I tisdags flög jag till Napoli, tog färjan över till ön Ischia och taxi till hotellet. Tiziana hette min häftiga chaufför. Hon körde som en dåre, på de trånga, slingrande vägarna och skrattade högt när folk tutade och gormade på henne. Mellan svängarna berättade hon för mig, att på Ischia äter man kaniner. Det är nationalrätten. Tanken bara kom, att det är också ett sätt att hålla efter dem. Att göra en nationalrätt av det som man har för mycket av. Ungefär som limoncello. Man häller socker över alla citroner man inte hinner äta upp och får turisterna att dricka upp det och till råge på allt, köpa med sig hem.

Ischias häftigaste taxi

Ischias häftigaste taxi

Du har valt ett bra hotel sa Tiziana till mig, då hon stannade utanför hotellet, som låg gömt bakom grönska. Ett genuint, pittoreskt familjehotel. Det lät ju bra. Visserligen kan jag uppskatta stora, lyxiga, internationella hotel, men det kan bli enformigt. Jag gillar att få uppleva det genuina, märka en skillnad.

Utanför mitt pittoreska hotel

Utanför mitt pittoreska hotel

Mitt rum är litet, gulligt med rosenmönstrade gardiner, kuddar och sängöverkast. Typiskt, genuint, italienskt. Jag undrar om en man hade gillat rummet. Allt jag behöver, finns inom räckhåll. Balkongen utåt gatan gör mig till ett, med naturen, då jag har träd och fåglar som närmaste granne. En och annan bil susar förbi och jag kan höra människor som pratar nedanför.

Inför resan hade jag gjort en deal med mig själv att jag enbart skulle förse min kropp med rätt människobränsle. Det är en baggis att äta rätt, när man är själv, tänkte jag. Förutom Tahitian Noni, Thrive  Max hade jag packat ner en burk kokosolja samt mina ”fågelfröer”. Kokosoljan är så praktisk, den har jag både in- och utvärtes. Bra också som tandkräm tillsammans med bikarbonat. Dessutom är kokosoljan en perfekt solkräm, utan kemikalier. Men bästa solskyddet är ett stort intag av antioxidanter och där har jag min noni. Inför resan hade jag också införskaffat en lättvikts-blender. Den skulle hjälpa mig att förse mig med bättre mat än restaurangerna kan erbjuda.WP_003827

Väl förberedd att äta rätt, gick jag ner till frukostrestaurangen min första morgon på Ischia. Pittoreskt var det. Mitt bord, dukat för en, stod där och väntade. Femton bord fanns uppdukade. Några stora, för sällskap och familjer och andra dukade för två. Detta bord var mitt och ska vara mitt, 22 mornar framöver.

En vänlig kypare kom genast fram och drog ut stolen till mig. Jag hade knappt hunnit slå mig ner, då jag kände en välbekant doft komma emot mig och en annan, lika vänlig kypare går fram mot mitt bord. Med tindrande ögon placerar han framför mig, en rosenmönstrad assiett och på den ligger en färsk ljummen cornetto. Fylld med en underbar crema. Detta är bara inte sant. Jag blir förförd redan första morgonen, av en jäkla italienare som förstör alla mina planer, på att äta rätt och sunt och med en cornetto con la crema dessutom, som är min största svaghet.

Jag njuter av cornetton, så länge som jag har den i munnen. Men så fort den kommit ner i magen känner jag en viss irritation och tydligt kan jag se hur min normalt, ganska platta mage, växer.  Jag kan inte längre lura mig själv. Jag vet att spannmål med gluten, ger läckande tarm. Hos ALLA. Vilket innebär att gifter far ut i kroppen och ställer till problem. Min kropp är inte så smart att den är ”glutenintollerant”. Av någon konstig anledning lämnar den över ansvaret till mig. Sen är det upp till mig och om jag ska falla för frestelser eller ej.

I en rosendekorerad kaffekopp serverades också en härlig cappuccino, även denna placerades på mitt lilla bord. Allt det andra fick jag själv hämta från den uppdukade buffén, som bestod av diverse läckerheter.  Fruktyoghurt, musli, frallor, juice, hemmagjord marmelad, som en kypare stolt berättade, skinka, ost, kokt ägg och kakor. Kakor i alla dess former. Det var vanlig frukostmat som jag tidigare åt och trodde var helt ok.  Jag tog ett ägg. Njöt av min cornetto och capuccino. Vek ihop servetten som jag misstänkte skulle ligga kvar till nästa gång jag satt vid ”mitt” bord och gick ut på gatan för att söka efter rätt människobränsle.

Frutta/verdura

Frutta/verdura

Något har hänt med mig, den senaste tiden känner jag tydligt hur min kropp misshandlas då jag stoppar i mig sådant som tar energi eller höjer mitt AGE. Det var nästan som om jag ville be min kropp om ursäkt, för det felaktiga som jag stoppat i mig, då jag gick gatan fram, på jakt efter rätta bränslet.

Det tog inte många minuter förrän jag stod vid en liten frutta-verdura. Där fanns inte någon mångfald av vare sig frukt eller grönt, men det som fanns var fräscht och fint. Jag köpte en knippa morötter, en citron och några apelsiner. Sen gick jag hem och mixade ihop en underbart god juice. Tjock var den, jag fick äta med sked och kroppen blev nöjd.

Glad över min blender som lätt ger mig bra bränsle.

Glad över min blender som lätt ger mig bra bränsle.

Därefter gick jag ner på stan igen, för jag vill givetvis orientera mig, då jag kommer till ett nytt ställe. Några gånger gick jag gatan upp och ner. Byn är inte särskilt stor. Jag satte mig på en strandrestaurang och beställde in en caffé americano, tittade ut över spiaggian som inte såg inbjudande ut. Gick genom byn igen och läste samtliga restaurangmenyer, vilket inte tog lång tid. Konstaterade att om jag skulle äta restaurangmaten, skulle mitt AGE-värde, definitivt höjas. Vandrade upp till fortet som började byggas ca 500 år f.Kr och som hade sin storhetstid i slutet på 1600-talet, då den hyste 1892 familjer. Naturens framfört hade gjort fortet otroligt vackert. Jag såg resterna av de 13 kyrkorna som då fanns. Olivterassen. Vinkällaren med kvarn för vinframställning. Fängelset och jag kollade in i tortyrkammaren, som jag snabbt, illamående fick lämna.

Castello Aragonese

Castello Aragonese

Gick till grönsakshandlaren igen och köpte ett stort knippe maskrosblad, för där fanns inte så mycket annat att välja på. Gick hem och mixade dem tillsammans med en citron, Det smakade pyton, men jag drack upp allt. Det märkliga var att i motsats till cornetton, så smakade de gröna bladen illa i munnen, men kändes bra i magen. Jag kan inte undvika att tänka på hur vi lurats och vant oss vid att äta mat som gör oss sjuka och dessutom tycker att det smakar gott. Medan mat som håller oss friska, tycker vi smakar illa. Maskrosbladen tillsammans med nötter fick bli min lunch och jag kände mig nöjd. Kaninen som inte blev min lunch var säkert nöjdast.

Grönt är skönt

Grönt är skönt

Efter ett dygn har jag sett allt i byn, flera gånger om. Min avsikt med resandet är inte turistandet i sig. Att vara turist är väldigt enkelt och kan se ut på många olika sätt. Man kan fara omkring och göra så mycket som möjligt, på kort tid. Man kan ligga på en strand och göra så litet som möjligt. Gå runt och shoppa och äta god mat och dricka goda viner på trevliga restauranger, det är också en bra semestersysselsättning. Jag har provat det mesta och vill ibland ha något annat.

Min utmaning i resandet är att hitta en vardag, på det ställe jag hamnar. Smälta in. Hitta en rytm. Försöka känna hur det känns att leva sitt liv, på just den här platsen. Som nu på Ischia.  Hitta en mening och en sysselsättning som gör dagen meningsfull, utan att fara omkring på diverse jippon. Jag vill försöka förstå hur det skulle kännas att leva här ett helt liv. För mig är det inte svårt. Jag har alltid mitt arbete som oberoende produktkonsult för Morinda, med mig och så, mitt skrivande.

Vackraste bilden av tvätt, i stan

Vackraste bilden av tvätt, i stan

Jag försöker vara en människa som kan och som vågar känna sig ensam i den stunden, som ensamhetskänslan kommer, om den kommer. Det kan vara en utmaning att resa ensam  i världen, bland andra människor som går två och två eller i stora sällskap. Men jag vet att bland de som går med någon vid sin sida eller i grupp, där kan ensamhetskänslan vara större än hos den som går själv. Jag har lärt mig att ensamhetskänslan är inget som har med någon annan att göra. Den handlar bara om mig själv och är något som jag själv måste övervinna.

När jag har mig själv som enda resesällskap, leder ofta resan inåt. Eftersom där finns möjlighet till det. Inåt-resan, är den mest spännande resa man kan göra. Det är okända marker, som ingen annan beträtt. Där finns mörker och där finns ljus. Ingen annan mänsklig varelse har någonsin varit där.

Pittoreskt

Pittoreskt

Andra dagen på ön, när jag gjort min runda. Varit hos grönsakshandlaren, gått gatan upp och ner, flera gånger och det inte fanns mer att se, då kom tanken. 24 dagar ska jag försmäkta på denna öde ö. Hjälp, hur ska jag stå ut. Då går tanken till alla de som bor här permanent. Kan de, kan jag. Min erfarenhet är att man vänjer sig. Har jag varit på en plats några dagar och bott in mig, så kommer jag att se på stället med samma ögon som invånarna och funnit min vardag. Jag kommer att trivas, på ett eller annat sätt. Jag kommer kanske inte att tycka att stranden är ”bella”, som en kvinna jag pratade med, tyckte att den var. Men jag kommer att acceptera att den är som den är. Kanske rent av tycka om den som den är. Det tycker jag är fascinerande. Människan är otroligt anpassningsbar.

Huvudgatan i Ischia Ponte

Huvudgatan i Ischia Ponte

Men jag har en sida i mig, som vill göra allt omkring mig vackert. Hade jag stannat här, hade jag velat göra byn vackrare. Det är för mig en betydande del av livet. Att se. Ta hand om. Göra vackrare. Byn är inte omhändertagen. Blomkrukor med ner-vissnade blommor finns det fler av, än vackert blomstrande. Hus och trädgårdar som jag går förbi är misskötta och skräp ligger överallt. Likadant är det inne på restauranger och barer. Byn har stannat upp. Den tycker att det är bra som det är. Genom att acceptera som det är, kommer byn inte att blomstra. Jag blickade ut över havet. Såg Capri och tänkte. Vackra, underbara Capri. Hur kan det vara sån stor skillnad på dessa syskonöar? De borde ha samma förutsättningar.

Ischia är till ytan större än Capri, vilket borde vara ett plus. Ischia har också många naturliga hälsokällor. Öarna ligger en knapp timmes båtresa från varandra. Det är samma fiskevatten, samma klimat och samma natur. Ändå är det en märkbar skillnad.

Vakthund

Vakthund?

Jag upplever Capri som ett barn som är ”SETT”. Ett älskat barn. Ett barn som blir omhändertaget, som hålls hel och ren. Ett barn som blir sett av kärleksfulla ögon som ser barnets/öns, potentiella möjligheter. Det barnet/människan/ön, växer och blir kraftfullare av sin egen kraft, för att någon ser och kärleksfullt tar hand om. Likasinnade speglar sig i barnet/ön och dras till det. Därför befolkas ön av människor som fortsätter ta hand om det vackra och uppskattar det. Ön blomstrar och människor söker sig dit..

Ischia är barnet som ingen haft tid till eller ”sett”. Barnet som får ta hand om sig själv så gott som det går. Husen och gatorna här är inte omhändertagna. Inte heller trädgårdarna. Vart jag går, känner jag att jag skulle vilja göra det vackrare. Grund-skönheten finns redan. Vad som saknas är någon som ser möjligheterna, att göra det vackra vackrare. Kärleksfullt, ta hand om och på så vis skapa välfärd och ytterligare en blomstrande människa/ö.

Kan skillnaden vara att det kom en man till, den fattiga ön Capri, för ca  130 år sen? En man som SÅG dess potentiella skönhet. TOG HAND OM ön, skapade ett Paradis, som drog människor till sig, som också uppskattade det vackra. Människor som ville sköta om ön, för att bibehålla det vackra. Fortfarande drygt hundra år senare så befolkas ön av människor som SER och SKÖTER om sin älskade ö och fortsätter att skapa välfärd.

Utsikt från ett fönster

Utsikt från ett fönster på Aragon Castle, Ischia

Det märkliga är att man vänjer sig, också vid det mindre vackra. Ligger det lite skräp på gatan, så gör det inget om man slänger dit mer. Det är ett välkänt fenomen. Till slut blir förfallet, det dominerande. Ingen bryr sig. Är där en fläck på tröjan, gör det heller inget om det kommer en fläck till. Men är gatan eller den vita tröjan ren, då syns fläcken direkt och man vill genast tvätta bort den. Ungefär så ser livet ut i ett nötskal.  Ungefär så skapas välfärd och brist på välfärd. Kan det vara så enkelt? Jag tror det. Jag tror att välfärd skapas av omhändertagande. Genom att SE. Att hålla rent. Släppa in ljuset och Att vara tacksam.

Villa San Michelle, Capri

Villa San Michelle, Capri

Tänk om alla människor hade en Axel Munthe vid sin sida som som såg möjligheterna. Tog in solen och ljuset och skapade välfärd. Axel Munthe: ”Mitt hus ska vara öppet mot sol, vind och havets röst. Som ett grekiskt tempel. Och ljus, ljus överallt.”