Idag fick jag tydligt se att jag är en dömande människa trots att jag ibland högmodigt anser mig vara full av acceptans till allt som sker.
Lilla huskatten Vitnos har under tio års tid blivit omhändertagen av den i familjen som haft möjlighet att ta hand om henne. Vitnos föddes i Lund år 2005. Flyttade strax därefter till Mattias, Caroline, Hugo och Wilma i Beddingestrand. När familjen flyttade till Malmö tog Carl-Martin hand om katten och hon hamnade i Ö. Vemmenhög. För ett år sen var det dags för en ny flytt. Denna gång till Stanstorp, Höör, hos Bosse.
Vitnos har inte haft några problem med sina flytt. Hon trivs där hon befinner sig. Utan att ge sig in i strider satte hon sig genast i respekt hos de hankatter som tidigare sett området som sitt revir. Hon är en mycket sympatisk dam och de som vunnit hennes hjärta delar hon gärna hammocken med.
Det var Vitnos som strax innan frukosten i morse skickligt plockade fram mitt primitiva dömande Jag. Det dömande och icke acceptans som jag trott att jag befriat mig ifrån skulle visa sig finnas kvar i mitt inre. Det fanns mer mörker som ville bli bekräftat och komma fram i ljuset. Inget sker av en tillfällighet. Tacksamt tog jag emot händelsen och såg mitt eget dömande. Och när jag väl gett mörkret ljus såg jag sanningen och dömandet förvandlades till acceptans.
Det började med att jag hör Bosse säga att han hört en duns och han misstänker att den kramgoa katten tagit ett djur. Utan en medveten tanke önskar jag att det är en mus. En fågel vore för hemskt. Jag följde efter katten för att om möjligt kunna befria fågel om det nu var en fågel, från kattens giriga gap. Visserligen är katten ett rovdjur. Hennes naturliga beteende är att fånga och därefter äta upp möss och fåglar. Ändå har jag svårt att acceptera det.
När jag sekunden senare stod bredvid katten för att befria fågeln, som det visade sig vara fick jag se allt i ett annat ljus. Förundran sköljde över mig och jag kunde inte förstå varför jag inte sett likheten förut. Trots att jag själv inte äter kött och definitivt inte fågel så har jag aldrig haft tanken att slita maten på tallriken från en människa som har vad han tycker en god köttbit på sin tallrik. Varför skulle jag då ta maten från Vitnos som faktiskt själv har dödat sitt byte till skillnad från de flesta köttätande människor som överlåter den handlingen till andra.
Vitnos gav mig en snabb blick sen fortsatte hon äta med god aptit utan minsta tecken på skam. Vilket störde mig tills nästa tanke kom. Men varför tycker jag att hon ska skämmas? Aldrig har jag tyckt att någon människa som äter fågel eller något annat djur ska skämmas över vad han har valt att äta.
Jag stod lugnt kvar en stund i sanningens sken och kunde bara konstatera att visst kan jag tycka det är oaptitligt att sitta bredvid någon som äter kött. Men jag accepterar det för jag vet att han äter kött så länge som han väljer att äta kött. Därför stod jag lugnt kvar och såg Vitnos äta den mat som hon valt och jag kände en glädje i att kunna acceptera de val som människor och djur gör även om jag inte själv väljer likadant. Jag kände också en tacksamhet över att vara medveten om att hela livet består av val som får konsekvenser och som skapar det som är vårt liv och som gör oss till den som vi är.
På några minuter var fågeln uppäten. Jag slog mig ner i uterummet för att äta min frukost. Strax därefter stod Vitnos utanför och ville in. Varje morgon jag är i Stanstorp är det samma procedur. Jag öppnar glasdörren och släpper in henne. Men inte nu. Trots att jag nyss accepterat hennes fågelätande kände jag avsky för henne.
Hela katten uppfattade jag som äcklig. Dessutom slickade hon sig om nosen för att tala om att hon just ätit en utsökt måltid. Jag kan inte ljuga för mig själv. Det var bara att acceptera att det störde mig och jag undvek att titta på henne. Inte ett spår av skam visade hon.
Det var då jag insåg att jag inte bara dömde henne utan också straffade henne genom att stänga henne ute och inte bekräfta henne. Fler sanningar utspelades inom mig. Jag har själv varit en fågelätande människa. Som utan att känna minsta skam njutit av att äta djur som under vidriga förhållande blivit uppfödda. Jag påminde mig också om att på den tiden jag åt djur tänkte jag aldrig på de förhållanden som djuren lever i eller på den mat som de blir utfordrade med. Mat som får djuren att växa snabbt under stort lidande. Inte förrän den dag som jag själv slutade äta kött blev jag så modig att jag vågade se sanningen hur uppfödningen går till.
Jag har erkänt för mig själv att jag tidigare i mitt liv dömt människor i världen som väljer att äta djur som min tradition har lärt mig vara fel, såsom hund, häst, apa och marsvin. Det har äcklat mig. Utan hänsyn och respekt för den tradition som de hundätande människorna fått med sig i sin uppväxt har jag dömt dem. För jag förstod inte bättre. Jag var så inskränkt i mitt Ego att jag trodde på lögnen att allt som jag fått lära mig genom min tradition är det enda rätta.
Sanningen fortsatte att attackera mig. Stänger jag dörren för mina människovänner som äter fågel och kött? Nej. Jag respekterar dem för deras val. Varför stänger jag då ute katten?
Hur många gånger har jag inte hört fågelätande människor spy ve och förbannelse över katter som äter fågel? Jag har själv gjort detsamma. I sanningens ljus är allt tydligt och människans trångsynthet och oförmåga att gå utanför sig själv blir uppenbar. Och varför tycker jag att det vore bättre om katten tog en mus istället för en fågel. Vad ger mig rätt att döma ut vissa varelser som lägre stående?
Sanningarna fortsatte att hagla över mig och i sanningen ljus såg jag varför muslimer ser grisätande människor som orena. Jag kan inte dölja att jag själv i denna stund såg lilla Vitnos som oren.
Och varför har jag tidigare i mitt liv ojat mig över att muslimerna valt bort grisköttet? Jo, för att jag fått lära mig att göra det. Jag tänkte inte en egen tanke och brydde mig inte ens om anledningen till varför de inte äter gris när anledningen är så enkel. De strävar efter att behaga Gud genom att lyda hans lagar. I gamla testamentet står det tydligt att människan inte bör äta griskött. Det finns dock undantag. Om hungern driver honom att äta gris då begås ingen synd. Gud är god.
Alltså grisätaren stör sig på att muslimen följer de råd som Gud gett till människan. Varför fick människan rådet? Kan det vara så enkelt som att människokroppen inte mår så bra av äta griskött? Gud är god. Det är minst trettio år sen jag första gången hörde en kvinna berätta att hon blivit kvitt sin reumatiska värk sen hon slutat äta griskött. Då tyckte jag det lät märkligt, men inom mig visste jag hur rätt det var. Gris var också det första djur som jag jag äcklades av att svälja. Det hjälpte inte att den var välgrillad och doftande av kryddor.
Långt senare tolkade någon profet att Gud ändrat uppfattning och detta skrevs ner i Nya testamentet. Frågan är om Gud ändrat sig. Inget är omöjligt. Kanske kan också den allsmäktige ändra uppfattning. Eller kan det vara så att profeten tolkade budskapet på sitt sätt efter sin egen inskränkta mänskliga kunskap. För inte kan det vara så att profeten tolkade budskapet utifrån sin girighet?
Själv har jag ändrat åsikt många gånger i mitt liv. Efterhand som jag tagit till mig visdom har förändringar skett och nya sanningar har skapats. Det är kanske utveckling. Vad vet jag?
Acceptansen och icke dömandet av andra oavsett deras val har sakta men säkert kommit till mig genom att acceptera mig själv. Vägen dit har gått genom kärleken till mig själv och modet att våga se min sanning även om jag inte alltid uppskattat den eller varit stolt över den.
Jag tackar lilla Vitnos som idag, så tydligt visade mig sanningen, att jag fortfarande är en dömande människa och jag ser med glädje framemot att fortsätta mitt arbete i att acceptera mina val, mitt liv som det är och som det har varit. Allt har jag själv skapat genom mina val.
Genom att inte döma mig själv samt vara totalt sann och kärleksfull till mig själv kan jag befria mig från det som ger mig dåligt samvete. Därefter kan jag älska allt och alla som de är och vara en människa som accepterar andras val även om jag inte själv väljer detsamma. Mitt mål är att befria mig från allt dömande.
Det är tydligen inte bara kändislejonet Cecil som öppnar ögonen hos människor och får dem att reagera och inse sanningar. Även en liten bondkatt som Vitnos har helt klart den förmågan.
”Allt som sker är gott. Även om det är svårt att förstå i stunden.” (Martinus)
Nonnashus Blogg 