När jag sitter på trattoria Antiche Carozze, vid Piazza di Trinita, nära bron, med samma namn  och tittar ut på de elegant, julpyntade skyltfönstren, från Dior, Armani, Gucci, Hermes, ja allt vad de nu heter. Då kommer tanken. Om jag för tio år sen, fått se mig själv sittandes här och prata italienska med en australiensare, då hade jag skrattat högt och sagt att det finns inte på kartan. Det kommer ALDRIG att ske. Hur skulle det gå till. Då visste jag inte att det är jag själv som skapar mitt liv och att allt kan ske om jag bara följer med i livet utan att kämpa emot. När jag slutar att fokusera på ett problem och inser att anledningen till det som jag sett som ett hinder är inget annat än vägen till nya möjligheter, då öppnas dörrar, som förut varit stängda. Tacksamhet till allt som sker är vägen till ett liv, som kommer att bjuda på mer att vara tacksam över. Livet har enormt mycket att bjuda på när man släpper rädslan och bjuder in livet.2014-12-05 10.38.49-2

Livet kan se ut på lika många sätt som det finns människor och allt är rätt. Det viktiga är att jag är medveten om att jag själv skapar det. Det finns ingen att skylla på. Livet levererar våra beställningar efterhand som vi skickar ut dem.

På knagglig italienska förklarar jag för Vincenzo att jag försöker undvika att säga ordet ALDRIG. Eftersom jag upplever det som om jag ständigt möter det som jag sagt ALDRIG till. Förr eller senare dyker det upp. Ingen vet vad livet har i beredskap åt en. Det är som om det jag DÖMER eller säger ALDRIG till. Det möter jag. Jag lever här, för att prova på och uppleva. Det är meningen med jordelivet. Den dag jag har upplevt allt och varit i alla känslor, kommer jag att ha total förståelse för allt som sker och kan inte längre döma någon eller något. Den dagen kommer jag äntligen att förstå att allt är rätt. Även det som är ofattbart i stunden och ordet aldrig, blir överflödigt. 2014-12-04 09.03.13-1

Just ikväll blev jag påmind om mitt dömande, då Vincenzo och jag valde en ”lyx” bar för att ta ett glas vin före maten. Mitt uppdrag var att hitta den ”snobbigaste” baren, som Vincenzo uttryckte det. Bara för att det var kul. Kanske hittade jag inte den allra snobbigaste, men den var så pass snobbig att Vincenzo inte fick dricka sin öl från flaska, som han gillar. Han var tvungen att dricka ur glas. Så var reglerna. Detta gjorde att jag kände mig mycket nöjd med mitt val av ”snob-bar.” Det tog inte lång tid, så var vi igång, skrattade och dömde. Vi nickade menande till varandra och menade att detta är snobberi och jag var snabb att döma personalen därefter.2014-12-05 12.17.11-1

Bing Crosby och hans ”White Christmas” försökte överrösta sorlet från parlarande människor, när jag ser en luggsliten uteliggare komma in i tjusiga baren. Lugnt och lite valhänt fick han parkerat sina kassar och säckar innanför dörren, då jag ser att snob-bartendern går emot honom. Med intresse följer jag händelsen. Jag hann precis tänka, att nu åker tiggaren ut. Men icke. Istället ser jag hur tiggaren vänligt blir omklappad av bartendern, eskorterad fram till bardisken och bjuden på vin, serverat från tjusigt glas. Jag blev så glad, så jag visste kan knappast till mig. Jag satt och log som en fåne och tycktes vara den enda som reagerade på den fantastiska händelsen. Det händer så otroligt mycket positivt i världen. Vi är verkligen på väg i rätt riktning.2014-12-05 10.36.47-1

Häromdagen, då jag var i en stor livsmedelsaffär, såg jag ett tiotal ungdomar samla in pengar till människor som saknade mat. I en annan del av affären packades matlådor, för slantarna som blivit insamlade och stämningen var hög. Jag blir bara så lycklig av att möta så mycket positiva, hjälpsamma människor. Kanske är det så att en del människor behöver svälta eller själva vara tvingade att sitta på gatan och tigga för att förstå. Vi borde kunna förstå ändå och känna medmänsklighet.2014-12-05 10.38.10-1

Tydligen behöver vi träna mycket i medmänsklighet, eftersom vi möter behövande i alla situationer. Om vi i detta livet visar medmänsklighet, så behöver vi inte prova på lidande i nästa liv. För det är just det som Karmalagen handlar om. Att betala tillbaka. Livets mening. 2014-12-03 11.14.31-1

Jag gillar karmalagen eftersom den är så enkel. Man behöver ingen juristutbildning för att förstå. Jag får tillbaka det som jag sänder ut. Mina handlingar och tankar är insatsen. Dessa får jag tillbaka. Är  jag kärleksfull, tacksam och visar medkänsla, då får jag tillbaka av det, med ränta. Är jag dömande, krävande, otacksam eller vad det nu kan vara, då får jag tillbaka av det också med ränta. Väljer jag att bli än mer otacksam över den generösa räntan, som kom i samband med leveransen av vad jag sänt ut, då kan jag fastna i ekorrhjulet. Där kan jag springa runt i otrevligheter till den dag jag inte vill vara där mer och börjar förstå vikten av att vara tacksam för det som sker.2014-12-03 11.13.50-1

Jag gillar också Karmalagen för att den är så generös. Jag får alltid mer tillbaka. Det är en betydligt bättre placering att investera kärleksfullhet i livet än att spara pengar på banken. Bankerna betalar knappast ut någon spar-ränta längre. Bankerna vill helst bara ha låntagare, det är där pengarna finns att tjäna och så får det vara, så länge som vi vill ha det så. En vacker dag kommer människan att se.2014-12-03 10.01.40-1

Nu ska jag strax ta en promenad, längs Arno, tillsammans med Angelo, som jag råkade springa på av en lustig slump. Därefter ska vi dricka en kopp kaffe och istället för att stoppa i mig en sötsliskig dolce, ska jag lyssna på Angelo, när han tittar mig djupt i ögonen och säger: ”Du är come un ragazza. Du åldras som det bästa årgångsvin. Du blir bara vackrare och vackrare för var gång jag ser dig. Du strålar” Det är så man pratar på italienska. Det är väldigt sött, men sätter sig inte runt midjan.2014-11-23 12.59.42-2

Vincenzo har också börjat undra och i veckan funderade han högt och sa: ”Kanske är det ändå något med den där juicen du dricker?” Kanske det svarade jag. En av dina vänner i Australien dricker också den. Hon har gjort det sen hon var en liten flicka. Miranda Kerr, Victoria Secret modell, du vet. Gå in och googla på Miranda Kerr, Tahitian Nonijuice, så får du veta mer. När han skrattade åt mig, funderade jag över varför en del människor tror att de inte behöver ge kroppen naturliga byggstenar, så att kroppen kan reparera de skador som efterhand uppstår och göra de nya celler som kontinuerligt bildas, friska och kraftfulla. En cell kan aldrig bli bättre än byggstenen. Jag låter honom skratta färdigt åt mina konstigheter, men på något sätt märker jag att han funderar, för han fortsätter: ”Men har du verkligen ont nånstans i kroppen?” Nej det har jag inte. ”Inte ens i knäna?” Nej. Det är något konstigt med dig, säger han. Du åldras ju inte ens på något normalt sätt.