Igår fick jag översänt en artikel, skriven av Eskil Fagerström, Sydvenskan. ”Vad ska Italien leva av?” Det är alltid roligt att läsa vad andra skriver och hur andra upplever. När jag läst artikeln, kom tanken. Allt ligger i betraktarens ögon.

Att italinaren har fått det sämre, det stämmer helt klart. På samma sätt som många människor i västvärlden upplever det. Annat var det då jag var i Rimini år 1993 och studerade italienska och möttes av otroligt nöjda italienare. Ekonomin blomstrade som aldrig förr. Italienaren levde ett lyxliv, som jag inte kände igen från Sverige. Min värd, Signor Innocento, som jag hyrde rummet av var slaktare. Det låter ju barbariskt, men han var en vänlig man. Han var nöjd med livet och hade aldrig någonsin tidigare, levt i det överflöd, som han nu befann sig i. Han var nyfiken på det svenska samhället och ville jämföra sociala förmåner.

Mammaledighet, var den förmån där Sverige låg i absolut topp. Det andra var cosi, cosi. Vilket Signor Innocento inte trodde. Han hade sina fördomar precis som jag hade mina. En fördom var att Sverige var bäst i Allt och allt var gratis. Slaktaren visste att alla i Sverige tjänade väldigt mycket pengar och att alla studenter hade ”full” lön under sina studieår, på universitetet. Det hade han hört och så var det.

När jag berättade om studielån, blev han sur och ville istället höra vad jag hade i lön. Jag arbetade då som säljare och inköpare i butik och när jag sagt vad jag tjänade i månaden, tittade han på mig som om jag kom från en annan planet, sen plocka han fram papper och penna, så att det inte skulle bli missförstånd. När han slutligen insett att min lön var inte mer än så. Då tog han sig för pannan och suckade. ”Oh, Dio, kom hit och jobba, så du tjänar pengar.” Därefter ville han hellre prata om kriget som utspelade sig framför våra ögon i hans jätte TV som hängde från taket i köket. ”Italien hjälper jugoslaverna och skickar väldigt mycket pengar till landet.” säger slaktaren plötsligt och ser belåten ut. Ja, även Sverige bidrar med en del, fortsatte jag. Då tittar han på mig och säger med mycket bestämd röst. ”Kanske det, men inte på långa vägar så mycket som vi gör från Italien.” ”Penso di no,” svarar jag och det svaret var Signor Innocento nöjd med.

Eftermiddagsfika på Piazza del Campo

Eftermiddagsfika på Piazza del Campo

Även mina lärare i skolan var nöjda med sina löner och sina liv. En av lärarna planerade sitt bröllop. Det var lyx. Varje lektion inleddes med att Monica delade med sig av bröllopsförberedelserna, det var himla kul, fram till den dag då Monica kollapsade och fick börja med antidepressiva som hon stolt berättade om. Att gifta sig tar på kraften.  När jag ett år senare läste en artikel i Sydsvenskan om de dyra italienska bröllopen, så kände jag igen allt som Monica berättat, som jag trodde var speciellt för henne och hennes familj. Tiden blomstrade. Det var före eurons tid.

1995 återkom jag till Florens med min dotter. Under vår tre veckor långa vistelse passade vi på att inspektera den italienska allmänvården. Camilla bestämde sig för ett insekt-stick, som var på väg att kunna bli blodförgiftning och jag för att bryta armen.

Med Camillas åkomma vände vi oss till Firenzes äldsta sjukhus, Santa Maria Nuova, som grundades 1288 av ingen mindre än pappan till Beatrice, den kvinna som Dante Alighieri älskade i hela sitt liv, men aldrig fick. Dante räknas som en av världens största poeter och är fader till det som vi idag har som det italienska språket. Det är därför allt låter så vacker på italienska. För visst är det poetiskt, när en expedit säger ”Buongiorno bella donna,”  bara för att man säger så till de kvinnor man möter, en normal hälsningsfras. Hade någon i Sverige sagt, ”godmorgon vackra dam” hade jag trott att han ”gjorde sig till”  eller hade fel på ögonen. Att sjukhuset var gammalt kändes i energierna. De urgamla väggarna talade. Men Camillas läkare var ung och skojfrisk, så det blev en bra balans.

Veckan därpå vidgade vi vyerna för att inspektera det betydligt nyare sjukhuset, som ligger uppe i de vackra kvarteren kring Piazzale Michelangelo. Ospedale Piero Pedali. Jag blev mottagen som om jag kom i limousin istället för i ambulans och trodde att jag kommit till stans största, lyxigaste hotell. Foajén såg minst av allt ut som ett sjukhus. Efter en timme var jag färdigröntgad, hade avverkat två läkarkonsultationer, fått gipsad arm och stod åter ute på gatan, med ett recept på smärtstillande i min hand. Taxin de ville ringa och beställa avböjde vi. När vi kom tillbaka till Sverige, träffade jag en god vän, som också brutit armen. Han berättade att han fått sitta på akuten mer än en halv dag.

Kön växer, men vad jag det när bageriet lockar med nybakat.

Kön växer, men vad jag det när bageriet lockar med nybakat.

Camilla och jag var verkligen imponerade över den italienska sjukvården. Ett år senare läste jag, i Sydsvenskan att den italienska sjukvården låg som nr två, bäst i världen. Etta låg Frankrike. Sverige låg då på sjunde plats. Jag blev inte förvånad. Idag har säkerligen den italienska sjukvården försämrats, precis som den svenska. Men det intressanta tycker jag är att i min värld, så ser världen mer och mer likadan ut. Människor klagar på ungefär samma saker. Problemen ser ungefär likadana ut. Det klagas på skola, vård och hela det sociala systemet i hela västvärlden. Kan det vara så enkelt att det är dags att packa ihop den gamla modellen och stoppa in den på ett museum? Eller ska vi låta det gå så långt att murarna brister och allt brakar omkull? Hur länge kan vi leva efter modellen som skapades under förra millenniet?

Det är inte bara Italien som ställer sig frågan. ”Vad ska vi leva av om 5, 10 och 20 år.” Den frågan är lika aktuell vart man än vänder sig i världen.

När jag kom till Florens 2010, hade något uppenbarligen skett. Italienaren klagade på dåliga tider. I skolan, på baren, överallt hörde jag om eländet och allt var Berlusconis fel. Kanske är det så, vad vet jag?  Men jag tror att det ligger något annat i det också. Världen håller på att förändras. Ett nytt friskt tänk och livsstil ska kanske in för att få ett flöde.

Italienaren vill inte vill förändra så mycket, han håller allt det gamla mycket nära sitt hjärta. Jag säger inte att det något fel i det. Var och en bestämmer vad som ska finnas närmst hjärtat. Igår satt jag på Piazza del Campo och tittade på de gamla husen som ligger runt torget, sen urminnes tider. Först fascinerades jag av att de verkligen fanns där. Fick en känsla av att de stått där sen Jordens begynnelse. Det är så otroligt vackert. Men så kom nästa känsla, då såg jag att allt var mörkt och dystert. Varifrån kommer det nya friska vattnet? Var finns förändringen? Jag som upplever det som så, att när något är färdigt, en livsform eller något materiellt, då ska något nytt in för att få ett friskt flöde i livet. Något som är denna tiden som vi lever i. Förändrar vi inte själv, så får vi hjälpen, utifrån. En hjälp som vi inte uppskattar. Men den är nödvändig för vidare existens. Inget är för evigt. Allt levande är i ständig rörelse. Stillastående är död.

Jag åkte från Firenze för att jag tänkte att det skulle vara lugnare i Siena. Men här är otroligt mycket folk på gatorna. I fredags satt jag på Piazza del Campo och pratade med fyra amerikaner som varit i Italien i sex veckor. De började prata med mig, eftersom de var övertygade om att de sett mig någonstans. Kanske i Rom. De provade med allt möjligt. Eftersom de var så övertygade och inte ville ge sig, försökte jag hjälpa dem på traven och undrade om de möjligtvis hade varit på något Morinda konvent i USA. Kanske har dom sett mig där. Men Nej. Det var i Italien. Till slut höll jag med och vi enades om att de hade sett mig i Florens för tre veckor sen. Att jag var i Sverige då, spelar ingen roll. De var så nöjda. Sen kunde vi prata om allt det gamla de sett och fascinerades över.
Att som dessa amerikaner resa runt i Italien i sex veckor är nog mer ovanligt. Som det stod i artikeln reser de flesta i grupper. De avverkar Europa stad för stad, men så har det alltid varit, sen chartern kom igång på 60- 70-talet. Kineser finns överallt. Men ryssarna tycker jag har blivit färre. Kanske är det inte så, för det handlar om vad som cirkulerar kring mig. Vad jag drar till mig. På helgerna reser italienarna själva till de stora städerna och turistar. Om jag jämför turistmängden med Italien i slutet på 1900-talet, så har den ökat något enormt.Då fanns inga timslånga köer till Vatikanen. Man gick in om man var tillräckligt anständigt klädd. Kyrkorna stod öppna och välkomnande. Nu är det entré och köer, till allt.
Precis som i Sverige och i resten av världen är gator och gator och torg fyllda av restauranger, barer, café. Matställen av alla de sorter. Människor älskar att äta och dricka. Självklart kan alla dessa restauranger inte gå med stor vinst. De är för många. Men de ligger kvar, år efter år, ser exakt likadana ut. Det är så att man tror att klockorna har stannat. De hankar sig fram. För något annat tror de inte de kan göra.
Men stängda restauranger i Florens har jag knappast sett, som Eskil Fagerström skriver om. Däremot på Capri vid denna tidpunkt i fjor, där var det stängt. I princip hela Capri var stängt. Det fanns bara urinnevånarna och så jag. Alla hälsade på alla. Tre restauranger var öppna och där trängdes vi.

Här serveras cinghiale.

Här serveras cinghiale.

När jag satt på Bar al Palio, på Piazza del Campo i veckan, valde jag att gå dit strax efter lunch för då var där lite lugnare. Men fortfarande mycket folk, Det är ju faktiskt november månad. Jag tittade ut över den stora snäckformade piazzan, där Palio, hästkapplöpningen äger rum den 2 juli och den 16 augusti, varje år. Där satt massor av människor på marken och hade pick nick. Det såg så mysigt ut. Om de valde att sitta där och äta för att de prioriterade att lägga pengarna på något annat än på restaurangbesök så kan jag mycket väl förstå det. En enkel lunch för en familj på fyra personer kostar 500-600 kronor. Barnen har också mycket roligare, som kan springa omkring och leka och på köpet kan man välja bättre och naturligare mat. Livsmedelsbutikerna får då sin beskärda del av de åtråvärda pengarna som alla vill åt. För det är det som allt handlar om.
Precis som i Sverige växer stora köpcentrum upp, som ”tar” kunderna från centrums butiker. Utanför Florens t.ex finns ett jättekomplex, Centro Commerziale i Gigli. Vill man se fler människor ändå mer människor är det dit man ska åka. Åtminstone på helgen. Om vardagarna ligger detta jättepalats ungefär lika öde som de gör i Sverige.

Matställen klämmer man in överallt.

Matställen klämmer man in överallt.

Min iakttagelse är att jag ser fler italienare med stora shoppingkassar än vad jag ser på Malmös gator. Jag ser pyttesmå kvartersbutiker, som slakterier, bagerier, livsmedel, frukt och grönt. Dessa försvann i Sverige redan på 60-talet. Hantverks-gatorna finns kvar i centrala stan Här ligger möbeltillverkare, tapetserare, skrädderier, ramtillverkare, allt man kan tänka sig, gata upp och gata ner. Dessa butiker är verkligen inte fyllda med kunder. Jag promenerar gärna förbi, men tanken kommer varje gång. Vem köper detta. Det var sånt man köpte förra århundradet. Visst är det kul att kunna beställa ett par handgjorda skor, men butikerna dignar av snygga skor, som jag kan köpa direkt.
Vill jag ha en marmorstaty till min trädgård, så har jag massor av butiker att välja emellan och skulle jag föredra en i brons, är det inga problem.
Eskil Fagerström skriver, att han talat med en bronsgjutare som beklagat sig över stigande priser och sämre ekonomi och billiga kinesiska kopior, men vad ska man med en bronsstaty till? OCH det är ju så världen ser ut idag. Var tid har sitt och vill man överleva så får man hänga med i svängarna. Se vad dagens konsument har för behov och inte fastna i ett annat sekel och där stå undrande och fråga varför inte pengarna flyter in. Var sak har sin tid.
Det intressanta i att läsa andras artiklar är, att en artikeln kan säga mer om författaren själv än det som man skriver om. Vi möter olika saker och vi möter det som vi ska möta. Det som vi tidigare sått. Verkligen ser ut på olika sätt. Allt ligger i betraktarens ögon. Genom att skriva om det som jag skriver, avslöjar jag mig.
Vi lever i en tid, när sanningen inte längre kan sopas under mattan. Att våga leva i ljuset är frihet.
Här artikeln, lite på sniskan, men jag kunde inte bättre.

Här artikeln, lite på sniskan, men jag kunde inte bättre.