Tacksam och förundrad över att livet är så generöst och innehållsrikt, är jag åter i Sverige efter några veckor i New York. Och jag är förälskad i staden, Manhattan. Denna förälskelse var en överraskning för mig. Jag visste inte att jag var en storstadsmänniska. Jag som älskar havet och närheten till naturen

Efter yogan på stranden vid Arrow lake hitta jag en näckros

Vad jag fick lära mig, var att kärleken är oändlig. Vi behöver aldrig begränsa oss. Ju mer kärlek och tacksamhet vi känner, desto mera fylls på. Jag älskar inte naturen mindre för att jag älskar New York. Är det kärlek vi fokuserar på, då skapar vi mera kärlek. På samma sätt som vi skapar det mörka och tunga då vi fokuserar och ger näring åt det.  Tanken på hur mycket kärlek det finns  i Universum, som bara väntar på att få expandera är svindlande.

Jag känner en varm tacksamhet över att jag möter så mycket gott på vägen  och att den är kantad med så många underbara människor. Jag tackar också från djupet av mitt hjärta att jag fått ta del av hemligheten som gett mig så mycket kunskap om vårt eget skapande av våra liv.

De första dagarna innan min kropp var bekväm i den fuktiga New York-värmen och hettan var en utmaning, betvivlade  jag att jag skulle stanna de nästan tre veckorna som jag planerat. Visst lockade tangofestivalen, men jag behövde mycket space och mycket luft, men framför allt behövde jag min frihet som jag kände var på väg att försvinna.

En söndag vid Lake Arrow

Då mina sanningar låg på bordet och jag fick den space och luft som jag behöver för att andas, kände jag återigen hur oändlig kärleken är. En kort stund stod jag också  i kulregnet. Då jag överlevde det utan att behöva gå i försvar kände jag hur jag också återerövrade min frihet och jag fick se hur många ansikten kärleken har.

Min favoritbookstore på Broadway

Att bjudas in i en människas liv är ungefär som att kliva rakt in i en bok. Jag vet inte på vilken sida jag hamnat, men om jag gissar, så var det nog ungefär mitt i.  Plötsligt befann jag mig mitt i handlingen och hade fått en roll i den här okända boken. Det var en lustig iakttagelse. Kanske var det en scen från ”Seinfeldt” jag bodde ju i hans kvarter. Livet består av mycket dans för mig och huvudrollsinnehavaren, men inte bara dans, det skulle de kommande veckorna visa.

Central Park

Hade jag hamnat i detta kapitel för att stå vid aktörens sida och vara med honom då han skördar en del av det som han tidigare sått. Ingen aning. Vi skapar kontinuerligt, vare sig vi är medvetna om det eller ej och vi får alltid tillbaka det som vi sänder ut. Det är alltid gott.

Att se Mamma Mia på Broadway, var en glad upplevelse

Fri som en fågel, med lätt hjärta och lycklig över min återerövrade frihet gick jag själv Broadway fram. Vi bodde på 102 gatan och jag hade  bestämt att jag skulle följa den åtminstone 100 block.  Jag gillar Broadway mest, eftersom det är den gamla indianstigen. Jag tycker mig känna indianernas fötter under asfalten, där jag går. En del av mig älskar det naturliga och det kan jag känna här. Den gamla indianstigen kryssar odisciplinerat mellan avenyerna. Jag gillar det

Times Square

Livet är fantastiskt och går man med öppet sinne bjuder staden på en show, med obetalda aktörer från hela världen. Just på Times Square, som är fascinerande, obeskrivbart, mycket, ser jag henne. Bland tjutande sirener, Vansinnigt höga skyskrapor klädda med jätteskärmar, spelandes  musikvideos och reklam. Bland gula taxibilar, ljud och oljud. I  vimlet av tusentals människor drar hon mina blickar till sig på ett oförklarligt sätt.  En medelålders  kvinna med en tonårskille vid sin sida. Mitt leende gick inte att hålla igen, då jag hör henne på bredaste skånska, uppenbart missnöjd, just då hon passerar mig säga till sonen. ”Enligt min mening är jag inte det minsta imponerad, detta är bara ett jävligt rörigt ställe”. Dessa ord fick mig omgående att tänka på ”Har du ”sitt”  Malmö, har du ”sitt” varlden”.  Visst är det underbart. Vi ser vad vi vill se och vi känner vad vi vill känna.

Rusningstrafik på Manhattan

En annan replik, som fick mig att hoppa till, var när en ung snygg kille sa till ett par rökande tjejer, ”Många köper skönhetspreparat för massor av pengar för att hålla sig unga och vackra längre. Men andra betalar för att bli rynkiga och åldras fortare.”

Gatuarbete

Det är tydligt att det är skottpengar på rökarna och de får man ser, tycks inte  tillhöra den glamorösa sorten. Kanske beror det på debatten om den ”fria sjukvården”. Svaret jag fick då jag ställde frågan om fri sjukvård, var just, att det går inte att ha fri sjukvård så länge det finns rökare. Det skulle omkullkasta systemet. Mitt svar, att det fungerar i Europa, var nog inte övertygande. På Broadway såg jag också affischer om en ny musical. ”Den sista rökaren i Amerika” (en ofiltrerad musical). Men att röka marijana, tycks för en hel del vara ok, jag fick den uppfattningen att marijana är mera rumsrent än för mycket alkohol.  Men oavsett rangordning. En drog är alltid en drog och enligt bl.a Martinus, blir de människor som har ljusa energier och mer kunskap  hårt  drabbade i förändringens tidevarv som vi befinner oss i.

Sverige-huset i Central Park

Ett tjusigt ställe som jag passerade visade sig vara ett SPA hotel för hundar. En stor skylt i fönstret talade om att förutom SPA-behandlingar, kunde man lämna in sin skällande hund för avvänjning. även andra exempel på dåligt uppförande behandlades. I förbifarten hör jag en kvinna säga till väninnan,  ””om jag sätter koppel på min man och lämnar in honom, tror du att de kan få lite hyfs på honom?” Svaret missade jag.

I väntan på presidenten

Mellan 77 och 78 street var det polisavspärrningar, med stora vita lastbilar och mängder av svarta jeepar. Trottoarerna var blockerade av människor, jag stannade och frågade vad man väntade på. Presidenten var svaret. Han är i det huset. Det här var ju lite kul. Här kommer jag gatan ner och stöter på själva presidenten. Jag blir ett med folkmassan och väntar. Men inget händer och jag går vidare.

På Macys, får jag höra av en expedit. ”O, vad roligt att se dig, det var ett tag sen”.  Då lämnar jag stället och tänker att jag nog tillbringat för mycket tid i New York det senaste halvåret och letar mig tillbaka till indianstigen.

Utanför Broadmoor, mitt NY-hem

Det hinner bli mörkt innan jag kommer hem. På 72 street, vinkar jag in en gul taxi, som kör mig hem till 102 gatan. Inte för att jag är trött, men för att vi ska se Shirley MacLeins film, Out on a limb, på youtub.

Som sagt, allt som sker är gott. Men ibland gör det goda ont. När jag vid nio-tiden kommer hem och   huvudrollsinnehavaren går ner för att hämta sin kvarglömda telefon i bilen, kommer han efter en stund upp, totalt uppriven. ”Du tror det inte,, men bilen är borta”. Jag trodde det inte och tänkte att detta är ett kapitel i Seinfeltds bok och att han har bara glömt var han parkerat bilen. Jag bestämde mig för att följa med ner och visa var bilen finns. I hissen ner, bad jag honom att se bilen framför sig, vara helt lugn och verkligen känna att bilen fanns på någon av gatorna. Det funkar alltid sa jag bestämt. Men du måste vara helt lugn, annars spricker det. Det sprack. Bilen var borta. Ok, en typisk Seinfeldt-händelse.  Portvakterna är en bra uppfinning i amerikanska hus. De är hjälpsamma och de har telefon. Den privata uppgörelsen med polis och andra viktiga samtal överlämnade jag åt honom och tog hissen upp till 12:e våningen där vi bodde och började läsa en helt annan bok, där jag inte har någon roll. Det kändes befriande att inte vara aktiv.

Ok, med dubbelparkering utanför mitt hus på Broadmoor. Förstår bara inte hur det fungerar

Efter många krångliga telefonsamtal visade det sig att bilen var bortforslad. Huvudrollsinnehavaren hade böter till NY-polisen på drygt 20.000 kr, som egentligen tillhörde en fd kollega. Men eftersom bilen stod i huvudrollsinnehvarens namn var han den skyldige. NY polisen gör sitt jobb, hittar bilen och tar den. Böterna som ny höjts ytterligare ska betalas inom 48 timmar, annars kommer bilen att säljas. Stort drama, då pengarna inte finns.  Vi pratar mycket om skapande av våra liv och vi är överens om att denna negativa fokusering av bilens bortforslande  inte skapar något gått.

Sker detta drama med bilen för att göra kapitlet i boken mera innehållsrikt? För hur intressant blir livet då allt bara flyter på? Efter en lång natt, dyker plötsligt en oväntad person upp med pengarna och bilen står åter parkerad på Broadway.

Central Park

Dagarna är härligt vanliga med långa fruktsalladsfrukostar. Därefter 40 minuters promenad till ett av Manhattans fyra Bikramyogaställen. Efter passet  till Central Park och ligga i gräset och bara vara. Dagarna avslutas med tango någonstans i City.  Jag känner att jag flyter mer och mer in i Manhattan-livet och älskar det.

En annan dag ska bokens huvudrollsinnehavare till sitt hus på Long Island och vattna blommor. Jag ska ha ytterligare en egen dag i New York. Efter en underbar dag i staden som aldrig sover är jag hemma igen på 102:a gatan.  Vinkar på portvakten, tar hissen upp, slår mig ner i fåtöljen och ställer den enkla frågan till mannen i fåtöljen mittemot, ”Hur har din dag på Long Island varit?” Hans svar, ”Du kommer inte att tro det”, fick mig att snabbt hoppa in i ”Seinfeldtserien”. Han fortsatte. ”Bilen var borta, då jag kom ner. Felparkerad. Detta har aldrig hänt tidigare i mitt liv”.

Jag stirrade misstänksamt på honom. Detta kan inte vara sant. Inte ens i Seinfeldt händer två bortforslande av bil samma vecka. Medan jag intensivt tittar på honom för att se om han skojar med mig, ser jag att något hänt med honom.  Han har ett  lugn över sig som jag inte sett förut. Jag förstår att det inte är något skämt. Det märkliga är att han inte det minsta uppjagad som förra gången. Han sa att han kände tacksamhet över det inträffade och insåg att någon hade levererat  det han själv hade beställt. Han kände också att han nu var klar med detta.  Han såg att frustrationen och fokuseringen han känt vid första bortforslandet hade skapat ytterligare ett  bortforslande av hans bil. Jag såg och jag lyssnade,  men hade svårt att tro att detta var verkligt.

Livet är fullt av fantastiska, lärorika händelser och allt som sker har vi skapat genom att agera och det kommer tillbaka som något gott, som vi kan ta lärdom av.  När huvudrollsinnehavaren berättat färdigt, reste han sig från fåtöljen och hämtade filmen ”the secret”  som han lånat på biblioteket. Jag ser på honom och än en gång blir jag tvivlande, nu på mina ögon. Karlen har en ny hållning, betydligt rakare. Då jag påtalar vad jag ser, kommenterar han helt lugnt. ”Inte så konstigt, jag har blivit av med en tung börda. Mina parkeringsböter har hängt som en tyngd över mig”.  Jag känner mig lätt. Det kan vara noni, det kan vara bikramyogan, det kan vara dansen, det kan vara du. Men jag känner mig verkligen lättare.

Mellan Bikram Yogan och Central Park. Ett kort uppehåll utanför Yoko Onos hem.

Tillsammans ser vi ”the secret”och vi vet att inget sker av en tillfällighet. Hans beslut att låta bilen stå kvar i polisens omvårdnad så länge vi är på Manhattan är ett bra beslut.

Central Park

Jag lämnar New York, smått förälskad i Manhattan. På planet hem drömmer jag om tango på rosa moln. Då vi närmar oss Köpenhamn vaknar jag av en smäll, boken jag haft i knät trillar ner på golvet. Jag känner hur jag lämnar Seinfeldtstoryn och glider in i en annan historia. För en sekund blir jag lite nyfiken. Men inte tillräckligt för att bläddra fram någon sida för att se. Livet kommer att visa mig.