De finns på riktigt. De som Renata, min italienska lärare, varnade mig för. Jag skrattade åt henne, då hon sa. Nanna, om du tänker åka till ett annat ställe i Italien och lämna de snobbiga fiorentinerna åt sitt öde. Så vad du gör. Åk inte själv till Napoli. Männen där kommer att äta upp dig, levande. Jag tänkte, nu överdriver hon allt och var road över hennes kategorisering av män. Men Renata var mycket bestämd. Jag sa till henne, att någon sådan man kommer jag ALDRIG att möta. Vi attraheras inte av varandra. På den tiden, använde jag ordet ”aldrig” betydligt mer nonchalant än jag gör idag. Livet har visat, att jag möter det, som jag sagt aldrig till. Kanske för att visa mig att allt är i ständig rörelse och kan se annorlunda ut i nästa stund.

S. Angelo, Ischia

S. Angelo, Ischia

Renata fortsatte, Sicilien, är en bra plats för dig. Där dyrkar männen kvinnan. De är otroligt romantiska. Där är kvinnan är Madonnan och sättes på piedestal. Av någon anledning tyckte Renata att det skulle passa mig. Men vem vill sitta på en piedestal?

Nu valde jag Ischia. Varför vet jag egentligen inte. Hjärtat ledde mig väl hit. Det kändes rätt. Kanske var en av anledningarna, att jag blev förälskad i Capri och ville se om jag hade samma känslor för grann-ön. Det har jag inte. Men som jag ofta fungerar, så hittar jag ett behagligt liv, där jag befinner mig. Har smällt in i det Ischiatiska livet och trivs alldeles utmärkt och tycker det känns lite tråkigt att lämna ön. Men samtidigt vet jag att vi är färdiga med varandra.

Den vackraste utsikten i S. Angelo har Ristorante Nuova Gestione,

Den vackraste utsikten i S. Angelo har Ristorante Nuova Gestione,

Här är dock ett irriterande inslag, som jag givetvis ska lära mig något av. En av mina första dagar på ön, passerade det som stör mig, mitt bord, på en restaurang, där jag satt och skrev. Våra ögon möttes en kort sekund. Dagen efter möttes vi igen. Det var lördag eftermiddag och jag hade gått till baren bredvid hotellet för att ta en caffé. Vem kommer inte in, om inte samme man och åter möts våra ögon. Jag blev förvånad att se honom igen och han likaså. Han kommer fram och presenterar sig. Vi pratade ett kort ögonblick. Sen, inget mer, förutom att jag sprang, rakt in i  den stängda glasdörren, när jag skulle gå ifrån baren. Klockan sju, samma kväll ringde min hotell-telefon. Det var mannen från baren. ”Jag står härnere i foajén. Kan du komma ner? Jag som är väluppfostrad gick ner, för att höra vad han hade på hjärtat och nyfiken på hur han hittat mig. Dessutom stänger jag inte dörren för människor, alla som kommer, har en uppgift, något att lära mig. Mer eller mindre. Jag går på intuitionen.

Kökschefen bjuder in måsen till lunch.

och den fantastiska kökschefen bjuder in måsen till lunch.

Att hitta mig, var enkelt. Hans ufficio råkar ligga snett över gatan. En bra slump för honom, vilket underlättar att ha bra koll på mig. Anledningen att han nu kom, var att han tror på ”ödet” och att han kände sig väldigt levande då han såg mig  första gången och så sker det otroliga  att våra vägar möts igen, två dagar på rad.

Vi hade ett trevligt samtal och jag var glad att få lära mig mera. Gianni berättade intressanta saker om ön. Han är född här och vet allt. Castellot är öns stolthet och största attraktion. Jag får reda på släktförhållandena och vem som är vem på mitt hotel. Allt om varmvattenkällorna och de höga huspriserna. Uppe i bergen kan man få ett gammalt ruckel för fyra miljoner. Längs kusten, får man ett hyfsat hus för tio.

Ristorante Nuova Gestione, S. Angelo

Ristorante Nuova Gestione, S. Angelo

När jag fått all tänkbar information. DÅ händer det. Den trevlige, charmerande Gianni förvandlas till en sån som Renata varnat mig för.  En sån som vill äta upp mig. När jag inte visar minsta tecken på att vilja bli uppäten, frågar han som alla italienare gör. ”Vilket stjärntecken är du född i?” När jag säger, Fisken. Slår han ut med armarna och med glittrande ögon utropar han, ”meraviglioso”  och bestämmer sig för att ta mig i en enda munsbit. Bättre än så kan det inte bli, får jag höra. Han är nämligen Vädur, och informerar mig glatt, att som Vädur är han rättfram och initiativrik. Som fisk, ska jag vara nöjd och bara följa med. När jag svarar att, jag inte är intresserad av hans lockande erbjudanden. Plockar han fram nästa ess i skjortärmen. Går ut i restaurangköket och hämtar en liten flaska prosecco och två champagneglas från ett skåp och beter sig som om han bor i huset. Jag ser antagligen lite frågande ut och han förklarar att hotellet är en av hans kunder.

Fantastiska klippformationer smyckar ön. Här i en rondell.

Fantastiska klippformationer smyckar ön. Här i en rondell.

Jag inser snart att mötet med denne man kommer att bli en ny lärdom för mig. Jag är fortfarande smått road över situationen. Normalt drar jag till mig lugna, romantiska människor, som liknar mig. Men då och då händer det. Man möter den spegelbild av sig själv som man inte gillar. Livet är en spegel. Därför är jag väldigt observant på vem och vad jag drar till mig. Eftersom jag vet att det är mig själv jag möter, i en eller annan form. Antingen bilden av det jag gillar eller bilden av det som jag inte gillar. I Gianni kan jag inte se min spegelbild. Visserligen vet jag hur lätt det är att ljuga för sig själv, medvetet eller omedvetet och förneka sanningen. Vi kan dra till oss människor som visar en sida i oss, som vi inte gillar hos oss själv, eller ens är medvetna om.

Fantastiska klippformationer finns på ön och i havet runt ön.

Klippformationer, som trädgårdskonst.

Varenda kväll kommer han, vid sjutiden, snart blev det jobbigt och jag känner mig infångad.  Jag har bett honom att inte komma. Men det lyssnar han inte på. För honom är det en sorts spel, som jag inte kan reglerna på. Det går ut på att han ska övertala mig, att han är rätt man för mig. Problemet är att jag  ännu inte har förstått det och eftersom vi  har begränsat med tid, måste jag därför agera offensivt, förklarar han för mig, då jag säger att hans pushande har motsatt effekt på mig. Det urartade snabbt till en maktkamp och jag inser att jag skulle känt mig som en förlorare om jag hade ändrat uppfattning på grund av hans entusiastiska övertalningsförsök. I och för sig en svaghet att inte kunna ändra uppfattning. Men i detta fallet känns mitt beslut, orubbligt.

Stenformationer i fontän i Forio, Ischia.

Stenformationer i fontän i Forio, Ischia.

Han är en drama-man och kan klämma fram en och annan tår, om jag inte lyssnar. Han pendlar mellan hot och kärleksfulla ord och ordet döda, dyker upp i var och varannan mening. Det känns inte helt bra. Jag gillar inte rollen jag har. Men är glad att jag sett en och annan italiensk film och varit i Italien så pass mycket att jag lärt mig ett och annat. Jag borde kanske kollat upp det tidigare, men Ischia tillhör provincia Napoli.

Gianni  pratar oavbrutet och vartannat ord är ”ascolta” som han förtydligar med, ”listen” och vart tredje ord är  ”prega”. Jag talar om för honom att det är han som inte lyssnar. Annars är jag mest tyst och försöker tänka ut nästa drag. Jag kan inte dessa spelregler, men jag känner att situationen är sådan att den kräver smarta drag från min sida. Situationen är tydlig. För honom handlar det om att vinna eller förlora och han är inte mannen som accepterar en förlust.

Det märkliga är att jag kan inte  låta bli att fascineras över hans röst och orden som far ut i en aldrig sinande ström. Men framförallt hans entusiasm och uthållighet. Jag har aldrig i mitt liv mött något liknande. Han säljer sig själv på ett fascinerande sätt.WP_004103

Eftersom jag vet att han äter middag klockan åtta. Så försökte jag en kväll hålla mig från hotellet till efter åtta. Det fungerade. Men redan andra kvällen, stod han utanför hotellet och väntade på mig. Han förklarade att jag inte ska tro att jag kan komma undan. Jag har aldrig mött någon som du, säger han, med stor dramatik. Jag släpper dig aldrig och när han tar ett hårt tag om mig, tror att jag befinner mig i en dålig italiensk film. Jag kommer att hitta dig var du än är, fortsätter han. Också när du lämnar Ischia. Då får du flyga och fara tänkte jag, men sa inget. Jag måste spela korten rätt.

Jag bara ler och Gianni tror att jag gett mig. Men jag ler för att jag känner min joker värma i fickan. Det har han ingen aning om. Det är så, att jag vet något som han inte vet. Jag vet att människan som lever på Jorden idag, är inte färdigutvecklad, i ren kärleksfull mänsklighet. Hon har fortfarande mer eller mindre av djurets rädslor i sig. Det innebär inte att någon med mycket djurinstinkter i sig, är sämre varelser. Det innebär bara att de inte har upplevt så mycket kärlek än. Ej heller så mycket smärta, så att de förstår vad de orsakar genom sitt beteende. Det är just det som vi lär oss i liv efter liv. Ju fler liv i människokroppen, desto mer förståelse får vi för det mänskliga lidandet i takt med att vi upplever det. Efterhand kommer vi att tolerera olikheter. Vilja hjälpa, istället för att roffa åt oss och döda. Vi är alla under utveckling. Ett köttätande lejon är ingen sämre varelse än en gräsätande elefant. Lejonet dödar och följer helt enkelt sin instinkt, för att överleva. Men av någon anledning är de stora växtätande djuren de snällaste av alla djur, tillika är de starka, LUGNA och harmoniska. Har det något samband med maten de äter?WP_004209

Jag har jobbat med att våga se mina rädslor efterhand som de dyker. Ställt dem i ljuset, bekräftat dem och gett dem kärlek. I det har jag uppnått en viss frihet. Varje befriad rädsla  är fri, den finns inte mer. Jag är tacksam över de rädslor som jag befriat. För när jag nu ser in i ögonen på en människa med djurets instinkt, känner jag mig, till min förvåning, inte rädd eller svag i mötet. Jag har all förståelse för att det är hans rädsla som dominerar honom och mitt vapen är att jag inte går till försvar eller motattack. Det förbryllar honom. Jag kan bara känna kärlek till att han är den människa som han är. När jag om några dagar lämnar ön, kan både Gianni och jag själv bestämma om vi ska vara vinnare eller förlorare. Det handlar bara om vilken tanke vi väljer.

Men situationen är inte önskvärd och jag ska  ALDRIG  åka till Napoli själv, fler gånger. Inte för att jag tror att livet är så enkelt att man kan katagorisera människor, men kanske ska jag följa Renatas råd och åka till Sicilien. Skulle där finnas en eller annan som vill sätta mig på en piedestal, då är det ju upp till mig att hoppa ner. Svårare än så är inte livet.

Fine