Att leva och uppleva är livet.  Det fascinerar mig verkligen att vi har möjlighet att få uppleva så många olika sorters liv och kan variera våra dagar och upplevelser. Att medvetet välja, det som lockar  från smörgåsbordet är en gåva. Men även tacksamt ta emot, det som kommer i min väg som jag inte kan förstå och veta att även detta har jag själv skapat, beställt, genom att agera och på så vis dra det till mig. Är det något som jag inte vill ha mer utav, får jag vara extra uppmärksam på vad jag själv sänder ut och göra en förändring i mitt liv.

I 55 timmar har jag varit en super-närvarande mormor och farmor. Att vara närvarande i nuet är det bästa sättet att uppleva. Jag är så tacksam att jag lärt mig att vara i det. Hur många år har jag inte tillbringat på andra ställen än i nuet och levt ett mer eller mindre närvarande eller frånvarande liv.

Insamlingen av de fyra minsta barnbarnen började i onsdags morse, som de minsta barnbarnens föräldrar troligtvis kallar förmiddag. Vi lever på något sätt i olika tidszoner. Som väl är, är jag van vid olika tidszoner och anpassar mig direkt. De minsta barnbarnen äter frukost då jag sover. De äter lunch, då jag äter min frukost och middagen vill de ha strax efter min lunch. Men som sagt, jag är väldigt anpassningsbar.

En skön paus från lekandet

Vi delade upp det så, att Bosse åkte till Ö. Vemmenhög och hämtade 2 åringen och 4½- åringen. Fyraåringen hade gått med ryggsäcken på, sen tidig morgon (=min natt) och väntat på att farfar skulle komma och hämta. Tvååringen var inte lika ivrig att hoppa in i farfars bil, som fyraåringen, men då han blev lovad ett äventyr hos farmor och farfar, gick det bra.

en väl omhändertagen liten kusin

Mitt första uppdrag var att inhandla mat och att hämta de äldre barnbarnen i Eslöv, 10 och 13 år. De äldre barnens tidszon stämmer mer överens med min, så vi kom överens om att jag skulle klara av matinköpen innan jag hämtade barnen. Matplaneringen var ett måste, det handlade om två frukostar,  tre luncher, tre middagar samt mellanmål. Förundrad såg jag kundvagnen torna upp sig, ungefär som då jag handlar mat inför ett kalas med 30 pers. Jag följde bara min inköpslista och kände mig  säker på att allt stämde ända tills jag kom fram till kassan och matvarorna tornades upp på bandet och jag fick en tanke, ”oj så mycket mat”. Sekunden senare hör jag hur kunden framför mig, kommenterar ”oj, så mycket mat”.  Att någon kommenterar att jag handlar mycket mat, har aldrig tidigare skett. Trots att jag haft massor av stora kalas genom åren och levt i ett fempersonshushåll. Inköpet nu, var egentligen inget man behövde kommentera. I efterhand insåg jag att kvinnan läst av mina tankar. Antagligen utan att veta om det.  Vi lever i nya energier och utvecklingen är intressant.  Vi börjar mer och mer läsa av varandras tankar. Vare sig vi är medvetna om de eller ej. Det är så det kommer att bli i framtiden. Jag tror det är en naturlig utveckling till det gudomliga. En evolution. Då jag fick insikten, för många år sedan, att vi så småningom kommer att se varandras tankar, då bestämde jag mig för att träna på att alltid vara totalt sann. Det visade sig att den jag ljög mest för, var mig själv. Det var en överraskning. Hur kan man vara så dum. Men det är just det vi är. Vi ljuger för oss själva och säger ofta ”ja” istället för ”nej” och lika ofta ”nej” istället för ”ja”. Vi säger helt enkelt det som vi blivit inlärda att säga. Vi säger det som vi tror att motparten förväntar sig att höra. Vi ljuger för oss själva för att vi är rädda för konflikter och lika rädda för förändringar. Vi är oftast inte ens medvetna om att vi lever i en lögn. Vi kan också ljuga (omedvetet), för att få höra ”vad snäll du är”.

I väntan på lunchen

Vi behöver bli sedda och vi njuter av beröm. Vi säljer vår själ, för en klapp på huvudet.  Att få se mina egna lögner och hur jag lurade mig själv, var ett uppvaknande.

En avkopplande stund från leken

Snabbt svarade jag kvinnan, som läst mina tankar, ”jag ska ha fyra barnbarn i tre dagar, så maten går nog åt”. Kvinnans nästa replik var , ”Jag trodde det var mat till ett helt fotbollslag”. Jag följde bara min lista, tänkte jag.

Med fullastad bil kom jag med Albin och Ellen till Stanstorp. Snabbt blev rotsellerin, potatisen och löken skalad och tillsammans med vispgrädde, blev det ”mormors soppa” som Ellen döpt den till. Denna nyttiga soppa som barnen älskar hann precis bli färdig, då Jeepen rullade in och resterande barnbarn infann sig i kusinskaran. Det första den lilla 4 åringen gjorde var att rusa in på toaletten och där låste han in sig av misstag. Nu börjar det likna barn i huset, tänkte jag. Nu börjar äventyret. Men det hela blev väldigt odramatiskt. Manfred instruerade mig från insidan av toaletten. Då jag sa att jag skulle hämta en skruvmejsel, säger han helt lugnt. ”Det behöver du inte farmor, det sitter en liten skruv på utsidan, den sticker ut en aning. Ta tag i den med fingrarna och vrid om.” Det funkade. Hur visste Manfred det? Men hans nyfikenhet och frågor ger honom givetvis en stor kunskap. Under de tre dagarna insåg jag att jag  inte var den bästa att fylla på hans kunskapsförråd.  Jag fick vid flera tillfällen svara honom, ”jag vet inte, du får fråga dina föräldrar”. En av dessa obesvarade frågor var, ”farmor, när man sår tomater, har man frön, men var kom det första fröet från?” En riktigt bra fråga. Med närmre eftertanke, skulle vi tillsammans med alla barnen kunnat haft en filosofisk  diskussionsstund. Men den tanken kom efteråt. En annan fråga som jag inte heller hade ett svar på var, ”hur bygger man en radio, farmor”.

på väg till sjön

Efter soppan började sommarlovsäventyret. Vi packade vår gamla skrinda, 74-års modell, full med fårfäll, Ellen och Herman samt bananer och juice. Camillas cykel som inköptes 1976 valde Albin att cykla på, trots att den är flera storlekar för liten. Grannens gamla trehjuling var perfekt till Manfred. Morfarfar, som Ellen tycker vi ska kalla Bosse för, hade bundit ett långt rep i den lilla cykeln, så att cykelturen skulle bli enklare för Manfred.

På väg med veteranskrinda och cykel

Detta följe vandrade i lagom lunk genom skogen, ner till sjön. Att gå ut på badbryggan var en utmaning för Herman. Men då jag berättade för honom att det var just detta, som var äventyret, tog han mig hårt i handen och modig som han är, så satt vi snart längst ut på bryggan tillsammans med Bosse och de stora barnen och dinglade med fötterna i vattnet och såg vem som kunde sparka längst vattenkaskader med fötterna.  Albin och Ellen är riktiga vikingar och snart hoppade de  i det mörka, kalla vattnet. Det skulle jag aldrig gjort. Jag är en kräsen badare.  Det är inte så att jag har problem med iskallt vatten, absolut inte. Men insjöar, det badar jag definitivt inte i. Jag vill se botten klart och tydligt. Helst ska vattnet också vara fritt från fiskar, sjögräs, stenar och tång. Vad är det jag säger?  Hur levande är det?

Snart var det kväll och det var dags att förbereda sig för natten.  Vi hade redan haft ett litet möte, där vi diskuterat sovalternativen. Ellen föreslog att alla de som sparkades i sömnen skulle sova tillsammans, hon tillhör de sparkandes skaran. Det gör inte jag. (Tror jag), så jag fick sova själv, på soffan i rummet bredvid.  Vinnande förslag var att alla barnen skulle sova tillsammans. De tre yngsta, som alla är sparkare skulle sova i stora bäddsoffan och Albin i en annan säng på kortändan av soffan.  Herman somnade efter två korta sagor, Manfred behövde fyra. Albin och Ellen somnade efter fotbollsmatchen de såg på TV.

välkommen till vår affär

Manfred och Herman vaknade vid sju-tiden och var hungriga, de fick äta smörgås i sängen och åt med väldig aptit. Därefter blev det en lång mysig frukost på verandan för oss alla, utom Ellen som sov längre och fick sin frukost serverad på sängen, så att hon kunde vakna i lugn och ro. Sen var det dags för dagens aktivitetter som jag planerat till Fulltofta rekreationsområde. Men under tiden som jag fick undan morgondisken hade Ellen och Manfred öppnat affär och var helt fokuserade på det. Albin, som är familjens fotograf hade riggat upp sin kamera för inspelning av ”skjutande boll i mål” och Herman roade sig med att kasta legobitar i den pyttelilla dammen.  Alla var i full gång med sina arbeten. Själv kände jag mig som en väldigt bra vuxen som kunde vara flexibel och ändra utflyktsplanerna och inse hur överflödiga de var.  Min roll skiftade mellan kund i butik och mera krävande, ”fotbollsfilmare”.  Herman var nöjd med att bara vara och hans viktigaste uppgift, var att se till att farfar fanns i närheten

Albin riggar kameran

Efter lunch var kottarna i butiken slutsålda och vi fick promenera in i den mörkaste skogen för att plocka fler. Manfred var inte riktigt förtjust i att gå in i mörka skogen. Jag fick lova att inte leta efter troll. Jag förstår nog varför. Det lilla livet är inte så glad över att behöva tvätta sig. Jag har därför talat om för honom att troll behöver inte tvätta sig. Är man tillräckligt smutsig, börjar svansen växa ut och då tar trollmor gärna hand om de små smutsiga trollbarnen.  Jag tycker det är ganska kul med trollsagorna. Men kanske är det väldigt opedagogiskt. Sagorna förr var ändå värre. Häxan i Hans och Greta ville t.o.m  äta upp små barn.

Herman plockar kottar i stora skogen

Den tredje och sista morgonen blev frukosten uppdelad i tre delar. Jag fick en mysig, avkopplande lång, långfrukost. Först med Bosse och småkillarna. Andra frukosten något senare tillsammans med Albin. Han och jag kunde prata om den lilla konflikten som uppstått mellan honom och Manfred kvällen före, då båda var trötta efter dagens lek. Albin kunde nu berätta hur han såg allt i ett annat ljus efter samtalet vi haft tillsammans kvällen innan och en natts sömn. Det är en gåva att få ta del i barnens tankar och funderingar och jag förundras över deras klokhet, som sträcker sig långt över många vuxnas.  Albin var så full av kärlek och förståelse.

vid ett obevakat tillfälle lyckades Albin fånga sin nyvaknade mormor på ett foto

Den tredje frukosten fick jag med Ellen. Vi pratade om att idag är det sista dagen här. Ellen kunde känna att hon hade två olika känslor. Den ena känslan sa att det var tråkigt att dagarna med kusiner var slut. Den andra känslan var att det skulle bli roligt att komma hem. Lugnt och skönt, som hon uttryckte det. Så är ju livet. Det ena utesluter inte det andra. Jag berättade att jag kände likadant. Det hade varit jätteroliga dagar, men jag tyckte också att det skulle bli skönt att vara själv. Jag passade också på att tacka Ellen för att hon, liksom Albin  är en så bra kusin och tar så väl hand om de små och att de är så duktiga på konfliktlösningar. Ellen berättade då att samma sak hade hennes lärare sagt och skrivit i omdömet av Ellen i slutet av terminen. ”Ellen är en sådan som får alla att bli lugna. Hon skapar fred”. Läraren hade dessutom tillagt , att så har hon aldrig tidigare, under sina 26 år som lärare, beskrivet någon elev. Jag sa till Ellen att hennes föräldrar hade en stor del i detta. Då svarar Ellen. ”Jag vet det mormor, Jag är så glad att jag bor i en familj där föräldrarna inte skriker och skäller. Jag har heller aldrig hört mamma och pappa skrika åt varandra”. Att barnen härmar vet alla. Ändå har jag genom åren hört massor av föräldrar beklaga sig över sina ”bråkiga” barn.

Manfred i ekan

Mina barnbarn visar mig verkligen en tro på en framtid där vi alla är sanna och kärleksfulla till oss själv. Har vi inte de inre konflikterna i oss själv, kan det inte bli konflikter utanför oss själv. Vi kommer att leva i en fredlig värld. Även om många har svårt att se detta, så är jag övertygad om att det kommer att bli så.

Så var sommarlovsäventyret slut för den här veckan och  barnen packades tillsammans med väskor, hundar, apor och nallar in i bilarna. Snart är det dags för nästa sommaräventyr. Då kommer vi att vara hemma Manfred och Herman. Jag har redan beställt vackert väder, eftersom vi ska vara vid havet och sitta vid glasscafeet i Beddingestrand och äta glass.

Då jag lämnat barnen och själv sitter i bilen på väg till en studentfest, har jag en härlig känsla av glädje inom mig och jag tackar för att jag haft energi och att jag räckt till, för alla barnen. Jag känner mig  väldigt belåten och tacksam. Förundrad känner jag efter och hittar inte minsta spår av trötthet. Det tackar jag Noni/Max för.  Mina tankar går igång och påminner mig om hur många gånger jag har hört mor- och farmödrar säga, då de haft barnbarnen, ”jag är helt slut”. Visst, barn är intensiva och finns kring en varenda sekund. Ger man inte sin kropp optimalt med bränsle, klart att man blir trött. Märkligare är det inte.  Det gäller att välja, här i livet. Även bränslesorten.

Maten då? Den gick åt. Jag hade ju planerat. Äventyr och lekar skapar aptit.