Efter att ha plockat snäckor på stranden, suttit i vattenbrynet och blivit översköljd av ljumma vågor, svettats i 35 gradig värme i en dryg vecka så känner jag mig ganska nöjd med det. Ungefär lika länge som jag varit här har väderprognosen lockat med åska, regn och moln. Fortfarande har jag inte sett något av detta. Däremot ser jag sambandet. Det påminner om solen som svenska väderprognoser brukar locka med, men som oftast skjuts framåt, dag för dag och sällan kommer. Men visst njuter jag av värmen och lever ett underbart liv. Bara det att se blommor och grönska är en extra njutning denna tid på året.WP_20151128_13_08_23_Pro

Varje kväll, första veckan jag var här valde jag att gå ner till en av strandrestaurangerna för att äta kvällsmat. Jag slog två flugor i en smäll då jag tillsammans med kvällsmaten också fick se dagens stora spektakel, den fantastiska solen gå ner i havet. På tallriken låg varje kväll antingen en grillad tunafisk eller en snapper. Valet av kvällsmat under min första vecka på Bali var ett märkligt val med tanke på att jag vill att fiskarna ska få simma trygga och lyckliga i havet. Ytterligare en aspekt på valet är att en som undviker stekt och grillad mat för att det höjer AGE värdet ändå väljer grillat.

Men efter en vecka fann jag min livsstil så nu njuter jag istället av de exotiska frukterna och grönsakerna som ön bjuder på. Bättre än så kan det knappast bli. Nu kan jag njuta maten hemma på min egen terrass, bara det känns lyx. Till lunch serverar jag mig mango, passionsfrukt och nötter. Till det dricker jag vatten och kokosvatten. Till kvällsmat blir det papaya eller avokado med lime samt nötter och en rödbets- ingefära juice. Givetvis kompletterar jag med kosttillskott. D-vitaminerna fick dock stanna kvar i Sverige. Jag väljer att äta en sen frukost vid tio- elvatiden och ingen mat efter klockan sju, så att kroppen får en regelbunden dygnsfasta.

Anledningen av det märkliga matvalet första veckan kan bero på att jag och några envisa baciller förde en lömsk kamp. Det tog energi och jag följde minsta motståndets lag och åt det som var lättåtkomligt. Att komma från ett råkallt Sverige till Balis trettiofemgradiga värme och luftkonditioneringar som får svetten på kroppen att kännas som isbitar, drabbades jag av halsont. Men förkyld var det sista jag ville bli. Jag blandade Morindas noni Max med ION kolloidalt silver och det tog inte lång stund så var halsontet borta. Problemet var att det kom tillbaka efter någon timme. Då drack jag ytterligare ett stort glas av blandningen och bacillerna drog sig tillbaka. Vi kämpade lika envist på båda sidor. Vi ville båda vinna och överleva. Bacillerna var lika listiga som jag. Trots att båda sidor hade starka vapen lyckades vi hålla kriget vid liv flera dygn. Dagarna gick och med förskräckelse såg jag att både noni och silver började sina, trots att jag hade haft en hel liter silver med mig och ändå mer noni. Efter fem dagars kamp gick bacillerna i bakhåll. Jag förlorade och blev rejält sjuk, i två timmar. I febertöcknet mindes jag hur jag tidigare, innan noni kommit in i mitt liv, alltid åkte på semester med penicillin i bagaget, som någon vänlig doktor skrivit ut till mig. Det slog aldrig fel, jag fick alltid användning av det. Hur som helst efter de två timmarna kände jag mig relativt frisk, men då var klockan så mycket att det var dags att gå till sängs.WP_20151122_18_10_37_Pro

Morgonen därpå vaknade jag och var helt återställd. Men bara fram till lunch. Då satte halsen igång igen. Jag tittade med förskräckelse på kolloidalt-silverflaskan som nästan var tom, likaså noniflaskorna hade det tagit hårt på. Blandade ytterligare en stor noni-silver-grogg och medan jag drack den tänkte jag. Nej, nu bryr jag mig inte. Är det meningen att jag ska bli förkyld, så får jag bli det. Det är helt ok. Hela jag fylldes upp med en kärleksfull acceptans. Det gjorde mig inget längre om jag skulle bli sjuk och sängliggande. Istället öppnade jag famnen för bacillerna och vad de mötte var kärlek. Det var då det märkliga hände. I acceptansen slutade jag kämpa mot halsontet. Det är så livet fungerar på alla plan. Vad det än gäller. Att kriga mot någon som inte är rädd eller slår tillbaka, det går inte.

Någon extra noni-silver-grogg har jag inte behövt blanda. Inte minsta känning av halsen har jag haft sedan dess. Det känns som ett mindre mirakel. Nu kan jag njuta två dagliga doser av den resterande nonin och de dropparna silver jag har kvar ska jag gömma till hemresan. Såvida jag inte går till Seminyaks enda rawfood-restaurang som är kombinerad med en välsorterad hälsokostaffär som jag fann häromdagen. Där kan jag till och med köpa kolloidalt guld eller varför inte kolloidalt platina?

Dagarna tillbringar jag i ett lugnt Bali-tempo. Jag skriver, läser och får behandlingar. Växlar mellan Balimassage, ayurvedic massage, shirodara, ansiktsbehandling och reflexology. Lite pedikyr och manikyr får det också bli. Massörernas skicklighet är imponerande. Det tycks besitta en medfödd talang.

Några utsvävningar eller äventyr har jag helt hållit mig borta ifrån. Det är ett val jag själv gjort.  Enda utsvävningen är att jag vinkar tillbaka till en man som om mornarna promenerar förbi hotellets frukostservering som ligger på promenadstråket ner till havet. Allt är mycket lugnt och fridfullt här. Dessutom står hinduiska gudar och gudinnor uppställda utanför husen som skyddar oss från faror. Tre vakthundar samt uniformerad vakt med ficklampa patrullerar omkring och hjälper till om Shiva och de andra gudomligheterna behöver förstärkning. Offerskålar med rökelse hjälper också till att hålla det onda på avstånd. Så när jag vaknade i natt av ett oväsen utanför dörren blev jag inte rädd. Men helt klart försökte någon ta sig in. Jag scannade av inåt och kände att allt var lugnt och somnade om.

Det var inte förrän jag öppnade ytterdörren på morgon som jag såg dem. Herrshortsen som låg där. De fick mig att tänka på plumerian som jag fann utanför dörren när jag bodde här på Pure Cendana för något år sen. Att någon lägger blommor utanför min dörr kan jag ha en viss förståelse för. Men inte shorts. Det visade sig också att byxfickorna innehöll massor av sedlar. Flera hundra australienska dollars och stora valörer av indonesiska rupies låg löst nerstoppade i de rymliga fickorna tillsammans med klisterremsor, sådana som flyget sätter på resväskor. Jag stoppade ner det hela i en plastkasse och bestämde mig för att gå med det hela till receptionen innan jag åt frukost.

I den lilla receptionen som består av tak och tre väggar kunde jag redan på avstånd se att där stod en reslig, ung man och diskuterade med hotelmanagern. I samma ögonblick jag såg honom visste jag att byxorna var hans. Tydligen kände han likadant då hans blick genast föll på min plastkasse. Ett leende spred sig över mannens ansikte tills några bekymrade rynkor dök upp ovanför ögonen. Var har du hittat det, frågade killen, helt klart något tagen. På altanen. Utanför min dörr svarar jag. Han kastade sig om halsen på mig och var rörd till tårar. Det visade sig att i shortsen fanns allt han hade i pengar samt kort och pass. Killen berättade  att han hade kommit dagen innan, från Sidney. Därefter hade det blivit en hel del öl och antagligen sprit och killen hade blivit rejält berusad. Varför killen tagit av sig shortsen och lämnat dom hos mig har varken han eller jag en aning om.WP_20151129_09_14_54_Pro

Ja, där ser man så bra det är med gudinnor som skyddar oss. Hundarna som jag annars hör skälla på nätterna var denna natt tydligen tagna ur tjänst. Men Parvati, Shivas älskade hustru, kärleksgudinnan som står för styrka och makt, hon är placerad vid gången upp till min våning och hon är ständigt beskyddande. Säkert var det hon som såg till att om mannen nu skulle ta av sig byxorna med allt dess viktiga innehåll, så skulle det vara hos mig som tog hand om det och återlämnade det till honom när han åter var i sina sinnens fulla bruk.

På vägen till restaurangen var jag fylld av lycka. Så underbart att få göra någon så glad och så helt otroligt att han skulle stå där när jag kom. Det var verklig glädje att få möta honom. Tanken på vad Vincenzo har sagt till mig om Bali fick mig också att le. Han som varnat för fulla australiensare och tycker det är förskräckligt att jag åker hit. Det enda man åker till Bali för är att supa säger han. Jag har fortfarande inte sett någon full australiensare. Men någon rejält berusad stod utanför min dörr i natt och försökte ta sig in. Närmre behöver de inte komma.WP_20151128_10_07_18_Pro

Jag gör vad jag kan få att få lite advent-stämning men den vill inte infinna sig trots att jag låter Frank Sinatra sjunga julsånger i öronen på mig. Glögg längtar jag verkligen inte efter, snarare en kokosnöt. Hotellpersonalen gör vad de kan för att sprida julstämning och har ställt en plastgran i restaurangen och hängt upp girlanger utanför min dörr.

Tre veckor går fort och snart är det dags att återvända till Sverige. Då har jag massor av julstämning att ta igen och får frossa lite extra i det. Det är en härlig tanke. Julen är det mest underbara jag kan tänka mig och jag känner stor tacksamhet att ha familj och vänner att komma hem till.WP_20151128_09_06_42_Pro

Namaste

 

Annonser