Med glädje och tacksamhet lämnar jag snart Firenze för den här gången. Allt har varit fantastiskt, inte minst vädret som har varit en positiv överraskning. En känsla av vår, har hela tiden legat i luften. Mitt absolut bästa fiorentinska albergo har jag också funnit. Hotel Tornabuoni Beacci, som är placerat på la via piú elegante. När jag anlände och blev guidad genom vackra vardagsrum, salong med dukat bord för nyanlända gäster och till slut hamnat ute på den vackra terrassen på fjärde våningen, säger jag till värdinnan som guidat mig runt. Från detta hållet liknar huset mer en stor villa på landet än ett stadshus. Då såg hon mycket nöjd ut och sa. Ja det stämmer. Det har varit en villa. Detta hus har något att berätta, fortsatte jag, utan att ha en aning. Det visade sig stämma, men hon ville inget säga. Istället bad hon mig att ställa frågan till signoren i receptionen.

En av salongerna på hotel Tornabuoni Beacci

En av salongerna på hotel Tornabuoni Beacci

När jag någon dag senare frågade mannen, ser han först förvånad ut, som om jag avslöjat en hemlighet. Därefter satte han igång att berätta. En fantastisk historia, som blev mer och mer invecklad med älskarinna och barn utanför äktenskapet. Konst, resor, kriget, New York, Honolulu. Ju mer intresserad jag var, desto mer berättade mannen, till slut insåg jag att jag kunde inte både lyssna på italienska och registrera så mycket fakta på en gång. Kanske för att min hårddisk är full eller för datorn helt enkelt är för gammal. Därför frågade jag om han ville vara vänlig och skriva ner lite till mig. Då berättar han att det finns en bok som utomäktenskapliga dotter-dottern, Dialta Alliata Lensi Orlandi har skrivit. ”My mother, my father and his wife Hortence. Den blev utgiven juli 2013. Som underlag har hon använt sin mormors dagböcker, med erotiska avslöjande och intima detaljer av Acton dynastin i Firenze. Mormorns olaglige kärleksaffär med Arthur Acton och efterspelet som fortsatt till våra dagar. En sann familjesaga som utspelades bakom kulisserna i Firenzes berömda villa Pietra, där jag nu bor.

Hotel Tornabuoni Beacci, sett från terassen på baksidan.

Hotel Tornabuoni Beacci, sett från terassen på baksidan.

Söndag förmiddag bestämde jag mig för att ta en promenad genom stan innan det var dags att äta lunch med Vincenzo. Väl nere på tjusiga gatan vällde det av folk. Utanför Tiffanys butik ringlar sig en lång kö, jag blir lite nyfiken och funderar på vad de kan ha för jippo som lockar så många. Jag fortsätter och njuter av julstämningen. Staden är så vacker och jag beundrar juldekorationerna som finns i överflöd.2014-12-06 13.07.10-1

Utanför Palazzo Strozzi blev jag stoppad av två tjejer som studerar mode på universitet, de hade som uppgift att leta mode på stans gator och ville intervjua och fota folk. Jag som hellre går till tandläkaren än blir fotad, ställde upp, bara för att livet är så fullt av oväntat.

2014-12-06 10.51.30-2

När jag kom fram till Vincenzos lägenhet och ringde på porttelefonen, var han inte där. När jag smsade för att fråga var han var, så visade det sig att han stod på andra sidan gatan för att vänta på mig. Men eftersom det var så mycket folk, så hade han inte sett mig komma. Vincenzo är bra på att hitta trevliga restauranger och nu var vi på väg till en som han nyligen upptäckt.Vi korsade Ponte Vecchio som normalt tar en minut att gå över. Idag tog det tjugo. Bron var fullproppad med passerande människor som rörde sig i ultrarapid. Jag mötte ett par som hade hund, den fick de bära. Vi kom in på en liten intetsägande gata och där låg restaurangen, den visade sig vara lika full som bron. Vi kunde få ett bord flera timmar senare, men det var vi inte intresserade av. Det gjorde inget tyckte vi, Firenze är fyllt av restauranger. Efter den sjunde, fullproppade restaurangen gav vi upp, passerade bron ytterligare en gång och gick hem till Vincenzo, där han bjöd på pasta med tomatsås. Non cé male.2014-12-07 12.41.15-1

Senare på eftermiddagen bestämde jag mig för att uträtta några ärenden. Kön utanför Tiffany var nu ändå längre och jag frågade kvinnan som stod sist i kön varför hon stod där. Det var inte för att Tiffany delade ut gratis hamburgare som Vincenzo gissat. De hade 20 % off. Tänk så olika vi kan använda vår tid på Jorden, själv skulle jag aldrig stått i kö, en till två timmar för att komma in i en affär. Men det är väldigt bra att vi har möjlighet att välja det som vi vill.

Istället drog jag mig upp mot stationen, där jag skulle köpa en julklapp. Hela vägen myllrar det av människor. Trottoarerna är överfyllda och människorna har nu flyttat ut på gatan där bilar och bussar kör. De hela börjar likna kaos. Ingen gångtrafikant stannar för rött längre, bilarna kan ändå inte komma fram. Trafiken står i det närmsta still. Även jag går på gatan eftersom de gående på trottoaren rör sig i alltför stilla takt. När jag passerar en stillastående buss, får jag ögonkontakt med chauffören och jag blir glad, då jag kan få henne att skratta åt situationen.2014-12-07 17.30.36-1

Långt om länge fick jag uträttat mitt ärende och bestämde mig för att fixa ytterligare en present. Jag visste vart jag skulle gå. Hade det inte varit för att trängseln på gatorna var så stor, så skulle jag gått dit på fem minuter. Men nu var det annorlunda. Det var som om när mörkret föll, blev folkmängden än mer kompakt och jag bestämde mig istället för att följa minsta motståndets lag. Jag slank in på pizzeria Toto, där man köper pizzaslice för 3 euro och en plastmugg med rött toscana vin för 1.50 och sitter på barstolar utmed den korta väggen och antingen tittar på pizzabagaren som står där hela dagen och bakar den ena pizzan efter den andra eller så tittar jag på väggen som är fylld av svartvita foton från en tid som har varit. Nu såg jag också en ny liten tavla. På texten läste jag att Pizzeria Toto hade blivit utnämnd till Firenzes bästa pizzeria, 2014 av Trip advisor. Denna pyttelilla pizzeria är ett av mina favoritställen. De få gånger som jag äter pizza, då äter jag den där.

Sen gick jag nöjd tillbaka till hotellet, ändå nöjdare kände jag mig då jag gick igenom den fortfarande långa Tiffany-kön, upp till mitt vackra rum. Masserade in håret med kokosolja, fyllde varmt vatten i badkaret, kröp ner tillsammans med bikarbonat och lyssnade på vacker youtub musik. ”34 delle piú belle canzone italiane.” Medan Nicola di Bari sjöng, ”I giorni arcobaleno,” kollade jag in magen och kunde bara konstatera, ölmage (utan öl) brödmage eller om jag vill kalla det glutenmage, det hade jag skaffat mig under dagen. Inte konstigt med både pizza och pasta. Det är ok. Det händer inte så ofta. Under prima colazionen i morse, tänkte jag på hur enkelt det har varit att undvika gluten. Det annars så goda brödet och kakorna i Italien, som jag förut var så svag för, trodde jag skulle bli en utmaning. Att det skulle bli så enkelt, det hade jag inte förväntat mig.

Det är mycket man inte vet. Det är det som jag älskar med livet. Att det är fullt av överraskningar om man tillåter att släppa in dem och göra förändringar i livet. När jag ligger i det varma vattnet och hör musiken i bakgrunden släpper jag tankarna fria. Tanken leder mig tillbaka, då jag kom till Firenze för fyra år sen. När jag ser den kvinna som då var jag, märker jag vilken inre resa jag gjort. Alla möten med människor, händelser som jag mött på vägen. Valen jag gjort har lett till den som jag är idag. Tacksamhet, det är vad jag känner. Tacksamhet till att jag har modet att leva.