I tre dagar föll regnet i norra Italien. Firenze var inte hårt drabbat, men tillräckligt för att stänga flygplatsen Peretola i Firenze samt flygplatsen i Pisa. Istället landade vi i Bologna. En stad som klingar dåligt i mina öron och ger mig kalla vibbar. I samma ögonblick som jag hör namnet Bologna, tänker jag, banditer. Inte för att jag har någon personlig erfarenhet, att bolognaner är kriminella. Det beror på att någon vänlig italienare, för länge sen, talade om för mig att i Bologna, där bor bara banditer. Givetvis vet jag att det inte är så, ändå sitter en obehagskänsla kvar. Det är nästan så att något inom mig, tror det, trots att jag vet att det är en lögn. Det får mig att inse, vilket ansvar vi har, då vi öppnar våra munnar. Det hjälper mig inte att jag vet, att Italien, varit uppdelad i många små regioner, med egna språk och traditioner och att detta fortfarande efter flera generationer bidrar till en sorts krafttävlan och förtal.

Floden Arno, min italienske förälskelse

Floden Arno, min italienske förälskelse

Så snart jag kom in på flygplatsen började mina ögon söka efter banditer, men jag såg inga. Bara vänliga, leende människor, som inte visade minsta banditbeteende.  Bussen som skulle transportera oss till Firenze flygplats stod och väntade på oss utanför flygplatsen. Det var bara att kliva på och jag imponerades över italienarnas smidighet att lösa akuta problem. Snart var bussen full av väskor och passagerare. Det enda som saknades var någon som kunde köra bussen till Firenze. De 40 minuternas väntan på chauffören, livades upp när killarna från Schweiz, som satt i bussätet  bakom mig, plockade upp en vinflaska och bjöd mig på  en halv plastmugg. Vi hade trevligt och pratade om totalt oväsentliga saker. Jag bestämde mig genast för att uppskatta stunden istället för att titta på klockan och störa mig på att jag inte skulle komma till baren, där Vincenzo och jag hade avtalat möte. Han hade kommit från Australien några dagar tidigare.

Efter en och en halvtimmes bussresa, stod jag på Firenzes flygplats, som var tom och nersläckt. Inga väntande taxi fanns på plats, någon hade tydligen missat att informera att passagerare var på väg. Men ska man trivas i Italien och med livet för övrigt så köper man läget. Att acceptera det som jag inte kan förändra, gör livet behagligt. Kvällen var skön och det störde mig inte det minsta att stå i kön, som växte bakom mig. När en taxi anlände och jag stod som nummer två i kön, frågade jag tjejen som stod före mig, om vi kunde dela taxi. Först såg hon väldigt förvånad ut, men då jag förklarade att det var ganska dumt att åka en person i de få taxi som kom in, förstod hon. Fortunato, av en slump, skulle hon också på andra sidan Arno, där hon bodde sen tre år tillbaka. Ursprungligen kom hon från Verona. Chiara och jag fick en trevlig pratstund i taxin och hon höll med om att idén att dela taxi var bra. Dessutom blev det halva priset.

Hotel Silla. Vid foten av Piazza Michael Angelo

Hotel Silla. Vid foten av Piazzale  Michelangelo

Det var riktigt skönt att komma till hotellet. Packa upp i lugn och ro, slippa baren och därefter restaurang Cantinone, som min favoritrestaurang heter. Den kommer att ligga kvar och vänta på mig. I Firenze finns det mesta kvar i evighet.

Allora, Vincenzo var lite stressad över att jag inte kom. Han är väldigt, mycket noga med allt och har svårt när saker och ting sker utanför hans kontroll. Efter en del sms:ande, då det stod klart att jag inte skulle komma, bestämde vi att träffas i dagen därpå, i baren bredvid skolan, när han hade sin förmiddags-pausa. När jag kom dit fanns där ingen Vincenzo. Jag väntade en halvtimme, under tiden pratade jag med Beatrice, som driver baren tillsammans med sin man och har säkert gjort det en evighet. Vi uppskattade att se varandra igen.

Helt klart fanns det ett motstånd. Återigen missade jag mötet med Vincenzo. Jag hade tagit fel på tiden och var en timma försenad. Sms-en ploppar upp igen. Var är du? Vad gör du? Jag har skickat mail, läs! Jag tänkte, vi möter det som vi ska möta och det är lite kul att se. Allt som sker är rätt. Personligen har jag inga problem. Jag njuter av att gå på Firenzes gator och känna mig som hemma. Jag konstaterar att allt är sig likt, men små förändringar ser jag. En och annan butik, bar och restaurang, som har funnits här, sen tidens begynnelse och sett likadan ut sedan dess, är borta. Ytterst få, men en ny era är på gång. Det jag uppskattar är att de nya ställena är inredda i vitt och har helt andra energier. Det mesta i Firenze är mörkt, slitet och gammalt.

Slumpen, som inte finns, gillar jag. Av alla människor och på alla gator i Firenze, så springer jag överraskande nog på Vincenzo. Han är på väg, i all hast, att se gatan, där maffiosor smällde en bilbomb, år 1993 och en oskyldig familj omkom. Vi fann platsen. Ett stort, gulglänsande  minnesplakat var uppsatt på den lilla trånga gatan. Där kunde man läsa om händelsen. Familjemedlemmarnas namn fanns nerskrivna. En femtonmånaders baby blev också ett av offren. Vincenzo studerar fortfarande italienska och under lektionen hade de läst en tidningsartikel om händelsen. Nu ville han checka upp.

Utsikt från Vincenzos nya lägenhet.

Utsikt från Vincenzos nya lägenhet.

En sak som fascinerar mig, då jag är i Italien, det är männen som går på promenad med barn i vagn. De finns överallt. Ingen annanstans i världen ser jag så många män med barnvagn, som här. Kanske beror det på, att de inte rusar omkring. Jag hinner se dem. De verkar ha tid. De är MED barnen. Pratar med dem. Ler och SER dem. Barnen finns. Barnen blir bekräftade. Det är bästa sättet att ge en liten människa en god självbild. Ingen annanstans har jag sett män, så öppet och naturligt vara med barnen. Det händer att jag stannar till och bara tittar, i smyg. Jag låtsas att jag står och tittar på en gammal mur, port eller vad där nu kan vara som finns i närheten. Anledningen att jag stannar och tittar på män i klunga, med barnvagnar, är den att jag blir så lycklig av att se dem prata, skoja och låta barnen vara i centrum.

Funderar på varför man just i Italien, SER varandra på gatan. Människor har en öppen blick. Jag ser livsglädje. De ser. Jag gillar det. Leenden ligger alltid på lur och väntar på ett leende tillbaka. Det är livsbejakande. De njuter av vardagliga händelser som ploppar upp, som de oseende springer förbi. Kanske är det en del av svaret på varför jag känner mig så hemma här. Jag lever med väldigt levande, seende människor.

Jag gillar att vara i Toscana. Det är region som är ovanligt långt kommen och öppen för alternativa behandlingar. Patienter får själv genom information från sin läkare, ta ställning till, vilken typ av behandling som är bäst för henne. Den naturliga medicinen är integrerad med den kemiska medicinen. Ytterligare ett svar på människors öppenhet här. De SER.

Sienna

Sienna

En annan öppenhet och modet att våga SE, visade Italienska nyheter i veckan. Valentino Bocca har fått sin autism erkänd som vaccinationsskada. Ärendet har passerat alla instanser och kan inte överklagas. Det är första gången det händer. Fler fall med kopplingen, vaccination autism har prövats i Sverige och andra länder. Men domstolarna har tidigare inte vågat fälla. Nu kommer Valentino att få skadestånd livet ut. Fler fall kommer nu att prövas och omprövas i Europa. Som traditionen är, så basunerar inte alltid pressen ut denna typ av nyheter. Om någon vill veta mer kan man gå in på WUC News och söka efter. ”ITALITEN COURT RULES VACCINE CAUSED AUTISM US MEDIA BLACKS OUT STORY.”

Den största förändringen jag mött i Italien ligger hos mig själv. De vackra och dessvärre underbart goda bakverk som tidigare lockat mig, lockar mig inte längre. Det är en märklig upptäckt. En lång övergångsperiod har jag haft, då jag inte var direkt sugen på det söta, men kunde påminna mig själv om hur gott det var. Jag åt och tyckte det smakade bra och bedyrade mig själv, att jag var värd det, trots att jag visste att jag var värd något mycket bättre. Nu ligger det förföriska på faten. Jag ser dem och konstaterar att jag inte känner minsta längtan. Jag kan inte längre erinra mig att jag en gång tyckt att det var gott. Jag är fri från ett beroende.

Vägen dit har varit lång. Det började med kunskap. Jag fick lära om AGE. Vilken mat som förkortar en människas  liv, gör henne snabbare sjuk och gammal och vilken typ av mat som är motsatsen, som  bromsar åldrandet och även kan ge tillbaka år. Om man bygger upp med rätt byggstenar. När väl kunskapen fanns på plats, kom tanken varje gång jag köpte eller åt något som stal goda år ifrån mig. Ok, du äter, men du vet sanningen. Du är inte lurad. Med åren har det förankrats i mig. Det dyker upp av sig själv, så fort jag stoppar in något i munnen. De senaste åren har jag många gånger tänkt. Hur jäkla smart är jag egentligen? Jag har kunskapen om vad som stjäl år, ändå stoppar jag i mig av det. Jag insåg att det krävs mer än intelligens. Människan är kanske inte så smart som hon tror. Det var då jag insåg. Det handlar vare sig om kunskap eller intelligens. Vi är drogade av en massa kemikalier och socker, så vi blir slöa och fördummade och tänker inte sunt. Här och nu i Italien upptäcker jag att jag är drogfri, från sött. Jag har tagit kommandot över min kropp. Åtminstone i viss mån. Idag har jag ätit en god ravioli, fylld med diverse ostar och valnötter. Trots att gluten inte är något som jag vill ge min värdefulla kropp. Men någon gång, i brist på annat, väljer jag pasta. När jag väl gjort valet, då passar jag på att njuta av det. Men min kropp ljuger inte. Den låter mig tydligt känna när jag gett mig rätt eller fel bränsle. Det är intelligent.

Utsikt över Firenze

Utsikt över Firenze