För nån vecka sen gick jag över gränsen. Jag blev 65 år. Det är en magisk siffra som många längtar att nå fram till. Dagen då det egna livet börjar. Då allt ska göras som inte gjorts under alla tidigare år. Många års drömmar ska gå i uppfyllelse. En liten del förverkligar drömmarna. Medan de flesta fortsätter att drömma. Andra ser med rädsla fram emot dagen och känner oro, när de tänker på att inte ha något arbete att gå till och inte vet vad de ska fylla resten av livet med.

För mig är dagen P helt odramatisk. Jag gör som Ellen mitt tonårsbarnbarn, skrattar åt den. Egentligen vet jag inte varför det får oss att skratta. Jag måste tänka efter varför jag själv tycker det är så lustigt och då upptäcker jag det roliga. Jag har inte köpt paketet om åldrandet. Det är en känslan av att veta en hemlighet som får mig att skratta av glädje. Varför Ellen skrattar ska jag ta reda på.Bildresultat för roliga bilder på aktiva pensionärer

Någon förändring efter 65-årsdagen, blir det inte för mig. Förutom de förändringar som livet kommer att ge mig efterhand. Jag har följt mitt hjärta länge. Det har mitt fulla förtroende och får fortsätta visa mig vägen.

Att världen är under transformation kan få ha missat. Det fascinerar mig och jag är så tacksam över att få leva i denna tid. Aldrig någonsin har livet varit så spännande att leva som just nu. Jag tillhör inte dem som säger att ”Det var bättre förr.” Ingenting kan vara bättre än NU. Det är ju HÄR och NU som jag lever.

Jag vill lära mig så mycket som möjligt av allt det nya som världen tycks vara full av. Inte minst den tekniska biten. Utan barn och barnbarn vet jag inte hur det skulle gå till. Jag behöver ständig support, men vill lära mig. Ständigt dyker nya saker upp. Inget varar för evigt. Efter ett år kan den senaste upptäckten vara ute och något nytt på gång. Men så länge som jag tycker livet är kul, vill jag lära mig. För hur kul är det att leva i en tid som varit. Som en passiv skugga.

Det är inte bara den tekniska världen som öppnats upp. Även sambandet mellan kost och hälsa har nya kunskaper, till den som vill ta emot dem. Världen har också blivit mer transparent för den som vill se. Det inte bara fascinerar mig. Jag har också vinning av det. Ju mer jag lär mig. Desto bättre mår jag.

En dörröppnare var det, då jag för fjorton år sen började dricka MORINDAS NONI. Jag satsade rätt, då jag följde min intuition. Trotsade Egot och lät hjärtat bestämma. Tidigare var jag övertygad om att maten jag köpte i butiken innehöll de näringsämnen som jag behövde för att leva. Jag lyssnade på myndigheternas rekommendationer och litade helt på det.

Det var otroligt gott, bekvämt och lätt att äta sig gammal och sjuk i förtid. Jag njöt verkligen av det. Att maten jag stoppade i mig handlade om ett blodigt allvar skänkte jag aldrig en tanke.

Myndigheterna hade mitt fulla förtroende fram till dess att de började rekommendera light produkter. Då reagerade något i mig. Jag tror att det var intuitionen som sa. Se upp, här är något som inte stämmer. Ungefär samtidigt kände jag samma sak med margariner. Becel, Lätt och Lagom och allt vad nu dessa konstgjorda smörprodukter kallas, som myndigheterna påstod att vi skulle må så bra av, visade sig vara rena gifter.

Det tog myndigheterna ca 20 år innan de segslitet  och fortfarande mycket motvilligt  medger att de gett fel råd till patienter. Under dessa år har massor av människor ätit sig sjuka, genom att följa oskyldiga dietisters goda råd. Dietister och sjukvårdspersonal gjorde bara sitt jobb, som de blivit ledda av myndigheter att göra. De liksom patienterna litade på svenska myndigheter.

Att kroppen är så fantastiskt konstruerad att den kan fungera i upp till 50 år på felaktigt bränsle innan man inser att något är fel, det visste jag inte. Det är många som inte gör det. Är man något så när frisk, så är det givetvis lätt att tro att maten jag äter är rätt. Men när man plötsligt en dag är femtio plus, ja även minus och man får en diabetes diagnos, ont i lederna, Parkinson, högt blodtryck, sömnproblem eller någon annan obalans. Då säger man att man är olyckligt lottad och ser det som ett naturligt åldrande och fortsätter att njuta av maten som långsamt och smärtfyllt dödar.

Idag vet jag att obalanser i de flesta fall inte handlar om vare sig tur eller otur. Vi bygger upp det själv. Sjukdom är i de flesta fall ett tecken på ett långvarigt intag av ett felaktigt bränsle. Kanske också i kombination av för mycket stillasittande och stress.

Sjukdomar är obalanser i kroppen, som kan återställas med rätt byggmaterial.Bildresultat för roliga bilder på aktiva pensionärer

Att börja dagen med en liten hutt noni i kroppen gjorde skillnaden för mig. Förändringen var till en början knappast märkbar. Att det var de 250 olika näringsämnena i juicen som satte fart på organismen var för mig nästintill ofattbart. Men min kropp talade tydligt om att de saknat dem. Visst kände jag till att kroppen förutom vatten består av en himla massa mineraler, men att de förbrukades och behövde ersättas hade jag aldrig tänkt på. Det var inte mitt problem. All näring du behöver finns i kosten. Det var ju så jag hade fått lära och jag följde kostcirkeln, alltså fick min kropp vad den behövde.

Det är ganska intressant att vi har så lite kunskap om vilka näringsämnen som vi behöver för att fungera optimalt. Vi vet ju allt annat. Vad som sker på andra sidan jordklotet och i yttre rymden. Vi lägger ner mycket tid på att lära andra språk. Vi kan mycket om bilar, mode och hårvårdsprodukter. Kanske ändå mer om teknik, för att inte tala om rätt bränsle till maskiner och husdjur. Medan människobränslet befinner sig på ett vansinnigt experimentstadium.

För inte kan det vara så illa att vi blir rekommenderade att äta felaktig kost som ger oss obalanser i förtid för att någon ska tjäna pengar?

Med nonis intåg i mitt liv fick jag nya ögon att se med. När tillräckligt lång tid hade gått och jag inte kunde kalla förändringarna i min kropp för lustiga slumpar längre väcktes min nyfikenhet till liv. Nu var det helt uppenbart att med ett kraftfullt kosttillskott i form av noni, höjdes inte bara mitt immunförsvar utan också min livsglädje, livskvalitet och mycket som jag inte kan sätta ord på.Bildresultat för bilder på morindas noni

Även min intuition fick en rejäl skjuts framåt. Jag tolkade det som att när kroppen är fri från gifter (noni har en toxisk effekt)) och den får rätt bränsle, då blir intuitionen starkare. En utvecklad intuition gör livet både roligare och enklare. Sanningar blir synliga och mindre farliga. Jag började misstänka att det som myndigheterna matat mig med under alla år och som jag försökt inrätta mig efter det stämde inte.

Min upptäcktsresa i djungeln började. Jag ville söka efter bränslet som var anpassat till en människokropp. NÅGRA FÅ STEG IN I DEN SNÅRIGA DJUNGELN, BORTOM KOMMERSIELL MEDIA FANN JAG EN FRÄMMANDE OCEAN, FYLLD AV DEN FORSKNING SOM INTE FÅR OFFICIELLA FORSKNINGSMEDEL OCH SOM INTE PUBLICERAS I KOMMERSIELLA VETENSKAPLIGA TIDSSKRIFTER. Upptäckten gav mig samma känsla som då jag kommer till en främmande plats i världen som ska utforskas eller som då jag ska erövra  ett främmande språk.

Motvilligt insåg jag att jag hade varit ett offer. Hjärntvättad genom att lyssna på Livsmedelsverkets, Läkemedelsverkets, kommersiell medias och Socialstyrelsens rekommendationer. Frivilligt hade jag gått i kopplet som någon styrde.

Sökandet efter rätt människobränsle fick jag skaffa själv. Jag dök ner i oceanen och plockade upp det som kändes rätt. Min egen kropp, hälsa och livsenergi fick visa vägen. Att den lilla mängd vitaminer och mineraler som myndigheterna rekommenderar är på tok för låg, var det första jag förstod. Varför?

Med en något större kunskap förstod jag att mineralerna, aminosyrorna, vitaminerna, antrakinonerna och inte minst iridoiderna, som naturligt finns i Morindas noni-drycker och är i symbios, har en mycket stor betydelse. Det är just det, som är det enkla och bekväma med att dricka noni. Jag behöver inte ha någon som helst kunskap om vilka näringsämnen och hur mycket och tillsammans med vad jag ska ta dem. Att det var denna genuina samling av näringsämnen i noni, som justerade en massa obalanser som jag tidigare betraktat som normalt slitage, förstod jag nu.

Kunskapen ökade. Jag var som en magnet som drog till mig allt som min kropp hade glädje av. Det fanns inget tvivel längre. Människan behöver kosttillskott för att få kroppen att fungera bra. Inte minst för att kunna reparera skador. Efter några år med noni dök tanken upp att kanske behöver någon av de 250 näringsämnen en extra support. Jag hade läst siffror från olika studier att mineralhalten i livsmedel har sjunkit dramatiskt.

Jorden innehåller 85 % mindre mineraler idag, än vad den gjorde för 100 år sen. Detta är orsaken till  att de flesta, mer eller mindre lider av mineralbrist. Växthusodlade frukter och grönsaker innehåller ytterst lite mineraler.

Från 1914-1992 minskade kalciumhalten med 48 %. Fosfor med 84 %. Järn med 96 %. Kalium med 2 % och Magnesium med 82 %. Det industriella jordbruket producerar utarmade livsmedel.  Detta är också en orsak till att sjukdomar ökar.

Dessutom hade jag lärt mig att ju äldre man blir, desto svårare har kroppen att ta upp näringsämnen samtidigt som äldre behöver mer av dessa för att fungera optimalt.

Det är verkligen ingen lätt grej att hålla koll på alla de mineraler som gör så att jag är JAG. Förutom ca 40 kg vatten ska jag bestå av ca 13 kg kol. Sju kg väte. Två kilo kväve. Ett kg kalcium. Nästan ett kg fosfor. Ca hundra gram svavel, kalium, natrium och klor. Dessutom innehåller jag magnesium, kisel, zink, järn, bly, koppar, aluminium, kadmium och ytterligare mängder av en massa spårämnen som jag inte kan hålla koll på.

Som om inte detta är tillräckligt svårt att hålla ordning på, så försvinner en massa av dessa mineraler snabbt som bara den ur kroppen. Medan andra stanna kvar och skadar för att de inte har kunnat ta sig ur kroppen pga brist på en annan mineral.

Ju mer jag lär mig desto tacksammare är jag för att jag har noni som är intelligentare än jag är och som tar hand om det mesta.

Det är otroligt att jag varit så dum att jag trott på lögnen att kokta grönsaker, ibland överkokta. Överhettad mat, frallor med ost. Sockrad fruktjoghurt, flingor. Fruktjuicer. Pizza. Stekt eller kokt potatis. Grillade grönsaker. Fruktkrämer. Kaffe. Läsk. Pasta, Bacon och korvar och allt vad det heter som är ”naturlig” mat, har kunnat hamna i min kropp utan att den tar skada. Ännu dummare är det att jag trott att den ”vanliga” maten skulle tillföra mig allt det som kroppen behövde.

Visst lever vi ett slit och släng samhälle. Men jag tycker inte att det känns Ok att slita ut kroppen tidigare än nödvändigt. Jag är bra på att ta hand om både blommor och de prylar som jag har. Varför skulle jag då inte ta hand om mig själv?

Den stora drivkraften är den att jag tycker det är så himla kul att leta fram det bränsle som jag tror att en kropp kan ha glädje av. Det innebär att varje besök i livsmedelsbutiken blir en ny upptäcktsresa, då jag ska utforska alla nya produkter som ständigt dyker upp. Intuitionen är min vän.

Intuitionen litar jag mer på än Livsmedelsverkets rekommendationer. Intuitionen säger mig att kosttillskotten som nämnda verk, varnar för att överkonsumera, är långt bättre människoföda än den största delen av det som kallas mat, som säljes i livsmedelsbutiken. Är det något som konsumenten borde varnas för, så är det omkring de ca 75 procenten, kanske mer, som ligger på livsmedelsbutiken hyllor som gör människan sjuk.  Om inget annat så borde det finnas en varningstext på dessa raffinerade produkter, för risken av överkonsumtion.

Balans i allt är det som vi mår bäst av.

Fortfarande kan jag njuta av att äta mat som skadar min kropp. Det intressanta är att jag kan bara njuta av det tillsammans med en eller flera andra. Då jag är själv, kan jag inte förmå mig att stoppa i mig något som jag vet inte hör hemma i min kropp. Dit nådde jag inte på en eftermiddag. Det har varit en lång resa att komma hit.

Till min hjälp att finna maten som INTE påskyndar åldrandet har jag haft stor glädje av att lära mig vilken typ av mat som sänker resp. höjer mitt AGE. Advanced Glycation Endproduct. Dessutom vet jag att de skadliga AGE komponenterna blir lägre, då jag dricker noni. Vilket påverkar den biologiska åldern. Man håller sig yngre och friskare längre. Detta är mätbart med TruAge-scannern.

En del anser att de som har flest antal livsdagar de vinner. För mig är det dagar av livskvalitet som räknas. Man kan själv bestämma vilket räknesätt man föredrar. I tanketräsket fann jag en dag en intressant tanke. Jag känner mig så otroligt rik på det sätt som jag levt mitt liv och är helt nöjd. Det innebär att alla dagar som finns kvar är ren bonus.

Oavsett hur många dessa dagar kommer att bli, så vill jag fortsätta fylla dem med sådant som jag brinner för. Ska jag ha MAX utdelning på resterande dagar innebär det att jag behöver vara i kontinuerlig UTBILDNING. Endast göra det som jag BRINNER för och GLÄDJAS ÅT LIVET.

Den nya världen är väldigt transparent. Jag älskar alla sanningar som kommer upp till ytan, vilket gör att jag måste omvärdera mycket av det som jag tidigare lärt. Det hjälper mig också att vara ödmjuk inför förändringar och se att jag har kunnat ha fel och att INGET ÄR FÖR EVIGT.Bildresultat för bilder på livsglädje

Det kommer en blogg om kosttillskotten som jag kommit fram till att min kropp behöver. Det behöver inte innebära en högre investering. Tar jag bort den ”mat” och de droger som tar energi från min kropp. Kan jag istället investera dessa pengar i ett bra byggnadsmaterial.

Byggnaden kan aldrig bli bättre än byggnadsmaterialet.

 

 

 

Annonser

En artikel från Natural News resulterade i denna blogg. Min första tanke var. Jag har sett artikeln. Jag har bekräftat lidandet hos de skadade barnen och min empati till föräldrarna är stor. Jag skickade en snabb tanke till de föräldrar som inte blivit respektfullt behandlade av myndigheterna, då de misstänkt en vaccinationsskada på barnet. Jag skickade också en kärleksfull tanke till alla de barn, där skadan uppträtt långt efter vaccinationen och som man kanske inte ens sätter i samband med vaccinationen. För varför ska man misstänka en säker, vaccination som myndigheterna uppmanar alla föräldrar att ge sina barn? En vaccination som är för barnens bästa. En vaccination som barnläkaren rekommenderar och de som tackar nej, de blir starkt ifrågasatta och måste gå till svars.

Jag vet att alla som har anmält en vaccinationsskada har haft en tuff väg att vandra. Jag känner med dem. En tacksamhetskänsla över att mina barn och barnbarn är friska drar över mig och i den känslan bestämmer jag mig för att släppa det tråkiga. De drabbade. För solen skiner och våren lurar någonstans, inte långt bort.

Men de vill inte lämna mig. Barnen ropar på mig också de ofödda. Jag kan inte svika dem.

Jag vill veta mer. Kunskap leder till visdom. Vi har som människor en gåva, en möjlighet att tänka, undersöka och skapa en egen bild. Att gnälla eller skylla ifrån sig, leder ingen vart. Naturligtvis är det många gånger bekvämare och skenbart tryggare att läsa och ta in medias, myndigheters och läkemedelsverkens ”trygga” råd och rekommendationer. Där presenteras inga baksidor. Allt är omhändertagande och säkert. I den världen är det naturliga något farligt, som människan, för sitt eget bästa, bör befrias från. Myndigheterna, med medias hjälp drar sig inte från att förtala, anmäla och t.o.m. förbjuda naturliga produkter och behandlingar, som massor av människor upplever som positiva. Allt i namnet,  ”för människans bästa.” Eller ännu värre, ”för att lagen,” säger det.

Ju mer transparent världen har blivit desto mindre är min rädsla för sanningen. Även om många sanningar är obehagliga och skrämmande, så vågar jag se dem. Modet att våga se sanningar har gjort mig trygg. Dessutom är jag trygg med min intuition. De senaste tjugo åren har gett mig bekräftelse på att jag kan lita på den.

Därför går jag vidare i Natural News och läser ”Medicinsk stympning av oskyldiga barn.” Jag ser rubriken ”Vaccin-fasor – vaccinationsskadade barn exponeras i ”Graphic” – foto på ”säker” vaccin som gått fruktansvärt fel.”  Snabbt skrollar jag genom de hemska bilderna av de vaccinationsskadade barnen och en ruta med filmen ”LIARS” dyker upp. Jag bestämmer mig för att se den. Trots att solen skiner därute.

Progamledaren är Rob Dev, i Infowar, Nightly News.

Bildresultat för bilder på mahatma gandhi

Rob inleder programmet med. ”Ytterligare en vaccinationsrapport. Vi som inte håller med läkemedelsetablissemanget, har inte fel, vi är inte tokiga eller konspiratoriska. Vi har stöd av mängder av fakta och medicinska studier. Studier som inte presenteras i kommersiell media och som många läkare inte har tagit del av.”

Uthålliga representanter och speciellt utbildade läkare förespråkar vaccinationer, trots att de vet att vacciner har skadat många barn. T.o.m. dödat. De fortsätter medvetet ljuga för allmänheten genom att falskeligen hävda att ingen skadas av vaccin. De gör detta avsiktligt och det är en total kränkning av medicinsk etik och grundläggande ärlighet till folket. De utbildar läkare och undanhåller sanningen om vaccinet. Allt stöd får de från myndigheter och regeringar.

Bildresultat för bilder på mahatma gandhi

FDA sponsras till stor del av läkemedelsföretag. Man biter inte den hand som matar en. Jag undrar hur det ligger till med Sveriges Läkemedelsföretag. Vems hand matar dem?

Filmen ”LIARS” är mycket sevärd. För den som vill se sanningen. Senator Elizabeth Warren, Massachussetts ställer frågor till Doktor Anne Schuchat MD, National Center for Immunization & Respiratory Diseases, Director.  Doktorn förnekar all risk för vaccinationsskador. Det finns absolut inget att oroa sig över. Vaccinet är inte förknippat med autism. Båda spelar ett spel. De ljuger. De vet att det finns speciella ”Vaccin-domstolar” i USA. I dessa finns ingen domare eller jury. Inte heller offentliga reportrar. De drabbade tilldelas en summa. Dessa ”vaccin-domstolar” har betalat ut miljard belopp till skadade barn. Med skattepengar. Dr Anne Schuchat sitter i rätten och ljuger, då hon säger, ”Vaccin kan inte orsaka autism. Vaccin är en bra, säker väg att skydda sitt barn.” När frågan ställs till henne, förnekar hon inte att läkare som publicerat artiklar som visat på vaccinationsskadade barn, har förlorat sin läkarlegitimation.

Också i Europa har vaccin-skadade barn fått ”ersättning” för sina vaccinationsskador. Nyligen medgav den brittiska regeringen att en 18 årig pojkes svåra hjärnskador har uppstått då han fick sin MMR vaccinering vid 13 månaders ålder.

I Italien har man gjort ett liknande kompensationsprogram, som det i USA. För vaccinationsskador, orsakade av obligatoriska och rekommenderade vaccinationer. Italy National Vaccine injury.”

Endast 6 % av avvikelser efter en vaccination rapporteras. 94 % ifrågasätter inte, av olika anledningar.

De barn som fått upprättelse, har haft föräldrar som mer eller mindre fått offra sitt liv för att belysa situationen. Vad de möter är förnekelse och blir starkt ifrågasatta.

MMR vaccinet är inte ofarligt. Gardasil förväntas bli den absolut största skandalen.

Detta uppmärksammas sällan eller aldrig i kommersiell media. Media går helt efter läkemedelsföretagens skrivelser. Av ekonomiska skäl.

Det finns mängder av studier som visar vaccinets säkerhet. Dessa belyses.

Det finns mängder av studier som visar motsatsen. Dessa negligeras.

Alltfler amerikanska läkare ifrågasätter det rimliga i att kunna garantera säkerhet, då man går in och manipulerar immunsystemet genom vaccinationer under en kritisk period av hjärnans utveckling. Dessa läkare överröstas av etablissemanget och mer eller mindre tillintetgörs.

Det finns mängder av medicinska studier som visar på skadorna som kan uppstå vid vaccinering. Dessa tystas ner.

En studie från University of Pittsburgh Scientist, visade att spädbarnsvaccin producerar autism symptom. Den studien refuserades av amerikanska regeringen.

Nyligen framkom en rapport som räknar med att år 2020 kommer 30 % av amerikanska barn att ha diagnosen autism.

Det är välkänt att stora problem finns med vaccinering, men det mörkas av läkemedelsföretagen och regeringen stöder lögnerna.

Forskare och läkare som pekar på statistik, som tydligt visar att barnhälsan hos befolkningen har försämrats sen 1960-talet, vilket sammanfaller med introduceringen av massvaccinationerna, pekar för blinda. Ingen vill se. Men alla vet att kronisk allergi, astma, autoimmuna sjukdomar, diabetes, neurologiska dysfunktioner, inlärningssvårigheter, ADHD, ADD, kramper och autism har ökat dramatiskt och väckt uppmärksamhet. Men vad gör vi? Accepterar och blundar. Varför? För att vi litar på myndigheterna?

Nationer med störst mängd obligatoriska vaccinationer har den högsta barndödligheten. USA, Canada, Australien och Nederländerna som ger 24-26 vaccindoser har den högsta barndödligheten. I motsats till Sverige, Japan, Island och Norge som i genomsnitt ger 12 vaccinationsdoser till barn, de har den lägsta barndödligheten.

Human and Experimental Toxicology, publicerade en artikel som noterade att det finns ett samband mellan antal vaccinationer och sjukhusvård gjord på barn i USA. Forskarna undersökte register från regeringens eget VAERS och fann att ju mer vaccin ett barn fick i tidig ålder, desto oftare drabbades barnet av reaktioner som krävde sjukhusvård.

I filmen LIARS, presenteras fall efter fall av vaccinationsskador, likaså nertystade studier, som läkemedelsföretagen och myndigheterna döljer. Myndighetspersoner betonar också att det enda som fungerar som förebyggande och behandlingar är vaccin och receptbelagda mediciner. Tydligt är att om det inte kommer från Rockefeller foundation, Carnegie Foundation eller från ett big farm company, då hjälper det inte. Vad som definitivt inte hjälper är örter och vitaminer.

Skandalerna fortsätter. Med lite eller ingen uppmärksamhet i media. Trots att de rör sig om oskyldiga barn.

Jag fortsätter söka och finner att polio vaccinet OPV, stoppades i USA år 2000, efter att det konstaterats orsaka vaccinassocierad paralytisk polio. Men istället för att förstöra dessa livshotande vaccinampuller, skeppas de nu till U-länder för att användas på barn.

I försöket att stoppa polio, en sjukdom som enligt Bill Gates redan är, nästan utrotad, har han tillsammans med de organisationer han arbetar med, helt legitimt förlamat barn med detta poliovaccin. Barn har också dött. Om Bill Gates och ”humanitära” organisationer verkligen vore bekymrade över dessa barns välfärd, skulle de slutat använda OPV helt. Speciellt efter det att indiska ”Journal of Medical Ethics” år 2013 publicerade följande artikel:

”Uppskattningsvis finns det 47.500 fall av polioliknande tillstånd hos indiska barn som fått upprepade doser av oralt poliovaccin under bara år 2011. Polioförlamning är nu 12 gånger högre än ”förväntat” och sammanfaller med stora ökningar av OPV-doser som ges till barn i strävan att ”utrota” polio.”

Svensk media har inte heller satt några strålkastare på detta. Självklart blir jag besviken. Jag vill tro att Bill Gates är en kärleksfull man. Men då jag vet att Bill Gates har stora aktieposter i det beryktade företaget Monsanto, är det inte enkelt att se kärleken i hans handlingar. Monsanto är antagligen världens mest farliga företag, som tillverkar de farligaste gifterna som världen skådat. Monsanto ser det helt klart som sin uppgift att förgifta världens befolkning. Åtminstone förgifta dem som inte förstår bättre. De som frivilligt går i raka led efter etablissemangets direktiv och inte själva undersöker och tar reda på fakta. Tydlig fakta, som finns, men som inte syns i kommersiell media. Men även med kunskap är det inte lätt att komma undan, då gifterna smyger sig in där man minst anar det. Men ju mer vi vet, desto bättre. Världen blir mer och mer transparent. Det intressanta är att ju fler sanningar som kommer upp, desto mer desperat tycks etablissemanget bli. De gör vad de kan för att skrämma upp de som redan är rädda, med god hjälp av media.

Än finns inget svar på varför Bill Gates anser det vara nödvändigt att ge indiska barn, fyra doser av ett vaccin som är förbjudet i hans eget land. Han har inte heller svarat på om han är beredd att vaccinera sina egna barn med detta vaccin.

Jag kan förstå att människor känner rädsla när det som man trott på visar sig ha en baksida. Men möjligheten finns för alla att söka efter fakta.

I mitt sökande, fann jag en text av Mahatma Gandhi

”Vaccin är en barbarisk metod och en av de mest ödesdigra vanföreställningarna i vår tid. Vaccinations-vägrare bör stå, om så behövs, ensamma mot världen. Till försvar för sin övertygelse”

Bildresultat för bilder på mahatma gandhi

Ensam mot världen, ska ingen behöva känna sig. Tidningen 2000-talets vetenskap, står på egna ben och kan därför fritt skriva om det som myndigheterna inte vill att allmänheten ska känna till. NHF, finns också som ett stort stöd. NHF har flera mål. Sanningen om vaccinationer är ett. Ett annat mål är att människan ska ha tillgång till naturlig och hälsosam mat. Tillsammans är vi starka. Kunskap gör oss visa.

 

Strax före jul presenterade min australienske vän sin omsorgsfullt detaljerade planering inför år 2015. Månaderna var fyllda med resor, fester och givetvis derby. Året var inte bara planerat. Mycket var bokat och klart. När Vincenzo ställde frågan till mig, hur min planering för 2015 såg ut, kände jag mig som en skolflicka som inte har minsta ordning på något och allra minst mitt liv. Inget var planerat inför det nya året.

Lite urskuldande förklarade jag att inget var inbokat. Samtidigt som jag undrar hur det är möjligt att fylla året med händelser innan det ens har börjat. Hur ska jag kunna veta hur mitt liv ser ut eller vad jag vill göra efter jul, om några månader, till sommaren eller nästa höst? Men så påminner jag mig själv, att tidigare levde jag ungefär likadant. Ett perfekt inrutat liv, utan utrymme till liv och händelser som vill överraska mig.2014-12-02 14.13.47-2

Skulle en oplanerad händelse dyka upp, upplevde jag den oftast som negativ. Den kom alltid vid fel tidpunkt. Av den anledningen att allt var redan uppbokat.

Min förklaring till Vincenzo, att jag uppskattar mitt liv mycket mer, sen jag slutade med alltför mycket och detaljerad planering och istället låter livet komma av sig själv och fyllas på med händelser allt eftersom de dyker upp, gick inte hem. För livet ska enligt honom planeras. Min förklaring att jag tror att alltför mycket planering skapar besvikelser förstod han inte. Kanske för att min italienska inte räckte till och för att vi aldrig någonsin underlättar konversationen genom att prata engelska.

Nästan helt utan planering kom det nya året insmygande in i mitt liv. Och precis som jag visste, så skulle jag inte stå där med ett tomt liv. Det fylls på med händelser även om jag inte planerar. Det första som hände var att jag fick lunginflammation. Helt otippat och definitivt inte planerat.

Många lunginflammationer har jag haft genom åren. Jag var fjorton år och hade varit på min första skoldans, då jag drabbades första gången. Hade just blivit ihop med ”lille-Ringo”, när jag svettig, efter mitt livs första ”shake” till The Beatles ”Twist and shout” gick jag ut i vinterkylan för att svalka ner mig. Iklädd liten tröja och kortkort kjol. Det resulterade i en förkylning som efter en vecka kvalificerades till lunginflammation.

År 2001 började jag dricka Morindas Nonijuice och har sedan dess haft så bra immunförsvar att jag inte fått någon mer lunginflammation. Eftersom jag tycker det är ett så bra exempel på hur noni fungerar, har jag det senaste året vid flera tillfällen sagt. ”Jag tror, att jag ALDRIG mer kommer att få en lunginflammation. Jag har alla redskap att hålla immunförsvaret på en bra nivå”. Visst vet jag att man aldrig ska säga aldrig. Men det händer att jag glömmer det.

När jag kom från Italien drabbades jag av en rejäl förkylning, med feber, frossa. huvudvärk och ont i halsen. Influensa. Jag bäddade ner mig och bestämde mig för att omedelbart bli frisk. Drack stora mängder noni och kolloidalt silver.

Ett dygn senare var jag helt återställd. Vartenda förkylningssymptom var borta. Det var nästintill ofattbart, med tanke på hur sjuk jag varit. Tacksamt konstaterade jag att något julkalas inte behövde ställas in. Drog igång på högsta växel, fixade och firade jul både här och där. Visst var jag trött, men det får man stå ut med. Det ska mer till för att ställa in julen tänkte jag och kopplade på reservbatteriet. Jul och nyårsfirande avlöpte utan större problem. Tröttheten fortsatte jag att ignorera.2015-01-28 10.49.15-1

Trettondagsafton bjöd Bosse, mor och mig på traditionsenlig wiener-konsert. Mitt under konserten lägger reservbatteriet av. Det kom inte helt oväntat. Under flera dagar hade jag misstänkt lunginflammation och nu inser jag, att jag låtit det gå så långt att jag inte kan ta ett andetag och långt mindre prata, utan att lungorna nästan hostas upp.

Nu fanns inget val. Kroppen orkade inte mer. Jag kapitulerade och accepterade situationen. I accepterandet låg en stor befrielse. Jag uppfylldes av en ren lyckokänsla och kände en enorm tillfredsställelse i att få sova. Nöjd konstaterade jag att allt som sker är rätt. En sjukdom är inget negativt. Den får jag som en gåva för att jag ska kunna ändra på det mönster i mitt liv som gör mig sjuk. Kroppen har länge gjort allt vad den kan för att visa mig att jag behöver mera sömn. Men jag har inte följt rådet.2015-01-28 10.50.50-1

Ibland behöver man också vara i total stillhet och tystnad för att plocka fram en inre visdom. Mitt viktigaste arbete på det nya året blev alltså att ladda upp mina batterier. En mycket bra början. Utan fulladdade batterier kommer man inte långt. Det slår mig plötsligt, att då jag kom från Italien, fick jag en tydlig signal om att man inte kommer någonstans om inte batteriet är laddat. Under min Italienvistelse hade bilbatteriet blivit urladdat. Bilen gick inte igång, då jag skulle hämta den i Malmö. Helt död. Trots att jag vet, att allt som sker, vill säga mig något, så såg jag inte tecknet. Hade inte tid. Nu ser jag tydligt vad bilen ville säga mig. Prioritera att ladda ditt batteri. Med urladdat batteri kommer du ingenstans.

Jag ler lite åt tanken och känner tacksamhet över att jag inte hade planerat in något annat efter jul helgerna. I lugn och ro kunde jag nu vara sjuk och ladda batterierna. Tiden var lärorik.  Jag bestämde mig för att ta död på bakterierna, som jag trodde det var, med hjälp av noni och kolloidalt silver. I två dagar upplevde jag en liten förändring. Men dag tre var hostan tillbaka i samma styrka. Givetvis kom tanken att kanske måste jag ta antibiotika. Självklart är jag rädd om min kropp. När kroppen är slut går den inte att bytas ut.

Istället för att ringa vårdcentralen, konsulterade jag Aina, min ks-specialist. Jag hade kommit fram till att min torrhosta tydde på att lunginflammationen inte var bakteriell utan av virus-art och när Aina hörde detta, informerade hon mig om att virusets kärna är så hård att silvret inte kan ta sig igenom utan hjälp av alkohol. Alltså blandade jag en stor silvergrogg som jag smuttade på var femte minut. Jag inhalerade också kokande silver. Hostan lindrades med två kryddmått bikarbonat i  två dl vatten.2015-01-31 17.00.03-1

Samma dag fick jag ett telefonsamtal från min nordligaste vän. Annica från Lappland. Vi pratas vid några gånger per år och nu ringde hon, mycket lämpligt och gav mig de sista verktygen som jag behövde för att kurera mig. Har du inte blandat noni med vatten, likt homeopatisk medicin, frågade Annica och berättade hur hon nyligen blivit hjälpt med en svullen fot med denna behandling. Det hade jag totalt glömt bort. Så snart telefonsamtalet var avslutat, mixade jag för immunförsvaret, en del noni och fem delar vatten. För ansträngda lungor blandade jag en del noni och en del vatten. Nu var jag verkligen rustad för att ta död på viruset.

Jag sov, för jag kunde inte annat och kände stor tacksamhet till att jag har det så bra som jag har det. Varmt, ombonat, en säng, kolloidalt silver, bikarbonat och noni. Dessutom tid. Långa perioder i livet finns inget utrymme till naturlig återhämtning. Samhället är ännu inte uppbyggt så.

Första dygnet med denna behandling gjorde en stor skillnad. Så stor att jag dagen efter kände mig så bra att jag inte brydde mig om att dricka mina mixar lika regelbundet. Vilket resulterade i att jag blev sämre igen. Och fick börja om från början.

Jag som är något av lunginflammation-expert är välbekant med sjukdomsförloppet och eftersläpande trötthet. Den senaste lunginflammationen jag hade var jag inte fyllda femtio. Tre månader efter min friskskrivning var tröttheten fortfarande så påtaglig att jag fick uppsöka doktorn på nytt. Där fick jag veta att ju äldre jag blev, desto längre tid behövde batteriet för att laddas upp.

Min första lunginflammation följde också av en orkeslöshet. Efter mitt tillfrisknande och jag åter börjat skolan, tog mor mig till en Malmö-läkare som var på modet under 60-talet. Boris Lunderquist. Han skrev ut lugnande medicin till mig, då han tolkade min trötthet som depression. Att det var lugnande förstod inte mor förrän efter ett par veckor, då jag genast slutade att ta medicinen. Jag var 14 år. Långt senare blev han känd som doktorn som flitigt skrev ut lugnande till sina patienter. När jag nu femtio år senare googlar på honom kan jag läsa att han också levererade många förgiftningsfall till infektionsklinikens intensivvårdsavdelning. För att roa sina patienter hade han en anställd trubadur som underhöll i väntrummet. Förvånar mig inte. 60-talet var som en stor happening.

Många läkare har skrivit ut antibiotika till mig under årens lopp. Ingen doktor har kommit med förslaget att komplettera med stora doser C-vitamin. Av den anledningen att de inte har kunskap om det. I höstas var jag på en föreläsning och lyssnade på njurläkaren Suzanne Humpries. C-vitamin-mängden som myndigheterna rekommenderar är beräknade för att vi inte ska drabbas av skörbjugg. Jag har som många andra trott på myten att stora mängder C-vitamin är bara dyrt urin och kan leda till njursten och farliga diarréer som tarmarna kan ta skada av.2015-01-26 14.29.59-1

Enligt SH är det i princip omöjligt att få i sig tillräckligt med C-vitamin via maten. Vi behöver kosttillskott i högre doser. Vid bakterie- och virusangrepp, ja, alla typer av sjukdomar ökar behovet kraftigt.

Det intressanta är att det finns mängder av studier som visar vikten av stora mängder C-vitamin. Det kan t.ex verka som ett antihistamin och hjälpa mot allergier. SH berättar att diabetiker och hypertoniker är de kategorier som dominerar hennes privata mottagning. De har lägre nivåer C-vitamin än friska. Dessa patientkategorier svarar väldigt bra på tillskott av C-vitamin. Helt biologiskt är det lättförklarat. En diabetiker befinner sig i ett kroniskt inflammatoriskt tillstånd och C-vitamin slår mot inflammation.  Även hjärt- och kärlsjukdom är en inflammatorisk process. Hjärtats blodkärl och vävnader kan helas med tillskott av C-vitamin.

Det finns många studier som visar på att höga doser C-vitamin kan rädda livet på svårt sjuka människor. I sällsynta fall via intravenös infusion. En studie från Bangladesh visade att C-vitamin var mycket effektivt att behandla stelkramp. Effektivt också vid blodförgiftning, hepatit, tuberkulos, polio och cancer.

Viktigt också för gravida kvinnor. Vi kan inte bygga ben, vävnader, organ och hud utan tillgång till C-vitamin. Höga nivåer av C-vitamin motverkar också att barnet drabbas av gulsot.

Stora mängder C-vitamin behövs vid mässling. SH har stor klinisk erfarenhet att behandla kikhosta med C-vitamin. Hennes uppfattning är den att antibiotika förvärrar sjukdomen. 2015-02-05 13.25.08-1

Vi behöver helt enkelt stora mängder C-vitamintillskott. SH tar själv 2-4 gram per dag, fördelat över dagen, i underhållssyfte. Vid resor, sjukdom eller stresspåslag ökar hon dosen. Produkten SH väljer heter NutriBiotic Sodium Ascorbate. (natriumaskorbat) Inte naturligt. Men det är inte enkelt att få stora mängder naturligt.

Då Suzanne Humpries får frågan varför den etablerade skolmedicinen inte rekommenderar C-vitamintillskott är svaret: ”Det kan vi bara spekulera över. Men enkla förklaringen brukar vara – FÖLJ PENGARNA.” När jag läser detta hoppar jag till. ”Följ pengarna” har varit svaret på många frågor angående sambandet, kost och hälsa, de senaste femton åren. Det har lett till att allt fler människor förstått att friska människor inte är läkemedelsföretagens dröm. På friska människor tjänar man inga pengar.

Den näst sista dagen år 2014, bokade Lou och jag en resa. Vi var båda trötta, förkylningen fanns i kroppen, men vi låtsade inte om det, för livet är kul. Men ingen av oss hade kraft att engagera sig, därför överlät vi reseplaneringen till den trevliga tjejen på Ticket.

2015-01-31 17.00.03-1

Drygt tre veckor senare flyger vi till Lanzarote. Det visade sig vara bästa rehabiliteringen för oss båda. Lou hade också drabbats av lunginflammation och gick på antibiotika. Det blev rena hälsoresan, som kom mycket rätt i tiden. All fokus låg på hälsa. Tidiga kvällar och bra mat, kompletterat med noni och extra näringstillskott. Givetvis också C-vitamin. Några eftermiddagar satte vi oss på ett café, drack kaffe, njöt av en onyttig kaka och tittade på havet.

Vi njöt av det lugna tempot och att vara allmänt småfula. Men en kväll bestämde vi oss för att gå på skandinavisk dans. Vi stylade upp oss lite grand och gick förväntansfulla till restaurangen. Efter att ha gått en runda konstaterade vi att det fanns absolut inte minsta anledning att stanna kvar. Nöjda gick vi hem, hoppade i myspyjamas och fortsatte njuta av det lugna livet.

Tempot på morgonpromenaden längs havet ökades efter hand. Efter två veckor fanns det absolut ingen på Lanzarote som kunde gå förbi oss. Något fel på lungorna och konditionen hade vi inte.

Jag som är lunginflammationsexpert, kan bara konstatera att så här snabbt har jag aldrig tillfrisknat från en lunginflammation. Lou som är novis på området, tror att detta snabba tillfrisknande är helt normalt. Och säkert har hon rätt. Tillför man kroppen rätt bränsle, vilket borde vara det normala. Då återhämtar man sig fort. Men då man inte vet vilket bränsle som behövs för ett snabbt tillfrisknande, tar det tid. Den kunskapen hade jag vid mina mina tidigare lunginflammationer.  2015-02-05 14.33.23-1

Nöjd kan jag konstatera att endast en och en halv månad in på det nya året har jag hunnit med både lunginflammation, tillfrisknande och resa. Något som jag inte planerat eller hade en aning om vid jultid, då Vincenzo ställde frågan. Visst är livet fantastiskt. Som bonus har jag också sett kraften i noni och kolloidalt silver. Jag har lärt mig att min kropp behöver väldigt mycket mer C-vitamin än jag tidigare trott. Dessutom fick jag en bra lektion i att det räcker inte att bara lyssna på kroppens signaler, man ska följa dem också.

”Intervjun med njurläkaren Susanne Humpries kan man läsa i 2000-talets vetenskap  5/2014 november”

Så här i juletid, tänker jag på att det allra vackraste och värdefullaste som jag någonsin fått eller skaffat mig, har aldrig legat som ett spännande paket under en julgran, inslaget i något tjusigt paket med röda snören. Det kom inte med en post-avi, så jag behövde inte stå i en postkö för att hämta ut det. Något mottagningsbevis för emottagandet behövde jag inte underteckna, eftersom det inte blev levererat vid dörren av ett postbud. Dessa värdefulla gåvor kom inte heller med Loomis eller något annat Securityföretag. De bara kom till mig med tre års mellanrum, då de efter nio månader växt sig färdiga i min livmoder.

Under dessa nio månader, hade jag total tillit till att naturen hade all visdom att se till att de små fröna utvecklades på bästa sätt. Jag är tacksam över att ingen gjorde anspråk på att gå in och vilja förbättra den naturliga processen. För hade någon barnmorska eller läkare, då, på sjuttiotalet,  sagt till mig att, naturen gjort ett misstag med livet som växte i mig, då hade jag trott på det, istället för att ha tillit till Universums stora intelligens och mitt eget Högre Jag.

Men i nio månader litade jag totalt på Universums intelligens och var helt övertygad, utan att ens ha sett det, att i min kropp växte ett barn, som utvecklade inte bara alla organ utan också ett tickande hjärta. En tänkande hjärna, seende ögon, hörande öron och det mest mirakulösa, ett holistiskt känselsystem. Så otroligt fascinerande. Till hundra procent litade jag på att detta avancerade liv skulle växa sig färdigt inom mig, utan att jag gjorde något eller behövde ha någon kunskap om vad som hände inom mig. Jag litade på naturens intelligens. Åt den mat som jag tidigare ätit och tillsatte endast tablettasken ”Tutti Frutti” i min dagliga kost. Inte en gång tänkte jag att mitt barn låg därinne och saknade en kemist som kunde tillföra något ”bra” kemiskt medel, så att det skulle bli friskare eller må bättre.

Camilla 1972

Camilla 1972

Naturen skötte allt detta ytterst avancerade och allt var perfekt. Tills barnet föddes. I princip hann inte barnen födas förrän jag slutade tro på naturens intelligens. Vad vaccinationerna hette och vad de var bra för, la jag helt över på läkarens lott. Undret som naturen av sig själv skapat under nio månader och som jag aldrig tvivlat en sekund på, blev i samma ögonblick som det var fött, bortglömt. Den naturliga processen hade på ett märkligt sätt övergivit mig och nu klev kemisten i form av en läkare in och skulle rätta till alla de fel som Gud Fader, Skaparen, missat.

Camilla och Mattias 1975

Camilla och Mattias 1975

Det mest intressanta är att jag inte ifrågasatte. Jag kände mig så omhändertagen av myndigheterna som ville mig och mitt lilla nyfödda barn så väl. Jag ifrågasatte inte ens då barnsköterskan föreslog att jag skulle sluta amma mitt barn vid två månaders ålder. ”Hålla på med sånt trams,” sa hon. ”Milkotalen är mycket bättre och den lilla får det snabbare i sig.” Att tillaga barnmat, var uteslutet. Ville man sitt barns bästa överlåt man åt Sempers storkök att fixa det. Jag ifrågasatte inte heller då man efter några månader ville skydda det lilla livet från diverse barnsjukdomar. Barnsjukdomar som jag och alla mina kompisar haft och alla hade vi överlevt dom. Någonstans läste jag om hur farligt det kunde vara med mässling och jag blev jätterädd och ville givetvis skydda mina barn från alla faror. Statistik och fakta överlät jag till andra. Mitt barn skulle skyddas från allt det naturliga i livet och jag var övertygad om att hon behövde fyllas på med de kemikalier som Skaparen missat.

Camilla, Mattias och Carl-Martin 1978

Camilla, Mattias och Carl-Martin 1978

Min dumhet visste inga gränser, så jag svalde kameler och silade mygg, då jag helt litade på att mötet mellan en liten spermie och ett ägg skulle bli ett barn i min livmoder. Men trodde att skaparen gjort en miss som givit barnen, barnsjukdomar. Som om mässling, röda hund eller påssjuka bara skulle komma till barnen som en lustig slump eller vara ett misstag i tillverkningen.

Naturen gör inga misstag. Det är vi människor som gör misstagen, då vi tror att vi är smartare än det Högsta. Universums skapare. Naturens skapare. Människans skapare. Det är då, som det vi kallar misstag begås och det blir farligt att vara människa.

Tre mirakel

Tre mirakel

Eller är det inte misstag? Är det en väl uträknad plan, som gör oss alla till produktiva pengakalvar, som skapar pengar till de som drar i trådarna? När jag första gången fick den tanken, gömde jag snabbt undan den. Mitt Ego talade om för mig hur konspiratoriskt det var och eftersom rädslan hade kommandot över mig, litade jag på Egot, lika mycket som på myndigheterna. De som hade makten, ville säkert mitt bästa.

Långt senare i livet fick jag en insikt, en tydlig bild av att vi får barnsjukdomarna för att de ska stärka vårt immunförsvar och skydda oss från allvarligare sjukdomar längre fram i livet. Den bild som jag fick, visade att barnsjukdomarna är ett naturligt vaccin. Det är en kärleksgåva till oss.

Men då på sjuttiotalet, såg jag det inte. Jag var så långt borta från mitt Högre Jag, att jag till en början, inte ifrågasatte NÅGOT, som de som hade makten rekommenderade. Detta är jag inte stolt över. Men jag kan inte längre ljuga för mig själv. Jag tillät läkaren att vaccinera mina barn, utan att ta reda på vad vaccinet innehöll, om det var bra, om där fanns risker eller rent av kunde göra skada. Jag följde allt som myndigheterna rekommenderade, som en dum höna. Jag skulle hinna få tre barn innan jag började tänka egna tankar och ifrågasätta myndigheterna.

För fyrtio år sedan hade jag övergivit Mitt Högre Jag. Jag hade tillåtit Egot att vara Herre på täppan, eftersom jag inte var modig nog att följa min inre visdom. Mitt Sanna Jag. Att Egot är specialist på att visa upp våra rädslor och vill hindra oss i vår utveckling, hade jag då bara en slumrande aning om. Meningen med livet är att anpassa sig efter de som har makten, samhällets regler. Trodde jag. Egot vill inte ha förändringar och pekar gärna med hela handen på allt som har varit och att vi ska stanna vid det och eftersom jag var livrädd för förändringar så kändes det tryggt. Egot är bara rädsla. Det visste jag inte. Istället försökte jag bortförklara mitt Högre Jag, min inre visdom, som flummigt och ologiskt tänk.

Naturen är inte ologisk. Men ofta kan det se ologiskt ut, när det sker. Eftersom vi inte har ett helhetsperspektiv. Men Universum är det mest logiska som finns. Det galna, obalanserna som förekommer, är naturens svar på att rätta till galenskaper som människan i sin tro att hon är smartare än naturen, manipulerar med. Inte sällan av girighet.

Den som jag trodde var jag, var bara inmatningar av traditioner, uppfostran, kultur, religion i en mixad röra av lögner. Mitt Högre Jag, som har en stor inre kunskap, stängde jag i viss mån av. Mitt Sanna Jag, min inre visdom ignorerade jag också av bekvämlighetsskäl, eftersom samhället är enklast att leva i om vi alla tycker likadant. Reglerna är skapade efter gamla traditioner från ett samhälle med faror, som inte längre finns. Den gamla traditionen hade lärt oss, att lyssna på den som har makten, pengarna och inte bara följa deras råd, utan också få oss att tro att det är konspiratoriskt att inte göra det som man blir tillsagd att göra.

Fyrtio år senare, kommer tanken. Hur långt hade jag kunnat gå? Vad hade jag kunnat acceptera, bara för att jag blint litade på etablissemanget? Jag spekulerar inte i det. Det är skrämmande tillräckligt att se sig själv som en varelse, perfekt hjärntvättad, anpassad efter samhällets normer. Lagom rädd och i stort behov av beskydd. Myndigheterna var de som jag litade på. De som ville mitt och mina barns bästa.

När jag för tjugo år sen, för första gången läste en artikel om att mjölken inte var bra för människans hälsa och mitt Högre Jag, tydligt talade om att det stämde. Då fick jag skuldkänslor. Jag dealade med mig själv och bestämde mig för att mjölk är bra för barnen, men inte för vuxna.  Men inom mig visste jag att jag ljög, av rädsla för sanningen och för att jag inte ville vara obekväm. Det var svårt att hantera den inre kunskapen, när den inte stämde med den yttre. Jag ville passa in.

Den dag då Inger, apotekare, lantbrukarhustru och kund till mig, i början av 2000-talet, smått chockad, kom och berättade om en studie som LRF låtit göra på Astrid Lindgrens barnsjukhus, på sambandet barn och mjölk, blev jag involverad i en statshemlighet. Så kändes det. Det chockerande var att resultat överensstämde inte med LRF:s önskemål och därför mörkade man hela studien och fortsatte rekommendera , jag tror det var 5 dl mjölk per dag. De modiga, de som inte var rädda för sanningar, som inte stämde överens med myndigheternas beslut, delade jag hemligheten med. De edsvurna.

I min värld mötte jag fler och fler modiga. Människor som hade liknande kunskap som jag. Det var som om stängda dörrar öppnat upp och i de nya rummen forsade ljus, visdom och glädje in. Resan tillbaka till mig själv, har varit kantad med äventyr och hinder som blivit möjligheter. Vad detta lett till är att jag känner mig mera levande, lyckligare, friare och mindre rädd för livet och framför allt. Jag är inte längre rädd för sanningen.

Otroligt snabbt har tiderna förändrats och nu lever jag i en tid, då det som bara för något år sen, blev kallat konspiratoriskt, idag är sanningens ljus. Jag trodde inte att det skulle ske i min livstid.

De mörka krafterna som vill ha oss i sitt våld och förvandlat oss till lönsamma kreatur och som vill ha  oss som mjölkkor i resten av vårt liv, de hotar och förtalar allt som vill hjälpa människor till frihet och bättre hälsa. Det är inget konstigt med det. Vi är deras levebröd. Utan oss, som svaga, sjuka, trötta, viljelösa och rädda konsumenter tappar de makten.

Amerikansk media, som är finansierat av Big Pharmas annonspengar, har utlöst en våg av anklagelser mot Dr Oz, sen han i sina populära TV-program började lära ut, hur vi kan hålla oss friska samt förebygga sjukdomar på ett naturligt sätt. Dr Oz anklagas för att hans råd är ”obevisade” och därmed skadliga.

De medier som har attackerat Dr. Oz har extrema intressekonflikter. De får alla pengar från läkemedelsföretag i form av medicinannonser. Nästan alla de läkemedelsföretag som kör dessa annonser har en kriminell historia och ett register på upprepade grova brott mot världens befolkning.

Så vad som sker idag, är att media-strömmen, finansierad av kriminella läkemedelsföretag, attackerar läkare och andra, som undervisar människor i hur man kan göra naturliga, hälsosamma  val och skippa farliga mediciner och ta ansvar för sin egen hälsa. De som hjälper människor som hotar läkemedelsföretagens vinster, genom att förebygga sjukdomar och därmed avhålla sig från dyra mediciner och höga sjukhusräkningar, blir förtalade i media och framställs som ”dåliga” människor, som försöker skada ”lättlurade”person.

Det är inte bara Dr Oz som utsatts för detta fenomen. Svensk press jobbar på samma sätt. Det är bara några veckor sedan som Anders Sultan råkade i rampljuset med kolloidalt silver och Oatley Havremjölk blev stämda av LRF. Med resultat att de som ville förtala och skada, det som är bra för människor, fick en tvärt om effekt.

Vi lever i en ny tid. Det som vi sänder ut, får vi tillbaka. Vill vi leva harmoniskt sänder vi ut sanning och kärlek. Det kommer tillbaka. Snabbt.

Media har inte längre den genomslagskraft som den tidigare haft. Visst finns det fortfarande människor som tror på allt som står i ”tidningen,” men för dem som verkligen vill veta, finns en otrolig källa av information. Internet har öppnat många stängda dörrar.

Läkemedelsföretagens mutor, bedrägerier och kartellprisbildning är numera offentliga handlingar, som de flesta är väl bekanta med, trots att media undviker att skriva om det. Vi lever i en ny tid och de som inte vill ha förändringar, kämpar mer än någonsin för att bibehålla världen och människorna i gamla lögner. Universum är vis och kärleksfull och ger tillbaka det som vi sänder ut.

”Naturen är fantastisk farmor,” sa mitt sjuåriga barnbarn till mig för en tid sen. ”Naturen har så mycket att ge oss.” Det är helt riktigt, svarade jag. Men säger inget om att jag under massor av år, inte såg naturens rikedom. Jag förorenade mig själv med allt det som jag trodde var bra, som såldes i butiker, godkända av kritiska myndigheter. Nu har jag skaffat mig en egen kunskap och kan rena mig själv, bit för bit från felaktig mat, kemikalier, föråldrade traditioner och lögner. Mitt mål är att bli helt naturlig igen. Kanske hinner jag bli så naturlig att jag kan få uppleva något så ovanligt som en naturlig död. I vetenskapens värld för en tid sen tog man upp just detta, att dö av naturligt åldrande är mer eller mindre utrotat. Vi är inte så naturliga längre. Det får bli mitt mål. Att dö en naturlig död.

Med glädje och tacksamhet lämnar jag snart Firenze för den här gången. Allt har varit fantastiskt, inte minst vädret som har varit en positiv överraskning. En känsla av vår, har hela tiden legat i luften. Mitt absolut bästa fiorentinska albergo har jag också funnit. Hotel Tornabuoni Beacci, som är placerat på la via piú elegante. När jag anlände och blev guidad genom vackra vardagsrum, salong med dukat bord för nyanlända gäster och till slut hamnat ute på den vackra terrassen på fjärde våningen, säger jag till värdinnan som guidat mig runt. Från detta hållet liknar huset mer en stor villa på landet än ett stadshus. Då såg hon mycket nöjd ut och sa. Ja det stämmer. Det har varit en villa. Detta hus har något att berätta, fortsatte jag, utan att ha en aning. Det visade sig stämma, men hon ville inget säga. Istället bad hon mig att ställa frågan till signoren i receptionen.

En av salongerna på hotel Tornabuoni Beacci

En av salongerna på hotel Tornabuoni Beacci

När jag någon dag senare frågade mannen, ser han först förvånad ut, som om jag avslöjat en hemlighet. Därefter satte han igång att berätta. En fantastisk historia, som blev mer och mer invecklad med älskarinna och barn utanför äktenskapet. Konst, resor, kriget, New York, Honolulu. Ju mer intresserad jag var, desto mer berättade mannen, till slut insåg jag att jag kunde inte både lyssna på italienska och registrera så mycket fakta på en gång. Kanske för att min hårddisk är full eller för datorn helt enkelt är för gammal. Därför frågade jag om han ville vara vänlig och skriva ner lite till mig. Då berättar han att det finns en bok som utomäktenskapliga dotter-dottern, Dialta Alliata Lensi Orlandi har skrivit. ”My mother, my father and his wife Hortence. Den blev utgiven juli 2013. Som underlag har hon använt sin mormors dagböcker, med erotiska avslöjande och intima detaljer av Acton dynastin i Firenze. Mormorns olaglige kärleksaffär med Arthur Acton och efterspelet som fortsatt till våra dagar. En sann familjesaga som utspelades bakom kulisserna i Firenzes berömda villa Pietra, där jag nu bor.

Hotel Tornabuoni Beacci, sett från terassen på baksidan.

Hotel Tornabuoni Beacci, sett från terassen på baksidan.

Söndag förmiddag bestämde jag mig för att ta en promenad genom stan innan det var dags att äta lunch med Vincenzo. Väl nere på tjusiga gatan vällde det av folk. Utanför Tiffanys butik ringlar sig en lång kö, jag blir lite nyfiken och funderar på vad de kan ha för jippo som lockar så många. Jag fortsätter och njuter av julstämningen. Staden är så vacker och jag beundrar juldekorationerna som finns i överflöd.2014-12-06 13.07.10-1

Utanför Palazzo Strozzi blev jag stoppad av två tjejer som studerar mode på universitet, de hade som uppgift att leta mode på stans gator och ville intervjua och fota folk. Jag som hellre går till tandläkaren än blir fotad, ställde upp, bara för att livet är så fullt av oväntat.

2014-12-06 10.51.30-2

När jag kom fram till Vincenzos lägenhet och ringde på porttelefonen, var han inte där. När jag smsade för att fråga var han var, så visade det sig att han stod på andra sidan gatan för att vänta på mig. Men eftersom det var så mycket folk, så hade han inte sett mig komma. Vincenzo är bra på att hitta trevliga restauranger och nu var vi på väg till en som han nyligen upptäckt.Vi korsade Ponte Vecchio som normalt tar en minut att gå över. Idag tog det tjugo. Bron var fullproppad med passerande människor som rörde sig i ultrarapid. Jag mötte ett par som hade hund, den fick de bära. Vi kom in på en liten intetsägande gata och där låg restaurangen, den visade sig vara lika full som bron. Vi kunde få ett bord flera timmar senare, men det var vi inte intresserade av. Det gjorde inget tyckte vi, Firenze är fyllt av restauranger. Efter den sjunde, fullproppade restaurangen gav vi upp, passerade bron ytterligare en gång och gick hem till Vincenzo, där han bjöd på pasta med tomatsås. Non cé male.2014-12-07 12.41.15-1

Senare på eftermiddagen bestämde jag mig för att uträtta några ärenden. Kön utanför Tiffany var nu ändå längre och jag frågade kvinnan som stod sist i kön varför hon stod där. Det var inte för att Tiffany delade ut gratis hamburgare som Vincenzo gissat. De hade 20 % off. Tänk så olika vi kan använda vår tid på Jorden, själv skulle jag aldrig stått i kö, en till två timmar för att komma in i en affär. Men det är väldigt bra att vi har möjlighet att välja det som vi vill.

Istället drog jag mig upp mot stationen, där jag skulle köpa en julklapp. Hela vägen myllrar det av människor. Trottoarerna är överfyllda och människorna har nu flyttat ut på gatan där bilar och bussar kör. De hela börjar likna kaos. Ingen gångtrafikant stannar för rött längre, bilarna kan ändå inte komma fram. Trafiken står i det närmsta still. Även jag går på gatan eftersom de gående på trottoaren rör sig i alltför stilla takt. När jag passerar en stillastående buss, får jag ögonkontakt med chauffören och jag blir glad, då jag kan få henne att skratta åt situationen.2014-12-07 17.30.36-1

Långt om länge fick jag uträttat mitt ärende och bestämde mig för att fixa ytterligare en present. Jag visste vart jag skulle gå. Hade det inte varit för att trängseln på gatorna var så stor, så skulle jag gått dit på fem minuter. Men nu var det annorlunda. Det var som om när mörkret föll, blev folkmängden än mer kompakt och jag bestämde mig istället för att följa minsta motståndets lag. Jag slank in på pizzeria Toto, där man köper pizzaslice för 3 euro och en plastmugg med rött toscana vin för 1.50 och sitter på barstolar utmed den korta väggen och antingen tittar på pizzabagaren som står där hela dagen och bakar den ena pizzan efter den andra eller så tittar jag på väggen som är fylld av svartvita foton från en tid som har varit. Nu såg jag också en ny liten tavla. På texten läste jag att Pizzeria Toto hade blivit utnämnd till Firenzes bästa pizzeria, 2014 av Trip advisor. Denna pyttelilla pizzeria är ett av mina favoritställen. De få gånger som jag äter pizza, då äter jag den där.

Sen gick jag nöjd tillbaka till hotellet, ändå nöjdare kände jag mig då jag gick igenom den fortfarande långa Tiffany-kön, upp till mitt vackra rum. Masserade in håret med kokosolja, fyllde varmt vatten i badkaret, kröp ner tillsammans med bikarbonat och lyssnade på vacker youtub musik. ”34 delle piú belle canzone italiane.” Medan Nicola di Bari sjöng, ”I giorni arcobaleno,” kollade jag in magen och kunde bara konstatera, ölmage (utan öl) brödmage eller om jag vill kalla det glutenmage, det hade jag skaffat mig under dagen. Inte konstigt med både pizza och pasta. Det är ok. Det händer inte så ofta. Under prima colazionen i morse, tänkte jag på hur enkelt det har varit att undvika gluten. Det annars så goda brödet och kakorna i Italien, som jag förut var så svag för, trodde jag skulle bli en utmaning. Att det skulle bli så enkelt, det hade jag inte förväntat mig.

Det är mycket man inte vet. Det är det som jag älskar med livet. Att det är fullt av överraskningar om man tillåter att släppa in dem och göra förändringar i livet. När jag ligger i det varma vattnet och hör musiken i bakgrunden släpper jag tankarna fria. Tanken leder mig tillbaka, då jag kom till Firenze för fyra år sen. När jag ser den kvinna som då var jag, märker jag vilken inre resa jag gjort. Alla möten med människor, händelser som jag mött på vägen. Valen jag gjort har lett till den som jag är idag. Tacksamhet, det är vad jag känner. Tacksamhet till att jag har modet att leva.

När jag sitter på trattoria Antiche Carozze, vid Piazza di Trinita, nära bron, med samma namn  och tittar ut på de elegant, julpyntade skyltfönstren, från Dior, Armani, Gucci, Hermes, ja allt vad de nu heter. Då kommer tanken. Om jag för tio år sen, fått se mig själv sittandes här och prata italienska med en australiensare, då hade jag skrattat högt och sagt att det finns inte på kartan. Det kommer ALDRIG att ske. Hur skulle det gå till. Då visste jag inte att det är jag själv som skapar mitt liv och att allt kan ske om jag bara följer med i livet utan att kämpa emot. När jag slutar att fokusera på ett problem och inser att anledningen till det som jag sett som ett hinder är inget annat än vägen till nya möjligheter, då öppnas dörrar, som förut varit stängda. Tacksamhet till allt som sker är vägen till ett liv, som kommer att bjuda på mer att vara tacksam över. Livet har enormt mycket att bjuda på när man släpper rädslan och bjuder in livet.2014-12-05 10.38.49-2

Livet kan se ut på lika många sätt som det finns människor och allt är rätt. Det viktiga är att jag är medveten om att jag själv skapar det. Det finns ingen att skylla på. Livet levererar våra beställningar efterhand som vi skickar ut dem.

På knagglig italienska förklarar jag för Vincenzo att jag försöker undvika att säga ordet ALDRIG. Eftersom jag upplever det som om jag ständigt möter det som jag sagt ALDRIG till. Förr eller senare dyker det upp. Ingen vet vad livet har i beredskap åt en. Det är som om det jag DÖMER eller säger ALDRIG till. Det möter jag. Jag lever här, för att prova på och uppleva. Det är meningen med jordelivet. Den dag jag har upplevt allt och varit i alla känslor, kommer jag att ha total förståelse för allt som sker och kan inte längre döma någon eller något. Den dagen kommer jag äntligen att förstå att allt är rätt. Även det som är ofattbart i stunden och ordet aldrig, blir överflödigt. 2014-12-04 09.03.13-1

Just ikväll blev jag påmind om mitt dömande, då Vincenzo och jag valde en ”lyx” bar för att ta ett glas vin före maten. Mitt uppdrag var att hitta den ”snobbigaste” baren, som Vincenzo uttryckte det. Bara för att det var kul. Kanske hittade jag inte den allra snobbigaste, men den var så pass snobbig att Vincenzo inte fick dricka sin öl från flaska, som han gillar. Han var tvungen att dricka ur glas. Så var reglerna. Detta gjorde att jag kände mig mycket nöjd med mitt val av ”snob-bar.” Det tog inte lång tid, så var vi igång, skrattade och dömde. Vi nickade menande till varandra och menade att detta är snobberi och jag var snabb att döma personalen därefter.2014-12-05 12.17.11-1

Bing Crosby och hans ”White Christmas” försökte överrösta sorlet från parlarande människor, när jag ser en luggsliten uteliggare komma in i tjusiga baren. Lugnt och lite valhänt fick han parkerat sina kassar och säckar innanför dörren, då jag ser att snob-bartendern går emot honom. Med intresse följer jag händelsen. Jag hann precis tänka, att nu åker tiggaren ut. Men icke. Istället ser jag hur tiggaren vänligt blir omklappad av bartendern, eskorterad fram till bardisken och bjuden på vin, serverat från tjusigt glas. Jag blev så glad, så jag visste kan knappast till mig. Jag satt och log som en fåne och tycktes vara den enda som reagerade på den fantastiska händelsen. Det händer så otroligt mycket positivt i världen. Vi är verkligen på väg i rätt riktning.2014-12-05 10.36.47-1

Häromdagen, då jag var i en stor livsmedelsaffär, såg jag ett tiotal ungdomar samla in pengar till människor som saknade mat. I en annan del av affären packades matlådor, för slantarna som blivit insamlade och stämningen var hög. Jag blir bara så lycklig av att möta så mycket positiva, hjälpsamma människor. Kanske är det så att en del människor behöver svälta eller själva vara tvingade att sitta på gatan och tigga för att förstå. Vi borde kunna förstå ändå och känna medmänsklighet.2014-12-05 10.38.10-1

Tydligen behöver vi träna mycket i medmänsklighet, eftersom vi möter behövande i alla situationer. Om vi i detta livet visar medmänsklighet, så behöver vi inte prova på lidande i nästa liv. För det är just det som Karmalagen handlar om. Att betala tillbaka. Livets mening. 2014-12-03 11.14.31-1

Jag gillar karmalagen eftersom den är så enkel. Man behöver ingen juristutbildning för att förstå. Jag får tillbaka det som jag sänder ut. Mina handlingar och tankar är insatsen. Dessa får jag tillbaka. Är  jag kärleksfull, tacksam och visar medkänsla, då får jag tillbaka av det, med ränta. Är jag dömande, krävande, otacksam eller vad det nu kan vara, då får jag tillbaka av det också med ränta. Väljer jag att bli än mer otacksam över den generösa räntan, som kom i samband med leveransen av vad jag sänt ut, då kan jag fastna i ekorrhjulet. Där kan jag springa runt i otrevligheter till den dag jag inte vill vara där mer och börjar förstå vikten av att vara tacksam för det som sker.2014-12-03 11.13.50-1

Jag gillar också Karmalagen för att den är så generös. Jag får alltid mer tillbaka. Det är en betydligt bättre placering att investera kärleksfullhet i livet än att spara pengar på banken. Bankerna betalar knappast ut någon spar-ränta längre. Bankerna vill helst bara ha låntagare, det är där pengarna finns att tjäna och så får det vara, så länge som vi vill ha det så. En vacker dag kommer människan att se.2014-12-03 10.01.40-1

Nu ska jag strax ta en promenad, längs Arno, tillsammans med Angelo, som jag råkade springa på av en lustig slump. Därefter ska vi dricka en kopp kaffe och istället för att stoppa i mig en sötsliskig dolce, ska jag lyssna på Angelo, när han tittar mig djupt i ögonen och säger: ”Du är come un ragazza. Du åldras som det bästa årgångsvin. Du blir bara vackrare och vackrare för var gång jag ser dig. Du strålar” Det är så man pratar på italienska. Det är väldigt sött, men sätter sig inte runt midjan.2014-11-23 12.59.42-2

Vincenzo har också börjat undra och i veckan funderade han högt och sa: ”Kanske är det ändå något med den där juicen du dricker?” Kanske det svarade jag. En av dina vänner i Australien dricker också den. Hon har gjort det sen hon var en liten flicka. Miranda Kerr, Victoria Secret modell, du vet. Gå in och googla på Miranda Kerr, Tahitian Nonijuice, så får du veta mer. När han skrattade åt mig, funderade jag över varför en del människor tror att de inte behöver ge kroppen naturliga byggstenar, så att kroppen kan reparera de skador som efterhand uppstår och göra de nya celler som kontinuerligt bildas, friska och kraftfulla. En cell kan aldrig bli bättre än byggstenen. Jag låter honom skratta färdigt åt mina konstigheter, men på något sätt märker jag att han funderar, för han fortsätter: ”Men har du verkligen ont nånstans i kroppen?” Nej det har jag inte. ”Inte ens i knäna?” Nej. Det är något konstigt med dig, säger han. Du åldras ju inte ens på något normalt sätt.

Igår fick jag översänt en artikel, skriven av Eskil Fagerström, Sydvenskan. ”Vad ska Italien leva av?” Det är alltid roligt att läsa vad andra skriver och hur andra upplever. När jag läst artikeln, kom tanken. Allt ligger i betraktarens ögon.

Att italinaren har fått det sämre, det stämmer helt klart. På samma sätt som många människor i västvärlden upplever det. Annat var det då jag var i Rimini år 1993 och studerade italienska och möttes av otroligt nöjda italienare. Ekonomin blomstrade som aldrig förr. Italienaren levde ett lyxliv, som jag inte kände igen från Sverige. Min värd, Signor Innocento, som jag hyrde rummet av var slaktare. Det låter ju barbariskt, men han var en vänlig man. Han var nöjd med livet och hade aldrig någonsin tidigare, levt i det överflöd, som han nu befann sig i. Han var nyfiken på det svenska samhället och ville jämföra sociala förmåner.

Mammaledighet, var den förmån där Sverige låg i absolut topp. Det andra var cosi, cosi. Vilket Signor Innocento inte trodde. Han hade sina fördomar precis som jag hade mina. En fördom var att Sverige var bäst i Allt och allt var gratis. Slaktaren visste att alla i Sverige tjänade väldigt mycket pengar och att alla studenter hade ”full” lön under sina studieår, på universitetet. Det hade han hört och så var det.

När jag berättade om studielån, blev han sur och ville istället höra vad jag hade i lön. Jag arbetade då som säljare och inköpare i butik och när jag sagt vad jag tjänade i månaden, tittade han på mig som om jag kom från en annan planet, sen plocka han fram papper och penna, så att det inte skulle bli missförstånd. När han slutligen insett att min lön var inte mer än så. Då tog han sig för pannan och suckade. ”Oh, Dio, kom hit och jobba, så du tjänar pengar.” Därefter ville han hellre prata om kriget som utspelade sig framför våra ögon i hans jätte TV som hängde från taket i köket. ”Italien hjälper jugoslaverna och skickar väldigt mycket pengar till landet.” säger slaktaren plötsligt och ser belåten ut. Ja, även Sverige bidrar med en del, fortsatte jag. Då tittar han på mig och säger med mycket bestämd röst. ”Kanske det, men inte på långa vägar så mycket som vi gör från Italien.” ”Penso di no,” svarar jag och det svaret var Signor Innocento nöjd med.

Eftermiddagsfika på Piazza del Campo

Eftermiddagsfika på Piazza del Campo

Även mina lärare i skolan var nöjda med sina löner och sina liv. En av lärarna planerade sitt bröllop. Det var lyx. Varje lektion inleddes med att Monica delade med sig av bröllopsförberedelserna, det var himla kul, fram till den dag då Monica kollapsade och fick börja med antidepressiva som hon stolt berättade om. Att gifta sig tar på kraften.  När jag ett år senare läste en artikel i Sydsvenskan om de dyra italienska bröllopen, så kände jag igen allt som Monica berättat, som jag trodde var speciellt för henne och hennes familj. Tiden blomstrade. Det var före eurons tid.

1995 återkom jag till Florens med min dotter. Under vår tre veckor långa vistelse passade vi på att inspektera den italienska allmänvården. Camilla bestämde sig för ett insekt-stick, som var på väg att kunna bli blodförgiftning och jag för att bryta armen.

Med Camillas åkomma vände vi oss till Firenzes äldsta sjukhus, Santa Maria Nuova, som grundades 1288 av ingen mindre än pappan till Beatrice, den kvinna som Dante Alighieri älskade i hela sitt liv, men aldrig fick. Dante räknas som en av världens största poeter och är fader till det som vi idag har som det italienska språket. Det är därför allt låter så vacker på italienska. För visst är det poetiskt, när en expedit säger ”Buongiorno bella donna,”  bara för att man säger så till de kvinnor man möter, en normal hälsningsfras. Hade någon i Sverige sagt, ”godmorgon vackra dam” hade jag trott att han ”gjorde sig till”  eller hade fel på ögonen. Att sjukhuset var gammalt kändes i energierna. De urgamla väggarna talade. Men Camillas läkare var ung och skojfrisk, så det blev en bra balans.

Veckan därpå vidgade vi vyerna för att inspektera det betydligt nyare sjukhuset, som ligger uppe i de vackra kvarteren kring Piazzale Michelangelo. Ospedale Piero Pedali. Jag blev mottagen som om jag kom i limousin istället för i ambulans och trodde att jag kommit till stans största, lyxigaste hotell. Foajén såg minst av allt ut som ett sjukhus. Efter en timme var jag färdigröntgad, hade avverkat två läkarkonsultationer, fått gipsad arm och stod åter ute på gatan, med ett recept på smärtstillande i min hand. Taxin de ville ringa och beställa avböjde vi. När vi kom tillbaka till Sverige, träffade jag en god vän, som också brutit armen. Han berättade att han fått sitta på akuten mer än en halv dag.

Kön växer, men vad jag det när bageriet lockar med nybakat.

Kön växer, men vad jag det när bageriet lockar med nybakat.

Camilla och jag var verkligen imponerade över den italienska sjukvården. Ett år senare läste jag, i Sydsvenskan att den italienska sjukvården låg som nr två, bäst i världen. Etta låg Frankrike. Sverige låg då på sjunde plats. Jag blev inte förvånad. Idag har säkerligen den italienska sjukvården försämrats, precis som den svenska. Men det intressanta tycker jag är att i min värld, så ser världen mer och mer likadan ut. Människor klagar på ungefär samma saker. Problemen ser ungefär likadana ut. Det klagas på skola, vård och hela det sociala systemet i hela västvärlden. Kan det vara så enkelt att det är dags att packa ihop den gamla modellen och stoppa in den på ett museum? Eller ska vi låta det gå så långt att murarna brister och allt brakar omkull? Hur länge kan vi leva efter modellen som skapades under förra millenniet?

Det är inte bara Italien som ställer sig frågan. ”Vad ska vi leva av om 5, 10 och 20 år.” Den frågan är lika aktuell vart man än vänder sig i världen.

När jag kom till Florens 2010, hade något uppenbarligen skett. Italienaren klagade på dåliga tider. I skolan, på baren, överallt hörde jag om eländet och allt var Berlusconis fel. Kanske är det så, vad vet jag?  Men jag tror att det ligger något annat i det också. Världen håller på att förändras. Ett nytt friskt tänk och livsstil ska kanske in för att få ett flöde.

Italienaren vill inte vill förändra så mycket, han håller allt det gamla mycket nära sitt hjärta. Jag säger inte att det något fel i det. Var och en bestämmer vad som ska finnas närmst hjärtat. Igår satt jag på Piazza del Campo och tittade på de gamla husen som ligger runt torget, sen urminnes tider. Först fascinerades jag av att de verkligen fanns där. Fick en känsla av att de stått där sen Jordens begynnelse. Det är så otroligt vackert. Men så kom nästa känsla, då såg jag att allt var mörkt och dystert. Varifrån kommer det nya friska vattnet? Var finns förändringen? Jag som upplever det som så, att när något är färdigt, en livsform eller något materiellt, då ska något nytt in för att få ett friskt flöde i livet. Något som är denna tiden som vi lever i. Förändrar vi inte själv, så får vi hjälpen, utifrån. En hjälp som vi inte uppskattar. Men den är nödvändig för vidare existens. Inget är för evigt. Allt levande är i ständig rörelse. Stillastående är död.

Jag åkte från Firenze för att jag tänkte att det skulle vara lugnare i Siena. Men här är otroligt mycket folk på gatorna. I fredags satt jag på Piazza del Campo och pratade med fyra amerikaner som varit i Italien i sex veckor. De började prata med mig, eftersom de var övertygade om att de sett mig någonstans. Kanske i Rom. De provade med allt möjligt. Eftersom de var så övertygade och inte ville ge sig, försökte jag hjälpa dem på traven och undrade om de möjligtvis hade varit på något Morinda konvent i USA. Kanske har dom sett mig där. Men Nej. Det var i Italien. Till slut höll jag med och vi enades om att de hade sett mig i Florens för tre veckor sen. Att jag var i Sverige då, spelar ingen roll. De var så nöjda. Sen kunde vi prata om allt det gamla de sett och fascinerades över.
Att som dessa amerikaner resa runt i Italien i sex veckor är nog mer ovanligt. Som det stod i artikeln reser de flesta i grupper. De avverkar Europa stad för stad, men så har det alltid varit, sen chartern kom igång på 60- 70-talet. Kineser finns överallt. Men ryssarna tycker jag har blivit färre. Kanske är det inte så, för det handlar om vad som cirkulerar kring mig. Vad jag drar till mig. På helgerna reser italienarna själva till de stora städerna och turistar. Om jag jämför turistmängden med Italien i slutet på 1900-talet, så har den ökat något enormt.Då fanns inga timslånga köer till Vatikanen. Man gick in om man var tillräckligt anständigt klädd. Kyrkorna stod öppna och välkomnande. Nu är det entré och köer, till allt.
Precis som i Sverige och i resten av världen är gator och gator och torg fyllda av restauranger, barer, café. Matställen av alla de sorter. Människor älskar att äta och dricka. Självklart kan alla dessa restauranger inte gå med stor vinst. De är för många. Men de ligger kvar, år efter år, ser exakt likadana ut. Det är så att man tror att klockorna har stannat. De hankar sig fram. För något annat tror de inte de kan göra.
Men stängda restauranger i Florens har jag knappast sett, som Eskil Fagerström skriver om. Däremot på Capri vid denna tidpunkt i fjor, där var det stängt. I princip hela Capri var stängt. Det fanns bara urinnevånarna och så jag. Alla hälsade på alla. Tre restauranger var öppna och där trängdes vi.

Här serveras cinghiale.

Här serveras cinghiale.

När jag satt på Bar al Palio, på Piazza del Campo i veckan, valde jag att gå dit strax efter lunch för då var där lite lugnare. Men fortfarande mycket folk, Det är ju faktiskt november månad. Jag tittade ut över den stora snäckformade piazzan, där Palio, hästkapplöpningen äger rum den 2 juli och den 16 augusti, varje år. Där satt massor av människor på marken och hade pick nick. Det såg så mysigt ut. Om de valde att sitta där och äta för att de prioriterade att lägga pengarna på något annat än på restaurangbesök så kan jag mycket väl förstå det. En enkel lunch för en familj på fyra personer kostar 500-600 kronor. Barnen har också mycket roligare, som kan springa omkring och leka och på köpet kan man välja bättre och naturligare mat. Livsmedelsbutikerna får då sin beskärda del av de åtråvärda pengarna som alla vill åt. För det är det som allt handlar om.
Precis som i Sverige växer stora köpcentrum upp, som ”tar” kunderna från centrums butiker. Utanför Florens t.ex finns ett jättekomplex, Centro Commerziale i Gigli. Vill man se fler människor ändå mer människor är det dit man ska åka. Åtminstone på helgen. Om vardagarna ligger detta jättepalats ungefär lika öde som de gör i Sverige.

Matställen klämmer man in överallt.

Matställen klämmer man in överallt.

Min iakttagelse är att jag ser fler italienare med stora shoppingkassar än vad jag ser på Malmös gator. Jag ser pyttesmå kvartersbutiker, som slakterier, bagerier, livsmedel, frukt och grönt. Dessa försvann i Sverige redan på 60-talet. Hantverks-gatorna finns kvar i centrala stan Här ligger möbeltillverkare, tapetserare, skrädderier, ramtillverkare, allt man kan tänka sig, gata upp och gata ner. Dessa butiker är verkligen inte fyllda med kunder. Jag promenerar gärna förbi, men tanken kommer varje gång. Vem köper detta. Det var sånt man köpte förra århundradet. Visst är det kul att kunna beställa ett par handgjorda skor, men butikerna dignar av snygga skor, som jag kan köpa direkt.
Vill jag ha en marmorstaty till min trädgård, så har jag massor av butiker att välja emellan och skulle jag föredra en i brons, är det inga problem.
Eskil Fagerström skriver, att han talat med en bronsgjutare som beklagat sig över stigande priser och sämre ekonomi och billiga kinesiska kopior, men vad ska man med en bronsstaty till? OCH det är ju så världen ser ut idag. Var tid har sitt och vill man överleva så får man hänga med i svängarna. Se vad dagens konsument har för behov och inte fastna i ett annat sekel och där stå undrande och fråga varför inte pengarna flyter in. Var sak har sin tid.
Det intressanta i att läsa andras artiklar är, att en artikeln kan säga mer om författaren själv än det som man skriver om. Vi möter olika saker och vi möter det som vi ska möta. Det som vi tidigare sått. Verkligen ser ut på olika sätt. Allt ligger i betraktarens ögon. Genom att skriva om det som jag skriver, avslöjar jag mig.
Vi lever i en tid, när sanningen inte längre kan sopas under mattan. Att våga leva i ljuset är frihet.
Här artikeln, lite på sniskan, men jag kunde inte bättre.

Här artikeln, lite på sniskan, men jag kunde inte bättre.

 

I tre dagar föll regnet i norra Italien. Firenze var inte hårt drabbat, men tillräckligt för att stänga flygplatsen Peretola i Firenze samt flygplatsen i Pisa. Istället landade vi i Bologna. En stad som klingar dåligt i mina öron och ger mig kalla vibbar. I samma ögonblick som jag hör namnet Bologna, tänker jag, banditer. Inte för att jag har någon personlig erfarenhet, att bolognaner är kriminella. Det beror på att någon vänlig italienare, för länge sen, talade om för mig att i Bologna, där bor bara banditer. Givetvis vet jag att det inte är så, ändå sitter en obehagskänsla kvar. Det är nästan så att något inom mig, tror det, trots att jag vet att det är en lögn. Det får mig att inse, vilket ansvar vi har, då vi öppnar våra munnar. Det hjälper mig inte att jag vet, att Italien, varit uppdelad i många små regioner, med egna språk och traditioner och att detta fortfarande efter flera generationer bidrar till en sorts krafttävlan och förtal.

Floden Arno, min italienske förälskelse

Floden Arno, min italienske förälskelse

Så snart jag kom in på flygplatsen började mina ögon söka efter banditer, men jag såg inga. Bara vänliga, leende människor, som inte visade minsta banditbeteende.  Bussen som skulle transportera oss till Firenze flygplats stod och väntade på oss utanför flygplatsen. Det var bara att kliva på och jag imponerades över italienarnas smidighet att lösa akuta problem. Snart var bussen full av väskor och passagerare. Det enda som saknades var någon som kunde köra bussen till Firenze. De 40 minuternas väntan på chauffören, livades upp när killarna från Schweiz, som satt i bussätet  bakom mig, plockade upp en vinflaska och bjöd mig på  en halv plastmugg. Vi hade trevligt och pratade om totalt oväsentliga saker. Jag bestämde mig genast för att uppskatta stunden istället för att titta på klockan och störa mig på att jag inte skulle komma till baren, där Vincenzo och jag hade avtalat möte. Han hade kommit från Australien några dagar tidigare.

Efter en och en halvtimmes bussresa, stod jag på Firenzes flygplats, som var tom och nersläckt. Inga väntande taxi fanns på plats, någon hade tydligen missat att informera att passagerare var på väg. Men ska man trivas i Italien och med livet för övrigt så köper man läget. Att acceptera det som jag inte kan förändra, gör livet behagligt. Kvällen var skön och det störde mig inte det minsta att stå i kön, som växte bakom mig. När en taxi anlände och jag stod som nummer två i kön, frågade jag tjejen som stod före mig, om vi kunde dela taxi. Först såg hon väldigt förvånad ut, men då jag förklarade att det var ganska dumt att åka en person i de få taxi som kom in, förstod hon. Fortunato, av en slump, skulle hon också på andra sidan Arno, där hon bodde sen tre år tillbaka. Ursprungligen kom hon från Verona. Chiara och jag fick en trevlig pratstund i taxin och hon höll med om att idén att dela taxi var bra. Dessutom blev det halva priset.

Hotel Silla. Vid foten av Piazza Michael Angelo

Hotel Silla. Vid foten av Piazzale  Michelangelo

Det var riktigt skönt att komma till hotellet. Packa upp i lugn och ro, slippa baren och därefter restaurang Cantinone, som min favoritrestaurang heter. Den kommer att ligga kvar och vänta på mig. I Firenze finns det mesta kvar i evighet.

Allora, Vincenzo var lite stressad över att jag inte kom. Han är väldigt, mycket noga med allt och har svårt när saker och ting sker utanför hans kontroll. Efter en del sms:ande, då det stod klart att jag inte skulle komma, bestämde vi att träffas i dagen därpå, i baren bredvid skolan, när han hade sin förmiddags-pausa. När jag kom dit fanns där ingen Vincenzo. Jag väntade en halvtimme, under tiden pratade jag med Beatrice, som driver baren tillsammans med sin man och har säkert gjort det en evighet. Vi uppskattade att se varandra igen.

Helt klart fanns det ett motstånd. Återigen missade jag mötet med Vincenzo. Jag hade tagit fel på tiden och var en timma försenad. Sms-en ploppar upp igen. Var är du? Vad gör du? Jag har skickat mail, läs! Jag tänkte, vi möter det som vi ska möta och det är lite kul att se. Allt som sker är rätt. Personligen har jag inga problem. Jag njuter av att gå på Firenzes gator och känna mig som hemma. Jag konstaterar att allt är sig likt, men små förändringar ser jag. En och annan butik, bar och restaurang, som har funnits här, sen tidens begynnelse och sett likadan ut sedan dess, är borta. Ytterst få, men en ny era är på gång. Det jag uppskattar är att de nya ställena är inredda i vitt och har helt andra energier. Det mesta i Firenze är mörkt, slitet och gammalt.

Slumpen, som inte finns, gillar jag. Av alla människor och på alla gator i Firenze, så springer jag överraskande nog på Vincenzo. Han är på väg, i all hast, att se gatan, där maffiosor smällde en bilbomb, år 1993 och en oskyldig familj omkom. Vi fann platsen. Ett stort, gulglänsande  minnesplakat var uppsatt på den lilla trånga gatan. Där kunde man läsa om händelsen. Familjemedlemmarnas namn fanns nerskrivna. En femtonmånaders baby blev också ett av offren. Vincenzo studerar fortfarande italienska och under lektionen hade de läst en tidningsartikel om händelsen. Nu ville han checka upp.

Utsikt från Vincenzos nya lägenhet.

Utsikt från Vincenzos nya lägenhet.

En sak som fascinerar mig, då jag är i Italien, det är männen som går på promenad med barn i vagn. De finns överallt. Ingen annanstans i världen ser jag så många män med barnvagn, som här. Kanske beror det på, att de inte rusar omkring. Jag hinner se dem. De verkar ha tid. De är MED barnen. Pratar med dem. Ler och SER dem. Barnen finns. Barnen blir bekräftade. Det är bästa sättet att ge en liten människa en god självbild. Ingen annanstans har jag sett män, så öppet och naturligt vara med barnen. Det händer att jag stannar till och bara tittar, i smyg. Jag låtsas att jag står och tittar på en gammal mur, port eller vad där nu kan vara som finns i närheten. Anledningen att jag stannar och tittar på män i klunga, med barnvagnar, är den att jag blir så lycklig av att se dem prata, skoja och låta barnen vara i centrum.

Funderar på varför man just i Italien, SER varandra på gatan. Människor har en öppen blick. Jag ser livsglädje. De ser. Jag gillar det. Leenden ligger alltid på lur och väntar på ett leende tillbaka. Det är livsbejakande. De njuter av vardagliga händelser som ploppar upp, som de oseende springer förbi. Kanske är det en del av svaret på varför jag känner mig så hemma här. Jag lever med väldigt levande, seende människor.

Jag gillar att vara i Toscana. Det är region som är ovanligt långt kommen och öppen för alternativa behandlingar. Patienter får själv genom information från sin läkare, ta ställning till, vilken typ av behandling som är bäst för henne. Den naturliga medicinen är integrerad med den kemiska medicinen. Ytterligare ett svar på människors öppenhet här. De SER.

Sienna

Sienna

En annan öppenhet och modet att våga SE, visade Italienska nyheter i veckan. Valentino Bocca har fått sin autism erkänd som vaccinationsskada. Ärendet har passerat alla instanser och kan inte överklagas. Det är första gången det händer. Fler fall med kopplingen, vaccination autism har prövats i Sverige och andra länder. Men domstolarna har tidigare inte vågat fälla. Nu kommer Valentino att få skadestånd livet ut. Fler fall kommer nu att prövas och omprövas i Europa. Som traditionen är, så basunerar inte alltid pressen ut denna typ av nyheter. Om någon vill veta mer kan man gå in på WUC News och söka efter. ”ITALITEN COURT RULES VACCINE CAUSED AUTISM US MEDIA BLACKS OUT STORY.”

Den största förändringen jag mött i Italien ligger hos mig själv. De vackra och dessvärre underbart goda bakverk som tidigare lockat mig, lockar mig inte längre. Det är en märklig upptäckt. En lång övergångsperiod har jag haft, då jag inte var direkt sugen på det söta, men kunde påminna mig själv om hur gott det var. Jag åt och tyckte det smakade bra och bedyrade mig själv, att jag var värd det, trots att jag visste att jag var värd något mycket bättre. Nu ligger det förföriska på faten. Jag ser dem och konstaterar att jag inte känner minsta längtan. Jag kan inte längre erinra mig att jag en gång tyckt att det var gott. Jag är fri från ett beroende.

Vägen dit har varit lång. Det började med kunskap. Jag fick lära om AGE. Vilken mat som förkortar en människas  liv, gör henne snabbare sjuk och gammal och vilken typ av mat som är motsatsen, som  bromsar åldrandet och även kan ge tillbaka år. Om man bygger upp med rätt byggstenar. När väl kunskapen fanns på plats, kom tanken varje gång jag köpte eller åt något som stal goda år ifrån mig. Ok, du äter, men du vet sanningen. Du är inte lurad. Med åren har det förankrats i mig. Det dyker upp av sig själv, så fort jag stoppar in något i munnen. De senaste åren har jag många gånger tänkt. Hur jäkla smart är jag egentligen? Jag har kunskapen om vad som stjäl år, ändå stoppar jag i mig av det. Jag insåg att det krävs mer än intelligens. Människan är kanske inte så smart som hon tror. Det var då jag insåg. Det handlar vare sig om kunskap eller intelligens. Vi är drogade av en massa kemikalier och socker, så vi blir slöa och fördummade och tänker inte sunt. Här och nu i Italien upptäcker jag att jag är drogfri, från sött. Jag har tagit kommandot över min kropp. Åtminstone i viss mån. Idag har jag ätit en god ravioli, fylld med diverse ostar och valnötter. Trots att gluten inte är något som jag vill ge min värdefulla kropp. Men någon gång, i brist på annat, väljer jag pasta. När jag väl gjort valet, då passar jag på att njuta av det. Men min kropp ljuger inte. Den låter mig tydligt känna när jag gett mig rätt eller fel bränsle. Det är intelligent.

Utsikt över Firenze

Utsikt över Firenze

 

I förra veckan hade jag ett möte med framtiden. Framtiden är inte helt främmande för mig. Jag gläntar på dörren då och då och kikar in. Det är enkelt att vara där. Att vara Jag. I Framtiden lever VI i sanning, tacksamhet och kärlek. Framtiden är full av glädje och nyfikenhet på det som föds fram, då de gamla sanningarna, en efter en, blir synliga i det skarpa Framtids-ljuset. Visst kan det vara lite ovant att konstatera att gårdagens sanningar var baserade på en lögn. Men det gör inget. Det var då och vi behövde också lögnerna för att se sanningen. Tillsammans är vi modiga och jag älskar att gå hand i hand med de modiga som följer intuitionen och som vågar se lögnerna och möjligheterna. I Framtiden styrs VI inte längre av brist- och rädslo-känslor. I Framtiden lever VI i harmoni, tillsammans, på Vintergatan i Universum.

Med Staffan, Blerim, och Lou, till Universial Hearth, Göteborg

Med Staffan, Blerim, och Lou, på väg till Universal Heart, Göteborg

Mötet med Framtiden började klockan sju på morgonen, då det knackade på dörren. Två unga män, stod där, redo att köra Lou och mig in i den framtid som redan ligger klar och bara väntar på att vi ska ta steget in. Göteborg är målet. Vi ska delta i Nordens största experimentella live-forskning. Universal Heart. En individuell och kollektiv mätning av upplevelse-baserad information. Vi ska lära oss om relationen mellan den inre och yttre världen.

På ett lättbegripligt sätt lyckas ND, Jörgen Tranberg, förmedla hur ny vetenskap och andlighet möts, med utgångspunkter i kvantfysik, neuropsykologi, medicin, embryologi och andlighet med ett naturvetenskapligt perspektiv. Vi får också uppleva hur bönens kraft berörs utifrån kvantfysik.

Jag fattade ganska snart att hjärtat har en betydligt större roll än att pumpa blod. Hjärtat påverkar oss i varje slag och skickar signaler inte bara till hjärnan, utan hela kroppen. Tidigare trodde man att hjärtat slår jämnt. Det gör det inte. Heart Math Scandinavia, står för det tekniska HRV (Heart Rate Variability) och apparaten visar tydligt att hjärtat svarar på våra känslor och slår ungefär som vi känner oss. Sekund för sekund.

Obehagliga emotioner ger en hackig rytm och påverkar vår hälsa, negativt. Det intressanta är, att också de små, till synes odramatiska händelserna, får hjärtat att komma ur den perfekta rytmen, visar testet. Hjärta och hjärna har ett mycket nära samarbete. Också andningen påverkar hjärtat. Om vi lär oss leva i harmoni, kommer hjärtat att vara yngre än den fysiologiska åldern. Detta har jag kommit i kontakt med förut, via TruAge scannern, som mäter vårt AGE (Advanced Glycation Endproduct). Med ett lågt AGE, håller vi oss yngre, än den fysiologiska åldern. Vi skapar vårt eget åldrande. Vi påskyndar åldrandet eller bromsar åldrandet, beroende på vår livsstil och vårt val av mat. Ett ungt hjärta, har vi givetvis mer energi, glädje och livskvalitet.

Universal Heart

Jörgen Tranberg, Universal Heart

Tankarna skapar vår upplevelse av verkligheten. Vi är alla förbundna med det kosmiska universum och varandra och vad det innebär.

När vi känner tacksamhet och glädje blir hjärtrytmen harmonisk. Vi känner det. OCH det går att mäta. Att leva i harmoni, ger inte bara en harmonisk hjärtrytm, det ger också ett stabilt blodtryck, bättre sömn, bättre hantering av ångest och oro, snabbare återhämtning och bättre allmänhälsa.

Alla människor har ett hjärta. Hjärtat har funnits där från vår allra första stund. Vägen till en harmonisk hjärtrytm är de fem grundläggande komponenterna för expansion: TACKSAMHET, ÖDMJUKHET, MEDKÄNSLA, EMPATI och FÖRLÅTELSE. Det är den röda tråden och svaret på ett liv i harmoni. Vi kan välja att i stillhet, acceptera allt som sker. Givetvis kan de som vill, välja de kemiska medicinerna.

Men hur mitt val än ser ut. Så är det samma sak som sker. I VARJE ANDETAG VÄLJER JAG I VILKEN RYTM MITT HJÄRTA SKA SLÅ.

I tacksamhet, ödmjukhet, medkänsla, empati och förlåtelse kommer vi i kontakt med den grundläggande energin i universum och i oss: den villkorslösa existensen – det villkorslösa varandet – den villkorslösa kärleken.

Det gäller att öva, öva och åter öva och medvetet leva i kontakt med de fem grundläggande komponenterna.

Broar håller på att byggas mellan naturvetenskap och andlighet. Tänk att få uppleva detta.

Har människan någon gång haft tillgång till den kunskap som vi har idag? Vi har fått nyckeln, som leder in i framtiden. Det är bara att vrida om. Försiktigt öppna dörren på glänt eller storma in och förundras över alla möjligheter, som bara ligger och väntar. Kanske ser Framtiden inte riktigt ser ut som vi tror att den ska se ut. Det gör inget. Inget är ändå, som vi tror att det är. Inte nu och inte i Framtiden.

Under färden upp till Göteborg och milen tillbaka till Skåne, öppnades ytterligare en dörr in i Framtiden. Det var Staffan och Blerim som välkomnande höll upp dörren och visade ett annat rum. Rummet där endast  MÖJLIGHETER existerar. Det är det som killarna kärleksfullt visar upp. Det är där de befinner sig och öppnar dörren för alla de som vill stiga in.

Forza of Sweden är Framtids-företaget, som redan är redan i full gång. För ett år sedan lyssnade jag på Staffan Taylor och Richard Gustafsson, då de föreläste i Ängelholm.

Min tanke var, då jag satt där i publiken och lyssnade på killarna. ”Lyckliga, de unga människor som hamnar i dessa killars nätverk. Tänk att få växa upp i Helsingborgstrakten, möta Forza of Sweden och få så mycket positiva energier. Goda förebilder, som bekräftar, stöttar och visar att det finns vägar att gå, som leder till drömmen.”

Följ ditt hjärta. Gör det som du brinner för. Det är ju det som är vägen. Varför har det valet, inte alltid prioriterats?

Under den inspirerande bilresans gång, kikar jag lite längre in i Framtiden och till min glädje ser jag att där, i Framtiden, där ligger möjligheterna och väntar som gnistrande diamanter av ljus och glädje. I Framtiden finns plats till alla som väljer att se möjligheterna. Där finns plats till de som väljer det positiva, det kärleksfulla, det accepterande. Även om det inte ser ut som det tidigare gjort.

De som väljer att INTE tro på en blomstrande, kreativ, sund Framtid, kommer aldrig att nå den. Vi finner alltid det som vi söker, det som vi fokuserar på.

Forza of Sweden genererar nya entreprenörer till samhället. Framtidens samhälle. Entreprenörer som ser möjligheterna istället för problemen. Kan det bli bättre?

Klagar gör jag inte, när jag sitter i solen en härlig novemberdag tillsammans med Texas, Lou, Regina, Lotta och Marie.

Klaga är omöjligt, då jag sitter i solen en härlig novemberdag tillsammans med Texas, Lou, Regina, Lotta och Marie.

Innan jag klivit av bilen har jag bestämt mig. Jag stannar i Framtiden. Det är där jag vill vara och jag antar utmaningen, som jag såg på Staffans fb-sida, att INTE KLAGA på 24 timmar. Det blir nog inga större problem. Och jag vet att när jag sätter på mig möjlighetsglasögonen och söker efter det positiva. Då kommer världen kring mig att förändras. Ändå mer.

 

Att gå ut med information som går emot etablissemanget är inte enkelt. Det kan många skriva under på.  För att göra det krävs kunskap, medvetenhet och mod. Eller räcker det med kärlek till sig själv till medmänniskor och till allt levande? Att vara den som inte tycker likadant som den stora massan, som bara följer med, har aldrig någonsin varit enkelt. Men tack vare att någon vägrade tro på lögnen, spatserar vi inte längre omkring på en platt planet. Med den kunskapen eliminerades en rädsla. Vi behöver inte längre vara rädda för att att trilla över kanten.

Genom tiderna har det alltid funnits människor som sett sanningen, innan den stora massan sett den. I kejsarens nya kläder, var det ett litet barn som såg, vad ingen annan vågade se.

Barn är modiga, tills de lärt sig att vara rädda. Barn klättrar högt i träd, tills någon talar om att det är farligt. Då trillar de ner. Barn säger sanningar  tills de blir nertystade och börjar tro på lögnen. Barn säger vad de känner till de upptäcker att de slipper en massa obehag om de håller inne sanningar och känslor. Snart sitter spelreglerna där och barnet är redo för det ”0verkliga” livet och börjar snart tro att lögnen är sann.

Sanningar man trott på och som visar sig vara lögner är obehagliga. Jag kan välja att blunda för dem. Det krävs mod och ödmjukhet att erkänna att man låtit sig luras. Av stolthet förnekar jag, så länge som jag behöver vara stolt. Den dagen jag kommer till insikt, erkänner jag motvilligt, först för mig själv, att jag faktiskt låtit mig luras. Därefter fattar jag mod och berättar för världen. Men inte alltid hela sanningen. Kanske säger jag, att egentligen har jag alltid vetat att det var en lögn. Men jag har inte sagt något, eftersom alla andra trodde på lögnen. Så är spelreglerna. Jag vill ju inte visa att jag trott på en lögn.

SÅ LÄNGE SOM VI TROR PÅ LÖGNEN. SÅ LÄNGE KOMMER VI ATT HA KVAR RÄDSLAN.

Att skrämma människor till lydnad är inget nytt under solen. Skrämsel är en säker taktik. Tidigare böjde vi våra huvud för kyrkans folk. Vi följde reglerna. Av rädsla, men också av förhoppning att det en dag skulle finnas en plats till mig i himmelriket. Hoppet om ett evigt liv, utan smärta och lidande, var kanske anledningen till att man följde kyrkans regler utan att ifrågasätta. Rädslan för helvetet var starkare än den egna tron på sin egen sanning. Vad man själv kände. Prästerna gick kungens väg, vilket gav prästerna pengar och makt. Som tack, inpräglade prästerna lydnad för överheten. De som hade modet att gå sin egen väg, var ett hot. Inte bara mot kyrkan utan mot hela församlingen. Och kyrkans män lärde de ”lydiga” att döma, de som inte var rädda. Människor skänkte pengar till kyrkan, i förhoppning att slippa helvete och lidande. DÄR PENGARNA FINNS, DÄR ÄR MAKTEN. Den tror vi på.

Med åren utvecklades människan och kunskapsnivån höjdes. Kyrkan tappade makten. ALLT SOM INTE ÄR I ETT SANT, VILLKORSLÖST OCH KÄRLEKSFULLT SYFTE, tappar en dag makten. Det är Universums lag.

Med religionens hjälp, kom människan långt ifrån sitt eget Högre JAG. Tron på sin egen inneboende kraft var förlorad. Hon behövde någon som kunde skydda henne från rädslorna. När helvetet inte längre var ett hot, då fanns alltid sjukdomarna som skrämde. Läkaren tog över prästens roll. Läkaren var den som kunde lindra lidandet. OCH när läkemedelsföretagen, i form av betalda forskare, beskyddande, la sina armar om människan, kände hon trygghet.

På samma sätt som vi tidigare skänkte pengar till kyrkan, skänker vi nu pengar till forskning. I samma syfte, att förhoppningsvis slippa lidandet. När rädslan har makten över människan, följer hon den som hon tror ska kunna hjälpa henne. Absolut inget konstigt med det. DÄR PENGARNA FINNS, DÄR ÄR MAKTEN. Dem tror vi på.

Det konstiga är, att vi lät vinstdrivande företag få så stor makt över oss. Statsmakter involverades och snart var ett fantastiskt samarbete igång. Möjligheterna att själv välja behandlingsformer och medicinering, togs ifrån oss. Så var dealen. Skattepengarna till sjukvård skulle endast gå till den som hade makten, pengarna. Att det handlar om verkligt stor business visades inte så tydligt utåt. De krävande aktieägare står osynliga i bakgrunden. I fronten står vetenskapen och forskningen, HJÄLPARNA.

Men Jorden står inte still. Den är i ständig rörelse. Så också människan. Allt levande är i rörelse. Det är tecknet för liv. UTVECKLING leder till mer KUNSKAP.  Vilket lett till att allt fler människor i världen vågar se lögnerna. Vi närmar oss ”the tipping point”. Alltfler ser sig kapabla nog att själv undersöka och fatta sina egna beslut. Alltför lögner kommer upp till ytan. Vilket i sin tur gjort att människan vill ta ansvar för sitt eget liv och vara den som väljer om t.ex en behandling och medicinering ska vara kemisk eller naturlig. NÄR MÄNNISKAN KOMMER I SAMKLANG MED MODER JORD, VÄLJER HON INTUITIVT DET NATURLIGA och kraften kommer tillbaka, rädslan elimineras och vi får modet att möta fler sanningar.

Fakta och sanningar, ligger inte i Region Skånes intresse. Då de för en månad sen, skickade brev för ca 500.000 kronor, till flickor mellan 16-26 år, i regionen. Med erbjudande om fri vaccinering av Gardasil. Detta trots att läkemedelsföretaget Merck/Sanofi Pasteur har inletts i domstolsprocesser i Japan, Indien, Frankrike och Spanien, där man påbjudit unga flickor vaccinering av just, Gardasil. I USA finns inga domstolsprocessor. Av den anledningen, att amerikansk lagstiftning har fritagit vaccinationstillverkaren alla former av ansvar. Hur kan man göra en sådan deal. Det skulle jag bra gärna vilja veta. Men inte Region Skåne. Istället skickar de brev till intet ont anande flickor.

Trots att i Spanien är läkemedelsföretaget Merck/Sanofi Pasteur samt Spaniens Nationella och regionala hälsomyndigheter ÅTALADE  för bl.a. BEDRÄGLIG MARKNADSFÖRING – UNDERLÅTENHET ATT INFORMERA ALLMÄNHETEN OM DE POTENTIELLA RISKERNA MED GARDASIL – UNDERLÅTENHET ATT INFORMERA ALLMÄNHETEN OM ATT 90 % AV ALLA  HPV-infektioner FÖRSVINNER AV SIG SJÄLV, utan medicinska åtgärder – UNDERLÅTENHET ATT INFORMERA ALLMÄNHETEN OM ALTERNATIVA METODER ATT BEKÄMPA LIVMODERHALSCANCER, som regelbunden cellprovning. – IGNORANS AV ETABLERADE VETENSKAPLIGA RÖN SOM VISAR PÅ DE POTENTIELLA SKADLIGA EFFEKTERNA AV GARDASILS  ingredienser.

Tydligen har Region Skåne också helt missat att i grannlandet Danmark har man sedan augusti i år, tagit bort den tredje sprutan av Gardasil, p.ga. att många danska flickor har fått skador av vaccinet. Dessa flickor får ingen eller väldigt liten hjälp.

Läkemedelsföretaget är vinstdrivande. Det säger jag ingenting om. Det är så företag är uppbyggda. Det är avsaknad av kritisk undersökning, som jag ifrågasätter. Företaget sålde sin version och den köptes av Region Skåne och betalades med skattepengar. Att de kritiska rösterna i världen, mot just detta vaccin, har gått Region Skåne förbi, är för mig helt ofattbart. Kanske beror det på godtrogenhet. Kanske beror det på tidsbrist. Jag förutsätter att de har någon bra förklaring, eftersom vi inte lever i ett korrupt land. För inte mörkar Region Skåne informationen med berått mod?

Jag räknar mig definitivt inte till de smartaste, men skulle jag göra en affär med ett företag, speciellt i en bransch som är anklagad och bötfälld för illegal marknadsföring, bedrägeri och mutor. Då hade jag mycket noggrant  kollat underlaget. Alldeles speciellt om företaget tillhör den bransch som hamnat som etta i världens bötes-liga. LÄKEMEDELSFÖRETAGEN ÄR DEN BRANSCH SOM BLIVIT DÖMDA ATT BETALA MEST BÖTER. De har nyligen gått om tobaks- olje- och vapenindustrin. Det ser inte jag som en merit.

Det är ytterst beklagligt att de ansvariga för denna kampanj, inte gjorde de nödvändiga förstudierna till för- och nackdelar med detta vaccin. Kan man begära att en ung flicka, ska bli misstänksam och själv göra efterforskningar, när Region Skåne skickar ett brev om erbjudande till GRATIS VACCINATION, på ett tjusigt utformat, glättat brev? Till råga på allt har de fått en ung flicka som själv drabbats av livmoderhalscancer, att gå ut med namn och foto och berätta om sitt sjukförlopp. Vad är detta, om inte SKRÄMSELPROPAGANDA?

Inte ett ord fanns det med i texten att livmoderhalscancer står för, endast 1,9 % av det totala antalet insjuknande i cancer. Inte heller ett ord om att det är ovanligt att dö i livmoderhalscancer eller att TRE AV FYRA SOM DÖR I SJUKDOMEN ÄR 65+.  Det borde inte vara tillåtet att skicka ut ett brev, som är i så total avsaknad av saklig information.

En ljuvlig sensommardag i Nyckelviken

En ljuvlig sensommardag i Nyckelviken, Stockholm

ATT SJÄLV TA STÄLLNING OCH BILDA SIG EN UPPFATTNING FRÅN FAKTA, BORDE VARA EN SJÄLVKLARHET I ETT DEMOKRATISKT SAMHÄLLE.

Min son reagerade då han läste brevet, som var adresserat till familjens sextonåring. I brevet blev flickorna endast informerade om fördelarna med vaccinationen. Inte ett ord om biverkningar och övrigt negativt, som är förknippat med vaccinet. Av den anledningen skriver han ett mail till Region Skåne, där  han undrar om Region Skåne själva anser att de gett tillräckligt mycket information om både för- och nackdelar av vaccinet, så att de unga kvinnorna (och deras familjer) kan göra en egen bedömning ifall det är värt att vaccinera sig.

Mattias skriver: ”Jag tycker INTE att ni ger tillräckligt balanserad information så att det tydligt framgår att:”

*) det är en ovanlig cancerform
*) cancerformen är lätt att behandla
*) cancerformen är inte särskilt dödlig
*) 90 % av alla HPV-infektioner försvinner av sig själva utan medicinska åtgärder
*) vaccinet förhindrar bara ca 60% av fallen
*) det har förekommit allvarliga biverkningar som njurinsufficiens och dödsfall
*) det finns en debatt i ett antal europeiska länder om nyttan med vaccinet
*) Japan har slutat rekommendera vaccinet
*) Merck/Sanofi Pasteur har stämts i flera fall, för att vaccinet har skadat kvinnor allvarligt

Om ni missat detta kan ni läsa mer här:
http://www.thenhf.se/stoppa-hpv-vaccinering/

Jag hoppas att ni verkligen funderar på de konsekvenser som kan uppstå av ert handlande (skador på unga kvinnor).

Det framgår ju tydligt att ni vill att så många som möjligt ska vaccinera sig.
Ur den ståndpunkten kan man förstå att ni anser att fördelarna överväger riskerna med vaccinet. I annat fall är det lätt att dra slutsatsen att det i praktiken är läkemedelsbolagen som stått för beslutet. Eller vem annars kan ha någon vinning av att få så många kvinnor som möjligt ska vaccinera sig?

Jag hoppas att ni tar ansvar för patientsäkerheten och slutar mer era skrämselutskick till unga kvinnor i detta ärende! Undertecknat, Mattias Larsson medborgare i Region Skåne.”

Region Skåne svarar och menar att Region Skånes mål kring HPV vaccinationen är att kvinnor ska känna sig tillräckligt informerade för att kunna fatta ett eget beslut. I svaret framkommer också att RS hade en hänvisning i brevet till flickorna att de kunde gå in på 1177.se och LÄSA MER INFO OM RISKERNA OM VACCINATIONEN OCH RISKERNA FÖR BIVERKNINGAR.

Jag kollade brevet. Där står INGET SKRIVET OM RISKER ELLER BIVERKNINGAR. Men längst ner i brevet, står tydligt markerat ”läs gärna mer om HPV och vaccinnation på 1177.se.”

Det gjorde jag och fann ”Frågor och svar om HPV” Under biverkningar går det att läsa, förutom de ”normala” som svullnad, feber, illamående, ömhet, andningssvårigheter och svimning vid överkänslighet, ATT ”Biverkningarna av HPV vaccinationen är väl belagda. Vaccinationen har getts till 30 miljoner kvinnor runt om i världen.”

Inte ett ord mer. Av vilken anledning är inte all fakta med på Region Skånes informationssida?

Mattias skickade också följande brev till ca 250 skånska politiker. Utdrag.

”Jag ber dig som politiker i vår region att ställa krav på dessa personer, att de faktiskt tar patientsäkerheten på allvar, och inte för lättvindigt medicinerar vår befolkning på det här sättet. Fördelarna måste ju utan tvivel överskugga riskerna, när man går ut med en sådan här ”massvaccination” (framförallt när det handlar om en så samhällsviktig del av befolkningen som unga kvinnor)!”

Ett tjugotal svar har kommit in. Fem politiker var medvetna om problemet. Tre svarade att de skulle kolla länkarna som Mattias skickat med. Förutom en, var de övriga ej insatta.

Den som anser sig vara insatt är Agneta Lindskog KD. Som menar att det inte finns några risker med vaccinationen. Hon stöder den starkt och vill också att unga pojkar ska vaccineras, då det visat sig att vaccinet har effekt på analcancer.

Mattias frågar, hur hon ställer sig till de vaccinerade som drabbats av kronisk njursvikt och dödsfall. Mattias hänvisar också till de länkar han skickat henne som visar att vaccinet riktar sig till 2 av 18 typer av cancer. Dessa två är godartade och lättbehandlade. Bland de övriga 16 cancerformerna finns de elakartade. Mattias respekterar Agnetas privata slutsats att vaccinet är bra. Men ställer frågan om inte det vore rätt om var och en fick möjligheten att själv fatta beslut om sin egen kropp, genom att få en helhetsbild av vaccinet, dess fördelar och även risker.

Agnetas svar var att ”Det finns sakkunskap och du hör inte till de sakkunniga. Det har inte förekommit allvarliga biverkningar.”

Mattias svarar. ”Du har rätt i att jag inte är sakkunnig på området. Men jag anser att både du och jag är i samma situation. Vi måste båda ta in information utifrån och dra slutsatser därav. M påpekar också att han misstänker att A inte läst bifogade länk. Om hon läst, skulle M vilja veta vilken fakta som inte stämmer. Han ger henne också det gamla journalist-rådet  ”FÖLJ PENGARNA”. M fortsätter. ”På din kandidatsida läser jag att ”människorätt och demokrati” är din näst viktigaste punkt efter sjukvården. I sin mest renodlade form borde människors rätt vara att fatta beslut över sin egen kropp. Ska man fatta beslut, måste man ha tillgång till ALL INFORMATION”

Därefter var det slut på korrespondensen. Agneta har fått ytterligare ett brev från Mattias, där han informerar henne om att det kommer att skrivas en blogg och ger henne möjligheten att förtydliga sig. Något svar har inte kommit.

Personligen önskar jag att de förtroendevalda skulle vara mera kritiska och intresserade av fakta och inte bara köpa information rätt av. Att ta sitt ansvar och undersöka borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle. Speciellt då det rör sig om människoöden.

ALLT SOM INTE ÄR I ETT SANT, VILLKORSLÖST, KÄRLEKSFULLT SYFTE, TAPPAR EN DAG KRAFTEN.

Jag är medveten om att allt går att vinkla, när man endast ger en del av ett sammanhang. Om någon önskar hela korrespondensen med Agneta Lindskog och Region Skåne, så kan jag vidarebefordra den.

DEN DAG VI VÅGAR SE SANNINGEN, ÄR VI FRIA MÄNNISKOR