då vi fokuserar och ger näring åt det.  Tanken på hur mycket kärlek det finns  i Universum, som bara väntar på att få expandera är svindlande.

Jag känner en varm tacksamhet över att jag möter så mycket gott på vägen  och att den är kantad med så många underbara människor. Jag tackar också från djupet av mitt hjärta att jag fått ta del av hemligheten som gett mig så mycket kunskap om vårt eget skapande av våra liv.

De första dagarna innan min kropp var bekväm i den fuktiga New York-värmen och hettan var en utmaning, betvivlade  jag att jag skulle stanna de nästan tre veckorna som jag planerat. Visst lockade tangofestivalen, men jag behövde mycket space och mycket luft, men framför allt behövde jag min frihet som jag kände var på väg att försvinna.

En söndag vid Lake Arrow

Då mina sanningar låg på bordet och jag fick den space och luft som jag behöver för att andas, kände jag återigen hur oändlig kärleken är. En kort stund stod jag också  i kulregnet. Då jag överlevde det utan att behöva gå i försvar kände jag hur jag också återerövrade min frihet och jag fick se hur många ansikten kärleken har.

Min favoritbookstore på Broadway

Att bjudas in i en människas liv är ungefär som att kliva rakt in i en bok. Jag vet inte på vilken sida jag hamnat, men om jag gissar, så var det nog ungefär mitt i.  Plötsligt befann jag mig mitt i handlingen och hade fått en roll i den här okända boken. Det var en lustig iakttagelse. Kanske var det en scen från ”Seinfeldt” jag bodde ju i hans kvarter. Livet består av mycket dans för mig och huvudrollsinnehavaren, men inte bara dans, det skulle de kommande veckorna visa.

Central Park

Hade jag hamnat i detta kapitel för att stå vid aktörens sida och vara med honom då han skördar en del av det som han tidigare sått. Ingen aning. Vi skapar kontinuerligt, vare sig vi är medvetna om det eller ej och vi får alltid tillbaka det som vi sänder ut. Det är alltid gott.

Att se Mamma Mia på Broadway, var en glad upplevelse

Fri som en fågel, med lätt hjärta och lycklig över min återerövrade frihet gick jag själv Broadway fram. Vi bodde på 102 gatan och jag hade  bestämt att jag skulle följa den åtminstone 100 block.  Jag gillar Broadway mest, eftersom det är den gamla indianstigen. Jag tycker mig känna indianernas fötter under asfalten, där jag går. En del av mig älskar det naturliga och det kan jag känna här. Den gamla indianstigen kryssar odisciplinerat mellan avenyerna. Jag gillar det

Times Square

Livet är fantastiskt och går man med öppet sinne bjuder staden på en show, med obetalda aktörer från hela världen. Just på Times Square, som är fascinerande, obeskrivbart, mycket, ser jag henne. Bland tjutande sirener, Vansinnigt höga skyskrapor klädda med jätteskärmar, spelandes  musikvideos och reklam. Bland gula taxibilar, ljud och oljud. I  vimlet av tusentals människor drar hon mina blickar till sig på ett oförklarligt sätt.  En medelålders  kvinna med en tonårskille vid sin sida. Mitt leende gick inte att hålla igen, då jag hör henne på bredaste skånska, uppenbart missnöjd, just då hon passerar mig säga till sonen. ”Enligt min mening är jag inte det minsta imponerad, detta är bara ett jävligt rörigt ställe”. Dessa ord fick mig omgående att tänka på ”Har du ”sitt”  Malmö, har du ”sitt” varlden”.  Visst är det underbart. Vi ser vad vi vill se och vi känner vad vi vill känna.

Rusningstrafik på Manhattan

En annan replik, som fick mig att hoppa till, var när en ung snygg kille sa till ett par rökande tjejer, ”Många köper skönhetspreparat för massor av pengar för att hålla sig unga och vackra längre. Men andra betalar för att bli rynkiga och åldras fortare.”

Gatuarbete

Det är tydligt att det är skottpengar på rökarna och de får man ser, tycks inte  tillhöra den glamorösa sorten. Kanske beror det på debatten om den ”fria sjukvården”. Svaret jag fick då jag ställde frågan om fri sjukvård, var just, att det går inte att ha fri sjukvård så länge det finns rökare. Det skulle omkullkasta systemet. Mitt svar, att det fungerar i Europa, var nog inte övertygande. På Broadway såg jag också affischer om en ny musical. ”Den sista rökaren i Amerika” (en ofiltrerad musical). Men att röka marijana, tycks för en hel del vara ok, jag fick den uppfattningen att marijana är mera rumsrent än för mycket alkohol.  Men oavsett rangordning. En drog är alltid en drog och enligt bl.a Martinus, blir de människor som har ljusa energier och mer kunskap  hårt  drabbade i förändringens tidevarv som vi befinner oss i.

Sverige-huset i Central Park

Ett tjusigt ställe som jag passerade visade sig vara ett SPA hotel för hundar. En stor skylt i fönstret talade om att förutom SPA-behandlingar, kunde man lämna in sin skällande hund för avvänjning. även andra exempel på dåligt uppförande behandlades. I förbifarten hör jag en kvinna säga till väninnan,  ””om jag sätter koppel på min man och lämnar in honom, tror du att de kan få lite hyfs på honom?” Svaret missade jag.

I väntan på presidenten

Mellan 77 och 78 street var det polisavspärrningar, med stora vita lastbilar och mängder av svarta jeepar. Trottoarerna var blockerade av människor, jag stannade och frågade vad man väntade på. Presidenten var svaret. Han är i det huset. Det här var ju lite kul. Här kommer jag gatan ner och stöter på själva presidenten. Jag blir ett med folkmassan och väntar. Men inget händer och jag går vidare.

På Macys, får jag höra av en expedit. ”O, vad roligt att se dig, det var ett tag sen”.  Då lämnar jag stället och tänker att jag nog tillbringat för mycket tid i New York det senaste halvåret och letar mig tillbaka till indianstigen.

Utanför Broadmoor, mitt NY-hem

Det hinner bli mörkt innan jag kommer hem. På 72 street, vinkar jag in en gul taxi, som kör mig hem till 102 gatan. Inte för att jag är trött, men för att vi ska se Shirley MacLeins film, Out on a limb, på youtub.

Som sagt, allt som sker är gott. Men ibland gör det goda ont. När jag vid nio-tiden kommer hem och   huvudrollsinnehavaren går ner för att hämta sin kvarglömda telefon i bilen, kommer han efter en stund upp, totalt uppriven. ”Du tror det inte,, men bilen är borta”. Jag trodde det inte och tänkte att detta är ett kapitel i Seinfeltds bok och att han har bara glömt var han parkerat bilen. Jag bestämde mig för att följa med ner och visa var bilen finns. I hissen ner, bad jag honom att se bilen framför sig, vara helt lugn och verkligen känna att bilen fanns på någon av gatorna. Det funkar alltid sa jag bestämt. Men du måste vara helt lugn, annars spricker det. Det sprack. Bilen var borta. Ok, en typisk Seinfeldt-händelse.  Portvakterna är en bra uppfinning i amerikanska hus. De är hjälpsamma och de har telefon. Den privata uppgörelsen med polis och andra viktiga samtal överlämnade jag åt honom och tog hissen upp till 12:e våningen där vi bodde och började läsa en helt annan bok, där jag inte har någon roll. Det kändes befriande att inte vara aktiv.

Ok, med dubbelparkering utanför mitt hus på Broadmoor. Förstår bara inte hur det fungerar

Efter många krångliga telefonsamtal visade det sig att bilen var bortforslad. Huvudrollsinnehavaren hade böter till NY-polisen på drygt 20.000 kr, som egentligen tillhörde en fd kollega. Men eftersom bilen stod i huvudrollsinnehvarens namn var han den skyldige. NY polisen gör sitt jobb, hittar bilen och tar den. Böterna som ny höjts ytterligare ska betalas inom 48 timmar, annars kommer bilen att säljas. Stort drama, då pengarna inte finns.  Vi pratar mycket om skapande av våra liv och vi är överens om att denna negativa fokusering av bilens bortforslande  inte skapar något gått.

Sker detta drama med bilen för att göra kapitlet i boken mera innehållsrikt? För hur intressant blir livet då allt bara flyter på? Efter en lång natt, dyker plötsligt en oväntad person upp med pengarna och bilen står åter parkerad på Broadway.

Central Park

Dagarna är härligt vanliga med långa fruktsalladsfrukostar. Därefter 40 minuters promenad till ett av Manhattans fyra Bikramyogaställen. Efter passet  till Central Park och ligga i gräset och bara vara. Dagarna avslutas med tango någonstans i City.  Jag känner att jag flyter mer och mer in i Manhattan-livet och älskar det.

En annan dag ska bokens huvudrollsinnehavare till sitt hus på Long Island och vattna blommor. Jag ska ha ytterligare en egen dag i New York. Efter en underbar dag i staden som aldrig sover är jag hemma igen på 102:a gatan.  Vinkar på portvakten, tar hissen upp, slår mig ner i fåtöljen och ställer den enkla frågan till mannen i fåtöljen mittemot, ”Hur har din dag på Long Island varit?” Hans svar, ”Du kommer inte att tro det”, fick mig att snabbt hoppa in i ”Seinfeldtserien”. Han fortsatte. ”Bilen var borta, då jag kom ner. Felparkerad. Detta har aldrig hänt tidigare i mitt liv”.

Jag stirrade misstänksamt på honom. Detta kan inte vara sant. Inte ens i Seinfeldt händer två bortforslande av bil samma vecka. Medan jag intensivt tittar på honom för att se om han skojar med mig, ser jag att något hänt med honom.  Han har ett  lugn över sig som jag inte sett förut. Jag förstår att det inte är något skämt. Det märkliga är att han inte det minsta uppjagad som förra gången. Han sa att han kände tacksamhet över det inträffade och insåg att någon hade levererat  det han själv hade beställt. Han kände också att han nu var klar med detta.  Han såg att frustrationen och fokuseringen han känt vid första bortforslandet hade skapat ytterligare ett  bortforslande av hans bil. Jag såg och jag lyssnade,  men hade svårt att tro att detta var verkligt.

Livet är fullt av fantastiska, lärorika händelser och allt som sker har vi skapat genom att agera och det kommer tillbaka som något gott, som vi kan ta lärdom av.  När huvudrollsinnehavaren berättat färdigt, reste han sig från fåtöljen och hämtade filmen ”the secret”  som han lånat på biblioteket. Jag ser på honom och än en gång blir jag tvivlande, nu på mina ögon. Karlen har en ny hållning, betydligt rakare. Då jag påtalar vad jag ser, kommenterar han helt lugnt. ”Inte så konstigt, jag har blivit av med en tung börda. Mina parkeringsböter har hängt som en tyngd över mig”.  Jag känner mig lätt. Det kan vara noni, det kan vara bikramyogan, det kan vara dansen, det kan vara du. Men jag känner mig verkligen lättare.

Mellan Bikram Yogan och Central Park. Ett kort uppehåll utanför Yoko Onos hem.

Tillsammans ser vi ”the secret”och vi vet att inget sker av en tillfällighet. Hans beslut att låta bilen stå kvar i polisens omvårdnad så länge vi är på Manhattan är ett bra beslut.

Central Park

Jag lämnar New York, smått förälskad i Manhattan. På planet hem drömmer jag om tango på rosa moln. Då vi närmar oss Köpenhamn vaknar jag av en smäll, boken jag haft i knät trillar ner på golvet. Jag känner hur jag lämnar Seinfeldtstoryn och glider in i en annan historia. För en sekund blir jag lite nyfiken. Men inte tillräckligt för att bläddra fram någon sida för att se. Livet kommer att visa mig.

Det är nu ett drygt år sen jag sålde huset i Beddingestrand. Då gjorde jag en jätteutrensning. Inventerade allt jag ägde och allt som jag hade samlat på mig. Hela mitt liv passerade. Det tidigaste och äldsta minnet var ett vykort, från en för mig okänd person som gratulerade till min födelse. Det var fascinerande och roligt att gå igenom allt. Där fanns mitt liv. Min lilla röda basker med en rådjusbrosch, dockkläder, kilovis med kort, dagböcker från min tonårsperiod, telefonr till gamla killar och tjejvänner, bröllopsklänning, brudbukett, minnen från mina egna, barn. Ja, allt mellan himmel och jord. Till min förvåning kände jag att jag var färdig med det gamla. Jag behövde det inte längre. Jag som tidigare varit en stor nostalgiker, sparat allt och gärna frossat i det som varit. Nu satt jag på golvet med hela mitt liv runt omkring mig, beredd  att lämna det. Hjärtat svämmade över av tacksamhet. Hinkvis med tårar forsade från mina ögon och det var mycket renande för kroppen och förlösande för själen att lämna det gamla, för att kunna börja ett nytt liv.  Jag kände att mitt liv har varit ett underbart liv och jag tackade för allt.

Jag kunde minnas hur jag många gånger, krampaktigt klamrat mig fast vid det gamla och vägrat att släppa taget om det som var färdigt. Hur jag var rädd att förlora något om jag avslutade. Jag visste inte då att jag aldrig kan förlora något som jag har haft. Allt finns kvar. Perioder av mitt liv har jag levt utan känsla och uppriktig glädje. Det var innan jag förstod att livet skall levas i nuet och att jag ibland måste göra smärtsamma avsked för att gå vidare. För att kunna fortsätta  LEVA och UPPLEVA i glädje. Livet är nu. Det är min största och viktigaste uppgift på Jorden, som människa, att leva kärleksfullt i nuet med öppet hjärta. Det är ju därför jag är här för att förväntansfullt ta emot utmaningana. Jag vill inte tacka nej till livet.

För ett år sedan visste jag inte, att detta bara var början på min nya resa. Jag visste inte då att jag skulle komma att göra ytterligare en stor förändring och rensa ut så mycket mera, för att kunna ta emot allt det nya som väntade mig. Jag är tacksam att jag då inte visste att det skulle bli en så kort tid i lägenheten.

Denna ljuvliga sommar har jag tillbringat mycket av min tid hemma i min lägenhet. Med tanke på det fantastiska vädret och att jag bara har 10 minuter till en härlig sandstrand och ett oändligt  hav som jag älskar, kan jag tycka det är lite konstigt. Men min känsla har varit att jag ville njuta av min lägenhet och vara i den så mycket som möjligt.  Det blev en  kort tid här. Allt var rätt.  Dessa månader var viktiga. Det hade sitt syfte.

Under sommaren har jag förberett flytten. Ytterligare möbler, prylar och växter har funnit nya kärleksfulla hem. Allt har varit lätt och kärleksfullt att lämna. Lättare är också min ryggsäck.

Visst har jag haft dagar då jag undrat över vad allt detta skall leda till. Vaför ska just jag behöva gå denna vägen och släppa så mycket av det som jag tidigare älskat och varit så lycklig över. Jag har även kunnat känna ett egendomligt utanförskap, speciellt då jag hör människor  berätta om planerade renoveringar och inredningsglädje. Hösten är en sådan tid, då man vill boa in sig inför vintern.

Jag har haft dagar då jag känt mig väldigt ensam och undrat över meningen med det hela. Jag som alltid varit så hemkär och omhändertagande, älskat att inreda och köpa vackra saker till hemmet och inte minst till trädgården.. Idag finns ingen inredningsbutik som kan locka in mig. Kläder däremot tycker jag fortfarande är kul att köpa och det är jag tacksam över. Att känna  tacksamhet över en sådan banal företeelse kan tyckas märkligt. Men det ger mig en känsla av att vara med. Jag tar inget för givet längre.

Idag börjar den riktiga nerpackningsdagen. Jag har skjutit på den eftersom jag velat njuta av mitt hem så länge som möjligt. Jag vet ju inget om min framtid.  Om 12 dagar ska allt vara nerplockat och nerpackackat.

I tre delar ska mitt hem delas upp i. En del ska följa med till Italien. Den andra delen består av sådant som jag kan behöva då jag kommer hem till jul.  I den tredje delen hamnar den största delen av mitt hem. Till min förvåning ser jag att det som finns där kan jag vara utan. Jag behöver det inte längre. En konstig känsla infinner sig.  Kommer jag någonsin att packa upp det igen och i såfall var. Jag får en känsla av att dö. För 10-15 år sedan gjorde jag en deal med mina barn. Jag hade en önskan, att då jag var redo att lämna jordelivet skulle mina barn sätta mig på tåget ner till Toscana med enkel biljett. Min tanke var att vandra runt i detta vackra landskap tills mina ben inte ville gå längre. Vandra på små stigar i bergen, se och känna doften av den röda jorden som blandar sig med doften av apelsinblommor. Vila mot ett olivträd och slutligen somna in i under fullmogna röda druvor i en vinodling, För mig är det ett perfekt sätt att avsluta jordevandringen på. Nu ska jag till Toscana, med tur o retur biljett.  Jag tror  inte att det är dags för mig att lämna livet på Jorden.  Jag har fler uppgifter att göra. Underbara uppgifter. Men min känsla är att dö och jag vet att jag först måste dö för att kunna födas på nytt. Jag vet att ett nytt liv väntar. Jag vet bara inte hur det kommer att se ut. Livet kräver av oss, att ibland göra det lite farliga, skrämmade och ovissa, som att dö, för att sedan pånyttfödas. Det är ingen tillfällighet att fågel Fenix visat sig för mig 3 gånger senste veckan. Fågel Fenix reste sig ur askan o elden från det totala mörkret, med en kunskap om vad mörkret är. Kärlek. En kär lek.

Hur kunde jag fastna här i bloggen, jag skulle ju packa.

Den 1 juli befann sig Little Grandmother, Kiesha Crowther i Köpenhamn. Jag kände i mitt hjärta att det var viktigt att få möta henne, få känna hennes energier och höra hennes visdomsord. Mötet med Kiesha var kraftfullt. Något liknande har jag hittills i mitt liv, inte upplevt. Jag är så tacksam över att jag följde mitt hjärta och tog tåget över till Köpenhamn denna underbara sommardag.

Kärleksfullt har jag blivit ombedd att vidarebefordra Kieshas visdomsord. Jag väljer att utesluta en del av budskapet, av den anledningen att budskapet är så kraftfullt och jag är rädd att mina enkla ord kan skapa en oro och förvirring. Det är inte syftet.

Mattis som jag träffade för inte så länge sen underhöll oss tillsammans med 3 andra danska musiker, med glädjefull sång och musik i väntan på Kiesha. Hela salen var bara glädje. Musiken så underbart upplyftande. 

Kieshas entre var speciell, hon utstrålade en stor känslighet. Kiesha kom in tillsammans med en man. Jag fick uppfattningen att  hade mannen inte hållit hennes hand och lett in henne, hade hon knappast orkat gå. Keisha var märkbart berörd, men då hon började tala visade hon en fantastisk styrka, trygghet, humor men också en kännbar sprödhet. Hon är som ett barn i glädje och skratt blandat med blyghet. Hon är också som en gammal människa med stor trygghet och visdom. Min uppfattning var att jag alltid känt henne. Hon är så mycket kärlek. 

Kieshas ord är inga nyheter. Under en lång, lång tid har massor av människor världen över inväntat denna tid.  Det har pratats mycket, det har spekulerats mycket. Många är de som har kunskapen i huvudet, men där ska den inte vara. Det hör den gamla världen till. Det har ingen verkan att prata om att vara kärleksfull och sann till sig själv. Vill vi göra något för vår Jord och för mänskligheten är det verkligen dags att börja följa hjärtat. Vi kan inte vänta längre. Det är hög tid. Det är nu det är dags. Jag vet att det är tufft och att det krävs stora förändringar i våra liv.  Men det finns inget annat sätt. 

Little Grandmothers visdomsord:

Ert land är välsignat. Det finns en anledning. Ni har ett stort ansvar. Ni kan vara i er själv och följa era hjärtan. Resten av världen kommer att följa er.

Människan har levt i intellektet för länge. Vi har förstört för mycket. Det tillåts inte längre.

Jag är inte här för att ge er rädsla. Jag är här för att ge kunskap. Det är ingen tillfällighet att ni är här idag.

Jag är här för att tala med det välsignade folket. Ni människor i nord ska leda resten av världen.

Vansinne har servat vår galna intelligens för länge. Det är dags att styra av kärlek från hjärtat. Allt för länge har vi nonchalerat vår intuition. Vi håller på att döda vår moder Jord. Men henne kommer vi inte att tillåtas ta död på. Det är mänskligheten vi måste bevara.

Det är tid att minnas vem du är. Att vi lever här just nu, är ingen tillfällighet. Vi lever i den största tiden i Jordens historia.

Ni är här.  Ni från nord, det är ni som ska rädda vår Jord. Ni är det starkaste av starka. Det finns ingen annan som kommer att rädda oss. Det finns en plan. Kärlek. Vi är här. Vi ska lära och växa. Det är upp till oss alla att lära oss läxan.

Vi har inte varit kärleksfulla mot det som vi kommr från, Skaparen. Vi har kastat, sten, vi har skrikit och nonchalerat. Vi har fokuserat på allt fruktansvärt som händer i världen. Vi tänker på det hemska och pratar om det hemska och genom det skapar vi mera hemskt. Världen kommer att förändras. All energi skall vara kärleksfull.

Gå in i era hjärtan. Den högsta energin vinner alltid.

Det som styr världen idag och har styrt för länge är pengar, makt, regeringar och religioner.

Förenar vi oss i kärlek och ljus kommer vi att klara oss. Det finns inget annat sätt.

Mycket måste förändras. Vad som än händer. Lev i glädje och lycka.  Lev i kärlek. Men, var inte rädda. Vi går in i en ny värld av kärlek. Lever vi i våra hjärtan har vi inget att vara rädda för. Vi kommer att skapa något större och vackrare.

Var bara kärleksfull. Var i hjärtat. Följ hjärtat. Var inte i tanken. Var inte i huvudet. Det är ända sättet att rädda mänskligheten.

Ni från norr är utsedda att rädda världen. Ni är en stor grupp. Resten av världen kommer att följa. Religionerna har ingen betydelse. Vi måste gå samman och be tillsammans.

Vi jobbar för att stoppa tanken.

Det finns en kraft som är större än oss, Skaparen. Kom ihåg vem du är. Du är gudomlig. Du är skapad av Gud. Du är en del av det gudomliga. Du är ljus och kärlek. Du kan göra mer än du gör idag. Du har kraften. Du kan skapa.

Kom ihåg varför ni är här. Ni är här för att sprida kärlek och resten av världen ska följa er.

Jorden är säkrad. Vi är valda att vara. Vi ska fira. Vi är de starkaste av starka. Vi kan förändra våra liv, då vi följer våra hjärtan. Vi kan förändra Jorden, då vi följer våra hjärtan.

Hittills har vi fyllt oss med energi från andra. Du har varit din titel. Du har varit vad andra tycker om dig. Du har varit vad andra har gjort dig till.

ModerJord har allt till dig. Moder Jord har tillräckligt med energi till dig. Du behöver inte ta från andra. Energin finns i träd, gräs, jord, ja överallt. Du är perfekt som du är. Lär dig att se och lär dig att känna energi.

Vi ska veta vem vi är och vem vi kommer från. Acceptera den ni är. Ni är en del av Gud. Ni skapar.

Det är hur mycket du kan älska som räknas.

Vi är alla en gudomlighet som sätter oss själva i olika svåra sitationer för att lära oss och för att växa. Vi går alla i Jordskolan. En del går på dagis, andra i högskolan. Det har ingen betydelse i vilken skola vi går. Det viktiga är att klara klassen vi går i. Utföra de uppgifter och de förändringar som krävs av oss.

Kärlek är det viktigaste. Inte döma, bara förstå varandra i kärlek.

Tiden är NU.

Det finns bara en sak att göra. Ni måste älska från hjärtat. Följa hjärtat. Sluta leva från intellektet.

Det högre medvetandet höjer sig. Kärlek helar. Det är kärleken som kan rädda oss själv och Jorden. Kärlek styr allt.

Kärleken är framtiden. Kärlekskänslor är vägen till hjärtat.

Lev det liv som du vill leva, genom kärlek.

Lev av kärlek, så att våra barn kan leva i kärlek.

Jag hoppas att jag lyckats förmedla något av Kieshas budskap. Jag känner mig liten och jag känner att mina ord inte räcker till. Men med öppna hjärtan går allt in och min önskan är att vi alla får hjälpen att öppna upp våra hjärtan. Därifrån kan vi själva plocka fram den kunskap som vi behöver. Det är där i vårt öppna hjärta som vi finner kärleken. Med dessa ord vill jag avsluta Little Grandmothers budskap. Det krävs stora och kanske svåra förändringar i våra liv. Jag ber och jag tackar kärleksfullt att vi alla får kraften och modet att följa våra hjärtan.     

Vill du veta mera om Little Grandmother, sök på Google. Du får givetvis väldigt gärna kontakta mig.

 

Har just kommit hem från mitt Bikram yoga pass. Totalt slut men härligt nöjd med mig själv. Aldrig har jag varit bättre än idag. Stod fokuserad kvar i alla poserna. Gav mig själv maximalt. Av en enda anledning. Jag bestämde mig för det redan på vägen dit. Såg mig själv hålla ut i alla poserna. Såg mig själv utan illamående eller yrsel.  Naturligtvis blev jag inte svimfärdig en ända gång, inte ens då jag gjorde ”kamelen” där allt blodet rinner ner i huvudet. Jag stod kvar tiden ut, upptäckte att jag t.o.m  tyckte om de ställningar som jag tidigare haft svårt att stå kvar i. Jag hade skapat det själv. Det kunde inte bli annorlunda. Så enkelt är det. Men så svårt. För visst har jag vid andra tillfällen skapat svaghet också. Har känt motstånd och tanken på yrsel och illamående har skapat just yrsel och illamående. Som en bikramyogainstruktör sa häromdagen. ”Vill du ha längre ben, skapa längre ben”

Mitt förhållande till Bikram yogan är mycket speciellt. Jag hatälskar det. Den 40 gradiga värmen är knäckande och svetten rinner i floder. För mig är yogan i det varma rummet en utmaning. Jag visar min kropp respekt samtidigt som jag tar kommandot över kroppen och fyller mig själv med liv och styrka.

Jag vet tankens kraft. Vet att jag själv skapade dagens styrka. Ändå gick mitt kontrolltänkande igång på hemvägen och jag började spekulera i varför det kändes så bra idag. Varifrån kom den extra kraften? Varför blev jag inte illamående? Varför blev jag inte yr och svimfärdig.  

Jag är  mycket medveten om min egen skapande kraft, ändå tvivlade jag på skapandet av min fysiska styrka. Jag sökte en annan förklaring. Efter många förvirrade tankar om varifrån min extra uthållighet kom idag, kapitulerade jag. Jag fick erkänna för mig själv att det var mitt eget skapande.

Tvivlet om vår egen skapandekraft sitter väldigt djupt inrotad. Att lägga ansvaret på mig själv, bär stora förpliktelser med sig. Det är  enklare att förlita sig på slumpen,  ha tur eller otur. Då kan jag vara ett offer. Kan förvänta mig och nästan begära att människor ska tycka synd om mig. Det är verkligen en utmaning att vara sin egen skapare av sitt liv.

Jag har många gånger reagerat när jag hör någon säga, ”Vilken tur du har”.  Eller, ”Jag skulle också vilja leva ett sånt liv som du lever”.   Jag svarar alltid samma sak. ”Det kan även du göra, du skapar ditt liv själv”. Svaren kan variera, från skratt, ungefär, från vilken planet kommer du” till tystnad. Det kan  uppfattas som utmanande. Speciellt om man lever ett liv som man inte är nöjd med. Det vanligaste svaret är: ”Det kan jag inte, jag har så mycket plikter kring mig”. Det vi upplever som förpliktelser är rädslor för förändringar. Vill jag ha förändringar i mitt liv måste jag själv skapa förändringar. Det fantastiska med att vara människa är att vi har en fri vilja. Jag behöver inte förändra om jag inte vill.  Men då skapar du en ”icke förändring”. Vi skapar själv, hela.tiden, vare sig vi är medvetna om det eller ej. Ett klassiskt ordspråk, Förändrar du inget idag. Ser ditt liv likadant ut i morgon.

Då jag tar ett steg i förändringens riktning, sker oftast små under, eller det som vi kallar ”tur”. Vi får hjälp på vägen. Var tacksam för hjälpen. Tacka gärna högt och snart kommer mera hjälp.

Vi skapar hela tiden,. Men avsaknaden av skapandets kunskap gör att vi skapar mera av det som vi inte vill ha. Av någon anledning har människor lättare att fokuera på det negativa. Det vi fokuserar på, det skapar vi.    

Först och främst måste jag veta vad jag vill. Har jag inget mål kan jag aldrig komma någonstans. 

Jag upplever det som om jag känner en längtan i hjärtat eller en stark visshet. Jag får ett mål.  Vägen till målet, utvecklar jag i min tanke. För att lyssna på hjärtat krävs stillhet. 

Jag förankrar tanken i hjärtat och fokuserar på målet. Efter det kan jag ta det lugnt och bara följa det som kommer. Öppnar vi hjärtat ser och känner vi väldigt tydligt. Vi behöver aldrig tvivla på hjärtats röst.

Vägen till målet styr jag själv med min tanke och känsla. Jag skapar förändringar. En positiv tanke, fylld med kärlek och tacksamhet skapar positiva händelser. Negativa, bittra och otacksamma tankar skapar det negativa. Då livet rullar på som jag önskar, är det enkelt att vara tacksam och positiv. Men då jag står inför förändringar som ska leda mig framåt, kan livet upplevas som tungt. Då kommer inte tacksamheten av sig själv. Har vi kunskapen och ser förändringen som något positivt som kommer att utveckla oss som människor och föra oss framåt till något bättre, är det enklare att vara tacksam.  Hade vi inte fått det som vi uppfattar som motgångar i livet, hade vi aldrig utvecklats. ”Motgångarna” är hjälpen vi får som ska leda oss vidare i livet. Vi måste kärleksfullt vara tacksamma för det som kommer i vår väg, även om vi upplever det som jobbigt. Det är enda vägen till ett liv i kärlek, sanning  och harmoni. Universums lagar skickar alltid tillbaka det som vi själv sänder ut. Sänder jag tacksamhet, skapar jag händelser som jag kommer att bli tacksam över. Sänder jag ut otacksamhet, bitterhet osv, skapar jag händelser som jag kommer att bli ännu mera bitter över.  Vi ser detta mönster kring oss och konstaterar att vissa har ständig ”tur”, andra har ständig ”otur”. Många människor kommer inte ur sin cirkel.. Bibelns tolkning: ”Till den som har ska vara givet”. Smaragdtavlan ca 3000 år f.Kr: ”Så som i himlen, så ock på jorden. Så som i det inre, så ock i det yttre.

Skapandet ser inga gränser. Begränsningarna står vi själv för. Jag gläder mig åt att kunskapen om skapandet nu sprider sig så snabbt hos människor världen över. Vi lever i en mycket speciell tid, då saker sker som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Vår jord är Paradiset, men vi måste själv skapa det.  Föreställ dig vad som händer då vi släpper våra rädslor. Lyssnar på hjärtat, blir sanna och kärleksfulla till oss själv och tacksamma över allt som sker. Enkelt men svårt (till en början)

Litteratur:        Be så ska du få av Esther och Jerry Hicks. Attraktionslagen av Esther och Jerry Hicks. Vattnets sanna kraft av Masaru Emuto. Hemligheten av Rhonda Byrne

Youtub:           Little grandmoter (jag kan vidarebefordra den till dig)

Vart tar sommaren vägen. Jag tycker att jag gjort en hel del ”somriga” saker för att hjälpa till……………………

Klätt mig i tunna sommarkläder, ända resultat en förkylning, trots noni……………… 

Pysslat om blommorna på balkongen……………….

Gått barfota i gräset, fick bara iskalla fötter………………..

Suttit på Lilla Torg i Malmö och druckit Latte Macchiato i snålblåst……………………

Plockat liljekonvalj i kyla och regn ……………………..

Gått i sandaler och frusit…………………….

Vårstädat bilen………………

………..men inget funkar.  Jag behöver hjälp. Nog finns det fler som kan offra sig för att locka fram solen.

I söndags sa mitt lilla barnbarn Ellen 8 år: ” först var det en lång kall vinter och nu är det en lång kall vår”.

Kontraktet är skrivit. Jag har sålt min lägenhet. Den 1 oktober börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Nu får jag se om mina vingar bär. Det känns som om jag släpper allt. Marken försvinner under mina fötter. Men min tillit är total.

Jag tvivlar inte, men jag kan med en viss nyfikenhet och förväntan undra vad som ska komma i min väg. Att lämna hemmet och inte veta vad som väntar är inget som jag är van vid. Det är bara ett år sedan som jag sålde mitt hus, mitt drömhus vid havet. Allt var rätt, ett kärleksfullt avslutat kapitel. Jag hade fått tydliga signaler att det var dags att gå vidare. Jag måste lämna mitt gamla liv för att kunna möta sanningen och villkorslös kärlek. 

Jag kände i hjärtat att jag skulle bo i en lägenhet en kort tid, som en vänthall på något. Det var tydligt. Mycket tid gick åt att titta på lägenheter i Malmö, men ingen lägenhet kändes rätt. Av en anledning. Det finns inga tillfälligheter. Jag skulle inte bo i Malmö. Jag skulle bo i Trelleborg. När jag insåg det, fann jag snart en ljus, vacker lägenhet. Allt gick snabbt och enkelt som det gör, då man är på rätt väg. I november kunde jag flytta in i mitt tillfälliga hem. Jag kände mig hemma direkt. Älskar livet i min lägenhet. Följer man hjärtat är man hemma överallt.

Allt går så fort nu, vi lever i en mycket speciell tid. Vill man leva ett liv i balans och harmoni gäller det att följa med och inte kämpa emot. 

Rädslan för det okända har förvandlats till förväntan inför det nya som väntar. 

Sedan jag för ett antal år sedan började följa mitt hjärta fullt ut, har mitt liv varit ett äventyr. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig tidigare trott var möjliga. Begränsningarna som jag tidigare levt i försvann. Det omöjliga blev möjligt. Livshändelser som jag tidigare kämpat med och upplevt som jobbiga förvandlades till fantastiska utmaningar som jag fick mod och kraft att besegra.

Förståelsen för allt som sker utvecklades. Förändringar och livssituationer, som förut varit smärtsamma och omöjliga att genomföra blev plötsligt viktiga steg framåt. Visst var det svårt till en början, jag visste inte om det fungerade, att följa hjärtat. Mycket av det som kändes rätt och glädjefullt i hjärtat var ofta skrämmande och helt ologiskt i tanken.  Efterhand såg jag tydligt att min tanke ville skrämma mig, hålla mig kvar i det gamla. Min tanken  var bara rädsla och skuldkänslor som försökte hindra mig att gå framåt och följa hjärtats gyllene väg.

Att följa sitt hjärta kan låta väldigt enkelt. Ofta krävs det en enorm styrka och ett mod för att gå vidare, det kan tyckas vara omänskligt. Att följa hjärtat är vår största utmaning, men det är också genom den vi växer. Människan är fastkedjad i sin egen rädsla och har ett stort kontrollbehov. Vi vill gärna ha garantier på att förändringen ska leda till något bättre än det vi lämnar. 

Som människa har att vi alltid  en valmöjlighet. Jag kan välja att ignorera känslan som jag har i hjärtat om tanken blir för svår. Men eftersom det finns en stark kraft som vill leda oss framåt och ha in oss på vår gyllene väg, förlorar vi energi om vi inte följer med. Vi påverkas negativt av att inte följa hjärtat. Det yttrar sig på många olika sätt. Då jag insåg det, upplevde jag det som om jag inte har valmöjligheten. Min överlevnadsinstinkt var starkare. Jag vill leva fullt ut, inte bara finnas till.   

Min erfarenhet har visat mig att hjärtat leder mig alltid närmare sanningen och den villkorslösa kärleken och det är en underbar känsla. Sanningen är min drivkraft. Kärleken ger mig kraften att följa hjärtat och hjärtat leder alltid rätt. Jag har total tillit till allt som sker.

Nu ska jag njuta av stunden, verkligen vara i nuet. Jag tackar kärleksfullt för att jag fått modet och styrkan att följa mitt hjärta. Livet är en underbar gåva. Liv är förändring, rörelse.

Våga vara i rörelse

En ny stor, liten människa har kommit till världen och jag är utvald att vara hans farmor. Det är jag så tacksam över.

Den nya lilla människan var väntad och efterlängtad. Själv hade jag fått äran att ha huvudjouren för att rycka ut och ta hand om blivande storebror då dagen var inne. De dagar och nätter som jag var förhindrad var det kusin Ellen 8 år som stod på jourlistan. Ellens väska hade varit packad och klar i mer än en vecka. Även stora kusinen Albin 11 år var mycket förväntansfull. Vid varje telefonsamtal bankade deras små hjärtan förhoppningsfullt. Kunde det vara dags för babisen att komma? 

Den 20 maj em kom det efterlängtade telefonsamtalet, Carl-Martin, min son ringde och berättade att nu hade sammandragningarna blivit regelbundna. Det var bara att sätta sig i bilen och köra till Ö. Vemmenhög. I förvirringen missade jag en telefonkonferens med Tahitian Noni International. Nu var det barnafödande som gällde. Väl framme, kunde vi bara konstatera att värkarna hade upphört. Det blev istället en lugn kväll i den lummiga mysiga trädgården. Maj är en underbart vacker månad.  

Det var ju inte Ellens jourpass. Men att få ta hand om sin kusin som ska bli storebror, sker verkligen inte varje dag. Ellen hade längtat så. Morfar fick hämta Ellen  och köra de 7 milen ner till sydkusten. Det här var en spännande dag. 

Att föda barn är väldigt speciellt och det finns inga regler. Babisen ville tydligen stanna kvar i magen ytterligare en stund. Kvällen kom och det var tid att sova. Ellen och jag sov i gästrummet. Efter det att Ellen och jag viskat lite hemlisar för varandra, somnade vi snabbt, väl medvetna om att vi kunde bli väckta när som helst. Men vi fick sova ända till kl 05. Då sken solen och det var en ny, underbar morgon.

Föräldrarna kom snabbt och ljudlöst iväg och kvar var jag med barnbarnen, att sova en stund till var det inte tal om. Istället fick det bli lite kurragömma bland kuddar och täcken.

Ellen som är en mycket duktig och erfaren dockmamma, kunde snabbt omförvandla sin mamma-barn lek- kunskap och hjälpa sin 2 ½-åriga kusin med kläder, mat och kloka förklaringar på det som inte Manfred förstod. Manfred lät sig villigt omhändertas. Härligt att se samarbetet mellan de små.

Lagom till frukost dök faster Camilla upp. Strax därefter fick vi ett sms. En liten gosse var född. Vi firade lille Hermans födelsedag med stora, smarriga glasstrutar från Ottos glassfabrik och vi var alla överens om att detta var en väldigt speciell födelsedag, som vi alltid kommer att minnas. Vår förhoppning var att även Manfred, som nu blivit storebror, med glädje skulle komma ihåg dagen då han fick ett syskon.

Välkommen till Nonnashus!