Det är nu ett drygt år sen jag sålde huset i Beddingestrand. Då gjorde jag en jätteutrensning. Inventerade allt jag ägde och allt som jag hade samlat på mig. Hela mitt liv passerade. Det tidigaste och äldsta minnet var ett vykort, från en för mig okänd person som gratulerade till min födelse. Det var fascinerande och roligt att gå igenom allt. Där fanns mitt liv. Min lilla röda basker med en rådjusbrosch, dockkläder, kilovis med kort, dagböcker från min tonårsperiod, telefonr till gamla killar och tjejvänner, bröllopsklänning, brudbukett, minnen från mina egna, barn. Ja, allt mellan himmel och jord. Till min förvåning kände jag att jag var färdig med det gamla. Jag behövde det inte längre. Jag som tidigare varit en stor nostalgiker, sparat allt och gärna frossat i det som varit. Nu satt jag på golvet med hela mitt liv runt omkring mig, beredd  att lämna det. Hjärtat svämmade över av tacksamhet. Hinkvis med tårar forsade från mina ögon och det var mycket renande för kroppen och förlösande för själen att lämna det gamla, för att kunna börja ett nytt liv.  Jag kände att mitt liv har varit ett underbart liv och jag tackade för allt.

Jag kunde minnas hur jag många gånger, krampaktigt klamrat mig fast vid det gamla och vägrat att släppa taget om det som var färdigt. Hur jag var rädd att förlora något om jag avslutade. Jag visste inte då att jag aldrig kan förlora något som jag har haft. Allt finns kvar. Perioder av mitt liv har jag levt utan känsla och uppriktig glädje. Det var innan jag förstod att livet skall levas i nuet och att jag ibland måste göra smärtsamma avsked för att gå vidare. För att kunna fortsätta  LEVA och UPPLEVA i glädje. Livet är nu. Det är min största och viktigaste uppgift på Jorden, som människa, att leva kärleksfullt i nuet med öppet hjärta. Det är ju därför jag är här för att förväntansfullt ta emot utmaningana. Jag vill inte tacka nej till livet.

För ett år sedan visste jag inte, att detta bara var början på min nya resa. Jag visste inte då att jag skulle komma att göra ytterligare en stor förändring och rensa ut så mycket mera, för att kunna ta emot allt det nya som väntade mig. Jag är tacksam att jag då inte visste att det skulle bli en så kort tid i lägenheten.

Denna ljuvliga sommar har jag tillbringat mycket av min tid hemma i min lägenhet. Med tanke på det fantastiska vädret och att jag bara har 10 minuter till en härlig sandstrand och ett oändligt  hav som jag älskar, kan jag tycka det är lite konstigt. Men min känsla har varit att jag ville njuta av min lägenhet och vara i den så mycket som möjligt.  Det blev en  kort tid här. Allt var rätt.  Dessa månader var viktiga. Det hade sitt syfte.

Under sommaren har jag förberett flytten. Ytterligare möbler, prylar och växter har funnit nya kärleksfulla hem. Allt har varit lätt och kärleksfullt att lämna. Lättare är också min ryggsäck.

Visst har jag haft dagar då jag undrat över vad allt detta skall leda till. Vaför ska just jag behöva gå denna vägen och släppa så mycket av det som jag tidigare älskat och varit så lycklig över. Jag har även kunnat känna ett egendomligt utanförskap, speciellt då jag hör människor  berätta om planerade renoveringar och inredningsglädje. Hösten är en sådan tid, då man vill boa in sig inför vintern.

Jag har haft dagar då jag känt mig väldigt ensam och undrat över meningen med det hela. Jag som alltid varit så hemkär och omhändertagande, älskat att inreda och köpa vackra saker till hemmet och inte minst till trädgården.. Idag finns ingen inredningsbutik som kan locka in mig. Kläder däremot tycker jag fortfarande är kul att köpa och det är jag tacksam över. Att känna  tacksamhet över en sådan banal företeelse kan tyckas märkligt. Men det ger mig en känsla av att vara med. Jag tar inget för givet längre.

Idag börjar den riktiga nerpackningsdagen. Jag har skjutit på den eftersom jag velat njuta av mitt hem så länge som möjligt. Jag vet ju inget om min framtid.  Om 12 dagar ska allt vara nerplockat och nerpackackat.

I tre delar ska mitt hem delas upp i. En del ska följa med till Italien. Den andra delen består av sådant som jag kan behöva då jag kommer hem till jul.  I den tredje delen hamnar den största delen av mitt hem. Till min förvåning ser jag att det som finns där kan jag vara utan. Jag behöver det inte längre. En konstig känsla infinner sig.  Kommer jag någonsin att packa upp det igen och i såfall var. Jag får en känsla av att dö. För 10-15 år sedan gjorde jag en deal med mina barn. Jag hade en önskan, att då jag var redo att lämna jordelivet skulle mina barn sätta mig på tåget ner till Toscana med enkel biljett. Min tanke var att vandra runt i detta vackra landskap tills mina ben inte ville gå längre. Vandra på små stigar i bergen, se och känna doften av den röda jorden som blandar sig med doften av apelsinblommor. Vila mot ett olivträd och slutligen somna in i under fullmogna röda druvor i en vinodling, För mig är det ett perfekt sätt att avsluta jordevandringen på. Nu ska jag till Toscana, med tur o retur biljett.  Jag tror  inte att det är dags för mig att lämna livet på Jorden.  Jag har fler uppgifter att göra. Underbara uppgifter. Men min känsla är att dö och jag vet att jag först måste dö för att kunna födas på nytt. Jag vet att ett nytt liv väntar. Jag vet bara inte hur det kommer att se ut. Livet kräver av oss, att ibland göra det lite farliga, skrämmade och ovissa, som att dö, för att sedan pånyttfödas. Det är ingen tillfällighet att fågel Fenix visat sig för mig 3 gånger senste veckan. Fågel Fenix reste sig ur askan o elden från det totala mörkret, med en kunskap om vad mörkret är. Kärlek. En kär lek.

Hur kunde jag fastna här i bloggen, jag skulle ju packa.