the big Buddha

Ett nytt år är alltid ett oskrivet kapitel i livets bok. Tidigare år har jag fått ganska mycket förhandsvisning om vad som väntar mig under det nya året. Men inte detta år. Vad jag kommer att göra år 2012 blir en överraskning. Till min förvåning har jag inte en gång försökt bläddra fram i boken för att kolla fortsättningen. Jag njuter av att vara i nuet och veta att året kommer med all säkerhet att fyllas på med händelser, känslor, tankar, ord och allt jag inte kan tänka ut. Den största tryggheten är att jag vet att allt som sker är rätt, även om jag inte förstår det. Jag vet också att det som sker är skörden av vad jag tidigare skapat.

tillsammans i stillhet

År 2011 gick i en svindlande fart och jag misstänker att framtiden med största sannolikhet kommer att hålla samma höga tempo. Utan att vara en större matematiker kan jag med enkelhet räkna ut att med den hastighet som ett år går, kommer jag inom kort  att vara 100. En stor utmaning. Ska jag hänga med i åldrandet och bibehålla min livsglädje, nyfikenhet, hälsa, kraft, rörlighet, goda sömn osv. Då måste jag verkligen ta väl hand om mig, förbereda mig och skaffa mycket kunskap. Jag är närmre 90 än 30 år.  Först trodde jag att det var ett räknefel, men fick snabbt ge mig. Det är ett faktum. Utifrån min erfarenhet vad jag sett ske med en del människor som är på väg mot åldrandets aktningsvärda högre dimensioner har jag förstått att den livssträckan kräver betydligt mer av mig än den första delen. Den sträckan är kanske ett av livets största utmaningar. Liksom en bergsbestigare förbereder sig inför vandringen uppför vill jag också förbereda mig. Jag är medveten om att ju högre upp jag kommer, desto mer påfrestande blir det för kroppen. Rätt bränsle behövs. Jag ska fortsätta att ge mig själv rätt människobränsle, vilket för mig är Tahitian Noni Extra och Tahitian Noni Puré.  Jag ska fortsätta att behandla mig själv kärleksfullt i total ärlighet och följa det som min kropp och min känsla visar mig. Jag ska åter komma igång att motionera. Ju äldre man blir desto mer träning krävs det för att bibehålla muskelstyrkan.

En annan fälla man kan trilla i är att lockas köpa paketet om åldrandet. Vid en viss ålder är det dags att börja förvänta sig att krämpor ska dyka upp t.o.m tänka att det är naturligt och därmed medvetet accelerera skapandet av åldrandet. Jag har aldrig trott på det paketet och valt att inte köpa det.

Efter upptäckten att jag är på väg mot de höga höjderna började jag fundera över huruvida jag ytterligare kunde förbereda mig för den allt brantare vandringen uppför. Svaret kom snabbare än jag räknat med, men vi lever i en tid då allt sker snabbt. Tahitian Noni International lanserar till min och massor av andra människors hjälp en ny produkt FIT. Det är extra näringsprodukter som i kombination med träning och rätt mat ger kroppen bästa möjligheten att hålla formen. En livsstil. Tahitian Nonis FIT kommer att bli det nya redskapet jämte Tahitian Nonidryckerna som ska underlätta för mig  så att jag enklare kan vandra mot de höga topparna. Jag känner mig väl rustad för den allt brantare backen. All kunskap jag får för att på bästa sätt klara utmaningen tar jag tacksamt emot. Livet är ett äventyr.

en av Skånes höga toppar

En viktig sak att komma ihåg är att jag alltid har ett val. Det ena valet är inte bättre eller sämre. Det val som jag själv gör utifrån min känsla och det som jag brinner för är alltid det rätta för mig. Det viktiga är att jag är medveten om valet. Livet är generöst.

Jul på Tivoli med Albin. Ellen och Manfred

Så plötsligt står julen och knackar på dörren och jag har fortfarande inte hittat de vackraste servetterna. Dessutom befinner jag mig nu i lilla Höör, hos min exman, där julfirandet ska äga rum. Långt från all civilisation och butiker. Tålmodigt kör Bosse mig från den ena affären till den andra bara för att konstatera att servetterna inte duger och nu är det på riktigt. Det finns inga vackra servetter. De är slut, precis som smöret, (men det är en annan historia). När jag hör Bosse säga, nu finns det bara två butiker kvar, Leedl och Netto känner jag hur julstressen lyckas gripa tag i mig och jag får en behaglig känsla av att det är så människor upplever julen, stress. Jag är en del av det och jag gillar det, på ett kittlande sätt.  Tiden rinner iväg och jag har massor av mat som bara väntar på att tillagas, det finns ingen tid att leta servetter, men en galen sekund lurade jag mig själv tro att julen hänger på om jag hittar de vackra servetterna eller ej och jag är beredd på att åka till världens ände för att finna dem. Det finns inget viktigare. Tack och lov så ser jag dumheten just då jag kliver ur bilen för att gå in på Netto och jag måste skratta åt mig själv. Jag känner igen situationen, har varit här förut. Jag tar ett djupt andetag och tackar för att jag kan andas in den dimmiga, kalla luften. Det är viktigt. Andetaget är viktigare än allt annat. Hur kunde jag vara så dum och tro att servetter skulle vara viktiga. Snacka om I-landsproblem. Givetvis fanns servetterna på Netto, servetter med gulliga  tomtar. För vilken gång i mitt liv vet jag inte, men problemet löste sig, då jag accepterade det och då jag såg min egen dumhet. Lycklig och tacksam över servetterna som inte är de vackraste i världen, men helt godtagbara åkte vi hem till Bosses hus för att ordna jul. Maten får vänta ytterligare en stund för nu när jag har servetterna finns all tid i världen. Det får bli en skogspromenad och med Bosses godkännande får jag pynta hans uterum och altan med grane och mossa. Att göra något vackrare är min ”grej”, det ger mig energi och jag verkligen känner hur jag fyller mig själv med livskraft. När allt är vackert och bordet dukat till 27 personer ställer jag mig i köket. Jag är på rätt plats och jag vet att här kommer jag att tillbringa all min vakna tid, fram till julaftons eftermiddag  och jag gillar det. Jag kastar ett tacksamt öga på servetterna som ligger på tallrikarna och tänker samtidigt att julen hade hittat hit, även om jag inte fått servetterna.

En del av mitt hjärta är kvar i Firenze

Det är något magiskt med julen. Den kommer vare sig vi vill det eller ej. Den kommer vare sig vi tycker om den eller ej. Den kommer om vi stressar halvt ihjäl oss eller njuter av julepysslet. Den kommer även om vi är fulla av besvikelser inför julen. Man bara vaknar en morgon så är det julafton. Julen kan man verkligen lita på. Det borde kännas tryggt att veta, när vi lever i en värld som är under förvandling. Julen sviker aldrig. Vet jag bara en enkel sak. Jag är själv herre över mina känslor. Då kan jag vända den negativa stressen till en positiv känsla. Jag kan själv besluta om jag ska känna tacksamhet eller besvikelse över julen. Jag kan välja om jag vill ha mycket ståhej kring mig eller vara i tystnad. Jag har alltid ett val. Julen är här och jag önskar att alla människor i världen ger sig själv en stund av julefrid åtminstone i tanken och känslan.

God Jul-kransen på min italienska dörr

Juleljus i Trelleborg

Hursomhelst, nu satt jag här i Trelleborg och den rätta julkänslan ville inte infinna sig. Att känna utanförskap i sitt eget hem och land är ingen rolig känsla och som en tapper krigare började jag fighten att återerövra min känsla för hemlandet och julen. Jag började med att placera adventsljusstakarna i fönstren. Den ena ljusstaken gick genast in i striden och vägrade att fungera. Jag fortsatte med levande ljus, inte ett, två eller tre,  hela rummet fick flöda, för nu skulle stämningen fram.  Jag  satte mig i min stora säng med julmatsrecept, julinspirationstidningar, böcker,  julklappslistor och pepparkakor utspridda kring mig och jag njöt av den doftande glöggen. Jag hade just börjat känna lite julstämning då hela lägenheten plötsligt ekade av en kraftig smäll. Nu var det öppet artelleri. Min intuition berättade genast vad som hänt. Mitt höga glas  med sand från Beddingstrand och ett stort ljus hade exploderat. Jag flög ur sängen. Hela glaset brann. En tre till fyra dm gul vacker låga försökte fånga in gardinen som hängde bredvid. Några dramatiska minuter fick jag uppleva  innan elden var under kontroll. Det höga nersotade glaset med en stor glasskärva av, ville berätta något för mig. Vi skapar händelserna i det fysiska utanför kroppen innan det manifesteras i oss. Jag är så tacksam över den kunskapen. Livet får en större betydelse och jag får ett ansvar, då jag vaksamt måste observera vad som sker kring mig.  ”Attenzione” det materiella vill varna, informera. Se upp! Har vi inte kunskapen om att det materiella talar till oss och vill hjälpa oss, kan vi lätt bli irriterade och t.o.m känna oss otursförföljda när saker händer som vi upplever som negativa. Det finns inget negativt. Det är vår känsla som tolkar det så, vår okunskap. Eftersom jag eftersträvar ett behagligt liv kan jag välja att ändra det som behöver ändras i mitt liv för att få fortsätta leva mitt liv i kärlek och glädje. Därför tackade jag för att glaset sprack och började brinna, så att jag blev uppmärksam på att jag försökte hindra mig själv från att följa hjärtat. Därefter slöt jag fred med mig själv, drack upp den sista glöggen  och sopade undan pepparkakssmulorna.   Liggandes på min säng lyssnade jag på Antonella Rugiero som sjöng ”veni, veni Emmanuel”. Med slutna ögon och med stor tacksamhet accepterade jag mina känslor och visste att allt var rätt, även om jag inte förstod det och jag kände bara frid.

I villa Bränne behövs tre granar, här är Manfred med barnkammargranen

Därefter ha julkänslan smugit sig på successivt. I villa Bränne i Ö. Vemmenhög, hos Anna och Carl-Martin är julen en högprioritering. Det blev inte bara en tur till Smyge och en julgransodling, där Sveriges sydligaste granar växer utan även klenettbak och julmat. Att inte uppleva julkänsla i deras hem är en omöjlighet.

Manfred, Herman och Carl-Martin med den lille granen

I veckan  fick jag även uppleva julkänslan i Eslöv. Ellen och hennes sångkör förgyllde kvällen med vacker julmusik och när Ellens lilla klara röst ensam fyllde upp hela Eslövs kyrka var jag bara en stor vibrerande julkänsla. Den känslan tog jag med mig i hjärtat och där håller jag den kvar.

Ellen med sångkör i Eslövs kyrka

Monika och jag

Tuffa tider är det som väntar italienarna, nerskärningar överallt.  Undran över framtiden ligger i luften. Man skakar på huvudet och dricker sin macchiato. Det pratas om nerskärningar i form av sämre pensioner, sämre sjukvård, höjda skatter, osv. Men jag misstänker att även veckorna, timmarna, kommer att skäras ner och att det redan nu har börjat ske i smyg. Normalt består en vecka av 168 timmar. Jag är ganska övertygad om att de sista 168 timmarna som jag tillbringade i Firenze var betydligt färre.  Aldrig har en vecka gått fortare i mitt liv. Jag nämnde inte detta för någon i Italien, de har tillräckligt med bekymmer ändå. Men jag är säker på att de har börjat skära ner på dygnets timmar.

Ponte Vecchio

Det började med att jag fick besök av Monika, en mycket god vän från Malmö. Hon kom till Firenze måndag eftermiddag. Jag hade planerat tiden mycket noga, men på något märkligt sätt försvann den. Det ända vi hann med var en drink med Vincezo på min stammisbar och därefter middag på i mitt tycke Firenzes vackraste restaurang NapoLeone i S Spirito. På tisdagen visade jag med stolthet upp mitt älskade Firenze och kände mig som en riktig ”campanalista”. Snart är jag väl lika stolt över staden som fiorentinarna själva. Varje gång jag ser konstskatterna som pryder husväggar, tak, piazzor, broar, portar, fönster, lyktstolpar ”di tutti,”  blir jag helt salig av lycka över att de finns. Jag kan inte se mig mätt. En utmaning är också att ständigt upptäcka nya konstskatter t.ex en detalj på ett hus som absolut inte funnits dagen innan. Det gäller att gå genom stan med ett helt öppet sinne, så att skönheten kommer till en.

Utsikt från Campanilen

Vi höll ett högt tempo, nu gällde det att hinna med. Monika fick se Ponte Vecchio, San Lorenzo marknaden, Piazza della Repubblica, Il Duomo, Palazzo Vecchio, Strozzi Palace, Santa Maria Novella (den lilla kyrkan från Dantes tid) och arkaden vid Uffici. SHOPPING och fler stammisbarer. Jag kände mig nöjd med vad vi hunnit se och tyckte att det var ganska ”abbastanza”, men det tyckte inte Monika. Vid Duomen höjde hon blicken och fick se att högst upp, på Firenzes högsta Campanil stod människor i flugstorlek och blickade ut över staden. Dit upp vill jag gå säger Monika mycket bestämt. Där är ingen hiss försökte jag. Det gör inget, säger hurtige Monika som redan var på väg. När vi nått ungefär halvvägs på de gamla slitna stentrapporna råkade jag vända blicken bakåt och kände hur det hisnade för ögonen. Direkt insåg jag att mitt problem var inte att gå de 412 stegen upp. Det var trappan ner som var min utmaning. Jag skulle  helt klart drabbas av svindel. Bara tanken på att gå ner gjorde mig yr. En viss lättnad kände jag då  jag kom att tänka på att stan hade helikoptrar. Vid maratonloppet två dagar tidigare hade dessa surrat i luften, nu skulle de kunna bli min räddning och göra verklig nytta. Men vi löste problemet utan helikopter. Med slutna ögon gick jag bakom Monika och höll min hand krampaktigt på hennes axel. Jag kände mig otroligt trygg och det var betydligt enklare än med helikopter.

Vincenzos hus vid degli Uffizi

Därefter vet jag inte vad som hände, men Monika satt plötsligt på flyget till Sverige och jag satt i skolbänken och hade eftermiddagslektion. Misstänksamheten dök upp igen. Tiden försvann på ett mystiskt sätt. Fenomenet fortsatte och plötsligt var det fredag och sista skoldagen före hemresan. Renata hade påbörjat undervisningen av passata remoto och il trapassato prossimo, hon var onekligen väldigt road över den galna grammatiken, ofta skrattade hon och sa ”è pazzo” eller så hörde jag henne ropa ”mamma mia, che casino”.  Efter pausen tyckte Renata att vi fått tillräckligt med grammatik och vi skulle se film. Det är alltid roligt med italienska filmer. De är ofta helt galna, gärna familjerelationer, väldigt komplicerade, men slutar alltid lyckligt. Det galna har på något vis vunnit och accepterats. Denna film hette ”matrimoni e altri disastri” (äktenskap och andra katastrofer). En av filmrollerna föreställde en svensk regissör, han bodde en kort tid hos en italiensk kvinnlig bokhandlare i Firenze och han var mycket svensk i italienarens ögon. Sprang omkring i kvinnans lägenhet i träningsoverallbyxor, t-shirt och kanske det värsta, i strumpsockorna. Regisörens klädsel var så exceptionell att efter filmen skulle vi diskutera svenskens smaklösa stil.  Jag fick t.o.m.  frågan, finns det svenska män som går klädda så där? eller är det överdrivet? Mitt standardsvar, ”vi är individer”, fick passa även här. Lite pinsamt kom jag ihåg då jag i fjor kom till Vincenzos lägenhet för första gången och i hallen knöt jag som typisk svensk upp mina kängor, hann få av mig den ena, innan jag ser hur Vincenzo vänder sig om tittar förskräckt på mig och säger mycket bestämt. ”ta på dig skorna”.

Pinsamt blev det också på Firenzes lilla flygplats i lördags. Tjusigt klädd i italienska kläder från top till tå hoppar jag av taxin, checkar in och kommer till kontrollen som ger ett ilsket utslag. Jag blev ombedd att ta av mig skorna och… NEJ, vad upptäcker jag. Hål på stortån. Jag försökte peta hålet under foten, men det kröp fram då jag började gå. Där kommer jag utklädd som tjusig italienska, har tänkt på allt, t.o.m skorna är italienska men på ett ögonblick  förvandlas jag till en ”typisk svensk” utan stil. Jag behövde inte ens visa passet. Hålet lyste lång väg. Ok, jag ger mig för den här gången. Jag är väl typiskt svensk då, men bara lite. Flyget hem tog sina fyra timmar och det var verkligen fyra timmar, kanske skulle jag valt ett italienskt flygbolag.

min fruttavendola

Men med Firenze  är  jag inte klar.  Det bara är så. Jag vill inte lämna, för här finns mer som jag måste göra. Jag vet inte vad. Jag vet bara vad som känns. Jag kan inte påstå att jag är lycklig över det.  Jag hade trott att Firenze och jag skulle vara klara med varandra efter dessa 2 månader. Jag lägger ingen vikt vid det. Det kommer att visa sig.

Vi vet alltid när vi är klara med ett arbete. Vågar vi känna efter, kan vi märka en känsla av otillfredsställelse då arbetet är färdigt.  Känslan och kroppen visar alltid vägen. Ignorerar vi  känslan får vi mera hjälp. Oftast en hjälp som vi upplever som något negativt. Men allt som sker är gott. Hjälpen kan visa sig på olika sätt, genom att kroppen berättar genom sjukdom eller att vi får praktiska problem. Oavsett hur det visar sig är det alltid ett bra tillfälle att se var man befinner sig i livet. Kanske räcker det med att slänga bort den gamla vasen med sprickan som man irriterat sig på en längre tid. Eller ändra en tanke. Vi kan göra valet att ignorera de små tecknen  och stanna kvar och inget förändra. Livet kommer att tränga in oss i ett hörn. Det är upp till oss själva. Allt är rätt.

En dag speglade sig ett fåfängt moln i floden. Det var bara kameran som såg det.

Givetvis undrar jag ibland över varför jag inte är klar med Italien. Säkert finns flera anledningar. En anledning kan vara den att jag inte är färdig med språket.  Det språk som jag nu studerat är talspråket som är baserat på passato prossimo och imperfetto. Italienskan har också ett skriftspråk. Så trots att jag kan klara mig bra ute i det italienska livet. T.om. diskutera livets stora gåtor med Vincenzo på italienska, vilket är en utmaning eftersom det gäller att känna in och samtidigt välja rätt verbform. Vi trevar oss fram, ändrar verbformen, när vi upptäckt att den var fel och vi har ett enormt tålamod. Någon mer disciplinerad människa än Vincenzo har jag aldrig mött.  - Så kan jag inte gå in i en bokhandel och köpa en bok och förvänta mig att jag ska kunna läsa den. Skriftspråket är uppbyggt av en annan verbform passato remoto, som är ännu mer komplicerat och högtravande.  Ja, språket är en ”sfida” ett bra italienskt ord som jag gillar och gärna använder. Sfida = utmaning.

I veckan valde skolans katt Gino att få undervisning i vårt klassrum

Att vi nu är framme vid första advent känns inte här. Jag saknar det inte heller. Jag som älskar julen, myset, stämningen och lugnet. Men så fick jag ett email från min kära moster Siv, där  hon så inspirerande beskrev adventsstämningen, ljusen, glöggen, julbaket, ja allt som hör julen till. Jag kände hyacinternas doft ända hit och fick en längtan efter glögg.  Visst ska det bli roligt att komma hem. Hemma finns ju också ett liv att leva. Min familj, mina vänner och arbetet med Tahitian Noni. Men in i det sista njuter jag av mitt italienska liv. Idag tog jag en tidig morgonpromenad, min sista söndag, innan jag åker hem. Jag trodde staden skulle sova kl 09.00 en söndagsmorgon, men icke, både maratonlöparna och turistgrupperna var igång. Men det hindrade inte mig att njuta av atmosfären. Morgonen var otroligt vacker. Som vanligt måste jag stanna till vid Ponte di Carraia  för att betrakta Ponte Vecchio. Jag kan inte se mig mätt. Varje dag plockar jag upp kameran, för ingen dag är den andra lik. Det finns alltid skiftningar i vattnet och ljuset varierar hela tiden. Varenda gång jag passerar, tycker jag, att så här vackert har det aldrig tidigare varit och så tar jag ett nytt foto. Det finns dagar då jag går över bron fyra gånger, det har ingen betydelse, jag måste stanna upp.  Jag kan förstå att fiorentinaren känner stolthet. Staden är ett konstverk.

Lungoarno, söndagmorgon

Via S. Spirito

Jag är så tacksam över att få gå i skolan här i Firenze och läsa italienska. Jag skulle kunna lägga ner hur mycket tid som helst på det. Det är inte enkelt. Grammatiken är en djungel och ju mer man lär sig, desto mera komplicerat blir det. I veckan blev det bara för mycket. En elev, en fransyska som är gift med en italienare och bor här i Firenze och pratar utmärkt italienska sa plötsligt BASTA! Hon ville hoppa av och gå tillbaka till en lägre klass och tre av sex i klassen erkände samtidigt att de inte klarat läxan. Det blev en anings tumult och Renata bad, för jag vet inte vilken gång i ordningen om ursäkt för det italienska språkets uppbyggnad. Grammatiken är komplicerad eftersom den följer latinets regler. Ju längre man läser, desto mer komplicerat blir det. Reglerna kan man väl stå ut med, men undantagen är inte roliga. Påminner mig lite om Berlusconis sätt att ändra lagar och regler så att de passar honom.

Renata tillade, kanske som en tröst, jag har haft många gråtandes studenter, då vi kommit till den här nivån. Vi lyckades få Severin förstå att det här är inte lätt för någon och hon kommer att stanna kvar i klassen. Imorgon börjar vi att studera på livello 4.

Även om jag i vardagstal inte använder mig av all grammatik jag hittills lärt mig. Så har jag fått kunskapen. Det är bara att träna, en vacker dag kanske jag har passerat ”turistitalienskan”. Det roliga med skolan är också att man genom lärarna verkligen lär sig hur italienaren fungerar. Även om jag undviker att sätta någon i ett fack, så finns en stereotyp. Politik t.ex är bara något som man pratar om ungefär som fotboll och kärlek, vilket är det största och viktigaste i Italien efter mat och vin. Italienaren vill enligt Renata och som jag förstått många italienare instämmer med, ha en karismatisk ledare att följa. Italienaren bryr sig inte om politiken, han vill leva gott, njuta av livet osv. Berlusconi gick för långt med sin karsima. Italienarna skäms över honom och tycker det är otroligt pinsamt. Så pinsamt att man inte längre nämner hans namn och skulle namnet av misstag komma upp, blir svaret, ”vem är det? känner inte till.”  Italienaren väntar nu bara på bättre tider och önskar att ett under ska ske och en ny karismatisk ledare ska dyka upp, som kan ställa allt i ordning. Men eftersom ingen längre är religiös i Italien så lär det inte bli i första taget.  Italienarens önskan är att kunna leva så som man gjorde för 5-10-15 år sedan. Jag har hört en del beklaga sig över varför inte italienaren är som fransmännen som protesterar och demonstrerar. Men det ligger inte i italienarens intresse. Kärlek, fotboll och mat är viktigare här.  Här pratar man kärlek lika ofta och naturligt som vi pratar om vädret i Sverige.  Men även på kärleksfronten är det kaos. Många känner sig besvikna på kärleken och äktenskapen.  ”Alla” italienare är otrogna. ”Alla” skiljer sig och letar ständigt nytt.  Man undrar var den ”Grande l´amoren” tagit vägen. Alla söker ett förhållande som är äkta, kärleksfullt, troget och utvecklande. Man accepterar inget mindre. Ungdomarna tror inte på äktenskapet. De har det bra hemma. Lever fritt och har en god ekonomi i jämförelse vad de hade haft om de bott själv. Idag har föräldrar och barn en vänskaplig, fri relation. Ingen dominerande fader som förr i tiden. Inte förrän ”barnen” närmar sig 40-årsdagen gifter de sig och flyttar hemifrån. Många väljer att inte skaffa barn.  Efter några år blir det skilsmässa och de flyttar åter hem till mamma eller pappa med eller utan barn. Oftast är föräldrarna också skilda.

Lördagsmarknad i S. Spirito

Det är tydligt att något håller på att ske hos människan. Man accepterar inte längre att leva i ett äktenskap som inte ger något mer än en invand trygghet. Äktenskapet är inte längre det praktiska, ekonomiska förbund som vi tidigare behövde. Fler och fler får kraften och modet att avsluta en relation som är färdig. Ett större och mänskligare behov håller på att utvecklas och vi väljer att följa hjärtats röst för att få den inspiration, glädje och kärlek som är livsviktig för vår utvecklande existens. De som har kunskapen att kunna utvecklas och leva tillsammans ett helt liv i kärlek och kreativitet är få och säkert välsignade. Givetvis skapar det kaos som allt nytt gör innan det blir rätt och naturligt. Alltså är det lika mycket kaos på den italienska kärleksfronten som det är i den italienska politiska världen. Förändringar är alltid kaos innan det hittar en fast form. Världen genomgår en förändring och den är viktig för vår överlevnad.

VI VILL HA EN REN VÄRLD

En annan lustig sak som jag lärt mig i skolan är att det inte är ovanligt att en 50-årig man bor hos sin mamma, t.ex efter en skilsmässa. Det som är mera ovanligt men händer alltför ofta enligt Renata är att den vuxna mannen sover i sin mammas säng och Renata grimaserar med hela kroppen då hon berättar det. Då minns jag min yngste son Carl-Martin, som varje natt kröp ner i min säng. Den sommaren han blev 10 år, frågade jag honom om han inte kände sig så stor nu att han kunde sova i sin egen säng hela natten. Svaret jag fick, glömmer jag aldrig. ”Får jag det mamma, jag trodde du blev glad när jag kom”. Visst fick han sova i sin egen säng, men jag måste erkänna att det var mysigt då han kom. Efter vårt samtal valde Calle att sova i sin egen säng, det hade han säkert önskat att göra länge. Nu kom tanken, kanske dessa 50-åringar inte har en mamma som säger att det är ok att sova i den egna sängen.

I veckan som gick slutade en svensk tjej skolan. Åsa, en vuxen kvinna, berättade för klassen att hon planerat göra en resa till Puglia och stanna där en vecka. Då säger läraren i förmyndarton och helt seriöst. ”Åsa, du som är svenska (=blåögd) du kommer inte klara dig i det området. Männen där är mycket vackra, men otroligt primitiva och maskulina. De kommer att äta upp dig”. Så funderade Renata ett kort ögonblick så kom hon på en bra lösning. Åk till Sicilien istället, även där är männen vackra men har en annan syn på kvinnan. På Sicilien är kvinnan madonnan, männen dyrkar kvinnan och har stor respekt för henne. Det är bättre du åker dit. När Renata informerade om detta i skolan lät allt ok eftersom där tänker jag italienskt. Väl hemma drog jag parallellen, hur hade det varit om en svensk lärare sagt till en vuxen elev.  Åk inte till Småland där är männen …….si och så. Jag råder dig, åk hellre till Skåne, där är männen ……….annorlunda.  Men i Italien är det helt ok, ingen höjer på ögonbrynen. Jag minns också en italienare som sa till mig för många år sen, ”lova mig en sak, åk aldrig till Bolognia, där finns bara banditer.” Italienarna ligger och trycker i sina små lådor, jag undrar när de tänker komma ut och bli fria individer? Men det är ganska roande.

En lektion blev vi undervisade i det aktiva italienska teckenspråket. Vi hade vansinnigt roligt, men jag tror att jag föredrar att lära mig ett språk i taget.

Min skola ligger i S. Spirito, som den delen av Firenze heter och där jag för tillfället lever mitt italienska liv. Jag kände inte till området då jag kom hit första gången, det ända jag visste var att det låg på södra sidan av floden Arno. S. Spririto är Firenzes vagga. Det var här som familjen Pitti i mitten på 1400-talet beslöt sig för att bygga sitt palats, palazzo Pitti. Detta var staden. 100 år senare köpte familjen Medici palazzet. De anlade också den vackra Boboli-trädgården. Men då Medici byggde Del Uffizi på andra sidan floden, började den delen av staden att växa. Stora piazzor och mäktiga byggnader anlades och S. Spirito-området blev mindre intressant och förföll.

Baren bredvid skolan

Tiderna förändras, precis som är tänkt och idag anses S. Spirito vara den mest genuina delen av Firenze. Dessutom ligger området granne med Ponte Vecchio, så det är mycket centralt. Lägenheterna  renoveras och priserna har börjat stiga. En pytteliten lägenhet kan man dock få för 250.00 – 300.000 Euro. Stadsdelen är levande, gatorna fyllda av hantverkare, de har sin lilla verkstad på bottenplan i palazzen, som höghus heter på italienska. På min väg till skolan går jag förbi skomakare, som inte bara reparerar utan också tillverkar skor. Ramtillverkare som snidar fantastiska skapelser, det finns tydligen ett outtömligt behov av dessa här i Florenze. Sömmerskor, fiolmakare och mängder av små verkstäder som restaurerar gamla möbler. Dessa blandas med antikvitetsbutiker, enotek, små barer, livsmedelsbutiker, köttaffärer, bröd- o pizzabutiker, restauranger,  pyttesmå boutiqer, vårdcentraler och dagis. Det är en levande stadsdel och man behöver inte bo här någon längre tid innan man blivit bekant och folk hälsar hjärtligt då man går förbi.

Bokcafét i S. Spirito

Jag älskar den här delen av stan. Det här är äkta, inga mängder turister, smala trånga gator och jag måste le åt synen, då en lugnt cyklande man ligger i täten, med en buss efter sig och därefter bilar så långt man kan se.  Bussen har inte en chans att köra förbi cyklisten på den trånga gatan. Ingen tutar, alla tycks ta det lugnt, mest av allt cyklisten. På Via S. Spirito ligget ett bokcafé. Hit går jag gärna en stund varje eftermiddag. Det är ett mysigt vardagsrum, med sittgrupper. Här dricker jag en kopp kaffe, ibland ett glas vin, läser italienska, lyssnar på musik och småpratar. Hit kommer människor i alla åldrar. Folk boende i S Spiriti och utländska studenter. Här finns alla åldrar representerade. Jag har sett 70-80-åriga damer från kvarteret slå sig ner med en bok och en kopp kaffe och man kan tydligt se hur de uppskattar en stunds sällskap. Många slinker in efter jobb och bara trivs. Alla hälsar när man kommer och det är lätt att känna sig som hemma. När jag sitter här och bara njuter av livet och atmosfären är jag så tacksam över människans möjlighet att kunna välja sitt liv. (även om många inte är helt medvetna om det än). Snart är jag tillbaka till ett annat liv i Sverige. (eftersom jag valt det) Idag vet jag inte hur det livet kommer att se ut. Men jag fascineras över så många möjligheter och så många dörrar som står helt öppna och bara väntar. Jag lever i nuet och önskar att jag utan att behöva tänka kan ta steget in i framtiden.

gatumålning i Firenze

När jag inser att det är tusen år sen jag var det lilla barnet som kände en sådan lycka över att vakna en julaftonsmorgon, då går tankarna igång. Jag vill ha en logisk förklaring till varför jag känner en sån lycka. Jag vill veta vad som är på gång eftersom hela min kropp vibrerar av glädje. Mitt sunda förnuft talar om för mig att ska man känna en sådan exalterad lycka, då ska det finnas en förklaring. Ju mer jag tänker och försöker förstå anledningen till känslan desto snabbare försvinner den.

Överallt finns dom. Änglarna i Firenze

I detta tillstånd upplever jag det som om jag befinner mig i ett aktivt skapande. I denna känsla finns inga gränser och jag tränar på att bara vara kvar i tillståndet så länge som möjligt, genom att bara vara. Här är allt perfekt. Det enda som existerar är tacksamhet, glädje, lycka  och kärlek. Otroligt enkelt. I detta tillstånd finns bara öppna dörrar och mycket ljus.

För någon dag sedan hamnade jag återigen i ”min skapandekänsla”, det är så jag kallar tillståndet. Denna gång fanns en händelse som förde mig dit. Ingen märklig händelse. Faktiskt något som händer varje dag. Jag fick via facebook länken till en film som jag för ovanlighetens skull tittade på. Vad jag såg och hörde i filmen var inget nytt. Detta praktiseras på olika sätt av människor runt om i världen. Men jag hamnade i denna kraftfulla lycka och kände hur värmen spreds i kroppen. Det fanns två anledningar som fick mig att känna en sådan kraftfull lycka den ena var den att så många människor runt om i världen har fått sina hjärtan öppnade och kan förstå det som hjärnan begränsar oss att förstå. Den andra glädjen var att en medmänniska delar med sig av detta på facebook.

Filmen finns på Youtub ”Gregg Braden on Curing Cancer using our own technology of Emotion.”

Det är i detta tillstånd att vara i nuet och både veta och känna att allt är perfekt och känna kärlek och tacksamhet till det, samtidigt som man befinner sig i en balans mellan hjärta och hjärna som skapandet sker. Vi skapar alltid, men oftast fokuserar vi på och därmed skapar, det som vi inte önskar eller det som vi är oroliga för. Det är den kunskapen som skiljer en framgångsrik idrottsmän eller affärsmän från en mindre framgångsrik. Det är den känslan som kan hela en människa eller skapa en obalans i kroppen. Det är den känslan som kan vara avgörande om man upplever det som om man har pengar att göra det man önskar göra eller att inte har pengar. Enkelt, men ack så svårt. Men som i allt annat det är träning som gäller. Bästa träningen är vad jag tror, ”att vara i nuet,” Vara tacksam, kärleksfull och sann och ha tillåt till att allt som sker är rätt.

Jag är tacksam över mycket. Bl.a att ha Petri som vän, han är en av alla dessa fantastiska människor som finns på Jorden och som jobbar för att sprida ljuset. Av honom fick jag en länk på facebook i veckan.

svd.se ” hjärnan mår bra av stilla fokus”  En artikel från 2007.

Där kan man läsa att med hjälp av magnetröntgenkamera och EEG har hjärnforskare undersökt hur främre pannloben påverkas. I en uppmärksammad studie kunde hjärnforskare visa att tibetanska munkar som mediterat i många år,  hade en tydlig förskjutning av hjärnaktiviteten åt den vänstra sidan av pannloben. Där ett lugn skapas.  Det positiva tillståndet behöll munkarna även då de inte mediterade. Liknande resultat har man sett hos människor som har gått en kurs i mindfulhet endast 8 veckor, 70 timmar.

Under många års tid har jag gett rådet till människor som bett mig om råd, att försök att vara i nuet. Gärna 15 minuter varje dag. Fokusera på andningen, en blomma, en sten, ett russin. Ja, vad som helst. Den kvarten kan bli början till ett nytt liv. Den har varit en del av min väg.

skönhet överallt

Tillsammans börjar vi sakta att hitta tillbaka till det som vi en gång varit och vi återerövrar den borttappade kunskapen. Med mycket tålamod och kärlek speciellt till de som fortfarande inte har fått sina hjärtan öppnade kommer Jorden att bli det Paradis som det är tänkt att Jorden ska vara. Med kärlek och tålamod kommer rädslan att besegras och när rädslan är besegrad kommer ondskan att självdö, eftersom all ondska föds ur rädslan. Allt är enkelt.

Tidig morgon i Panzano

Toscana är en fantastiskt vacker del av världen, dessutom framställer de ett av världens mest kända viner, som de givetvis är väldigt stolta över. Italienarna är ett folk som är stolta över mycket. Speciellt fiorentinarna anses vara extra stolta pga av sitt kulturella arv.

En tidig lördagsmorgon hoppade jag på en av bussarna som kör utanför stan. Jag ville uppleva Chianti, inte bara från vinflaskan utan också från naturen. Det var inte bara jag som önskade detta. Vi var ett blandat gäng med människor från alla håll i världen  Vi skulle på en heldagsutflykt till Panzano. Vandra över berg och dal för att komma till en vingård där vi skulle äta lunch och dricka av deras goda vin och smaka grappan som tillverkas av skalen som blir kvar efter vintillverkningen.

Bussresan till Panzano tog sin tid, eftersom vi stannade vid varje liten by. Bussen blev knökfull och sittplatserna blev snabbt upptagna. De stående fick verkligen hålla i sig på de kurviga vägarna. Men alla verkade glada och nöjda och man pratade glatt på, trots den tidiga morgonen. Panzano är en av de pyttesmå toscanska städerna som jag bara älskar. Att något kan vara så vackert. När jag klev av bussen och stod där på den lilla piazzan och såg mig omkring blev jag helt tagen av skönheten, stillheten och harmonin. Hade någon frågat mig  i det ögonblicket om jag ville bo här, hade jag säkert svarat: Ja, gärna, här vill jag  leva, tillsammans med de väl omhändertagna gamla stenhusen, olivträden och buogavilleorna. Här vill jag vakna om morgonen och se utsikten över berg och dalar, bevuxna med vinplantor och olivträd. Här vill jag leva, här som tiden står still.

När jag står där och drömmer mig bort för en sekund kom jag att tänka på dealen jag gjorde med mina barn för så där 10-15 år sen. Den dag som jag blir gammal, besvärlig och gaggig, då ska de sätta mig på ett tåg till Toscana med enkel biljett. Där ska jag vandra min sista tid och när jag inte orkar vandra längre, då ska jag lägga mig mig i en vacker dunge och  mina ögon ska få njuta av allt det vackra så länge de orkar se. Jag tycker fortfarande att det är en bra deal. Undrar om de vågar skicka iväg mig, när den dagen kommer. Om den kommer, jag blir kanske inte gaggig. Eller kan det vara så att jag inte förstått varför jag är här? Men hur vackert här än är måste jag erkänna för mig själv, att hade inte Firenze legat bara en timmas bilresa härifrån hade jag inte kunnat bo här. Jag har lika stort behov av en stads hetsiga puls som jag har av stillheten. Balansen är viktig. Jag vet att vi kan vara allt. Vi behöver inte begränsa oss. Vi kan älska allt.

vinfält i höstsol

Panzano ligger ganska högt, morgonluften var klar, frisk och kylig. Solen sken från en blå himmel och jag visste att om någon timme skulle det vara 20 grader varmt. Naturligtvis fick det bli frukost i en av byns små barer. En latte och en härlig bulle, dessutom ljummen, fylld med en smarrig vaniljkräm stoppade jag i mig.  Den passade verkligen in i den här miljön. Syndigt njutbar. Trots den tidiga timmen var det liv och rörelse i baren, där invånarna tog sitt morgonkaffe och pratade om den besvärliga ekonomiska situationen i Italien, om Berlusconi och om översvämningarna i norr och det onormalt varma vädret.

Så var vi samlade med vår guide och vandringen började, det tog inte många minuter förrän byn var bakom oss och vi vandrade i bergen omringade av druvplantor. Utsikten var ”meraviglioso”.  Vi stannade till ibland, väntade in de tröttaste och blev informerade om att just nu befinner vi oss i hjärtat av Chianti. Vi stod på en öppen plats, en enkel sten visade hjärtat. Chianti är som Champagne i Frankrike. Växer druvorna utanför området får de inte kallas det välkända namnet, trots att det är samma druva och samma tillverkningsprocess. Ett äkta Quanti Classicovin ska ha ett rosa band med en svart tupp på flaskhalsen.

Vandringen som visade sig vara mer berg än dal var jobbig. Många såg lidande, nästan döende ut. Även jag kände att det var tufft och drack tacksamt upp den lilla noni-slurk som jag hade i väskan. Efter tre timmars vandring kom vi svettiga, trötta och hungriga fram till vingården.

kan undra om det är en riktig "önskebrunn"

Ett slitet gammalt hus, men med en charm som fick mitt hjärta att smälta låg framför oss. Min modersinstinkt vaknade till liv och jag fick en stark längtan att ta hand om det gamla huset, trädgården och göra allt ännu vackrare. Den unge mannen som nu skötte vingården och odlingen hade helt klart ingen tid över till hus och hem. Hans liv var vin- och olivodling. Mannen som hälsade oss välkomna, var den femte generation i huset. Han berättade att han härstammade från familjen Firidolfi. Släkten kom från Firenze, men i mitten på 1400-1500-talet blev familjen Medici i Firenze så starka att familjen Firidolfi tvingades flytta från staden. De kom då till Panzano. Det första man gjorde var att bygga en mur för att skydda sig. Därefter byggde man sitt hus. En ung amerikanska som var med i vårt sällskap och tydligen helt okunnig om Italiens historia frågade varför man måste bygga en mur kring sitt hus. Vad var det var för farliga djur som fanns på den tiden som man måste skydda sig mot?  När hon väl förstod att det handlade om släktfejder och att det var människor som man måste skydda sig för, tyckte hon att europerna var ett barbariskt släkte och murar hade man aldrig haft i USA. Ingen talade om för henne var ”amerikanerna” kom från, inte heller vilket ungt land Amerika är.

Där stod nu 2000-talets Firidolfi framför oss och sitt dukade bord. En ung man på knappt 30 år med hästsvans och byxor så låga att man kunnat parkera en cykel i springan enligt Vincenzo. Den här unge mannens liv är säkert mycket annorlunda än sina förfäders. Under de tre timmar som vi åt vår 3-rättslunch passade den unge mannen upp oss. Han plockade bort tallrikar, dukade fram tallrikar, hällde upp vin, berättade om vinet. Hällde upp grappa och berättade om grappan och sprang som en skållad råtta från det ena till det andra. Troligtvis måste han också diska efter oss.  Men förhoppningsvis sover han gott om natten, trots att det är enkelt att ta sig igenom muren idag.

Jag tackar för alla rivna murar i världen och jag tackar för att Europa har blivit en fridfullare plats att leva i och jag gläds åt att resten av världen jobbar på att också leva i frihet. Vi är på väg mot den 1000-åriga freden. Det har varit en blodig resa hit och vi är ännu inte framme. Men vi är på på god väg. Fler och fler människor i världen jobbar på att följa sitt hjärta och leva i kärlek, glädje och sanning. Jag möter dem varje dag och jag gläds över deras mod.

Firidolfis släktgård

Efter tre timmars vandring, tre timmars ätande och drickande samt 3 timmars bussresa var jag helt slut då jag kom hem. Men jag hade krafter kvar att resten av kvällen styla den gamla vingården och ta hand om trädgården. Det blev fantastiskt vackert. Som det är tänkt att vara.

polis och turist, roliga roller.........

En som såg ut att ta sin roll på blodigt allvar var en man i strikt svart kostym, ljusblå skjorta och en slips i en mörkare blå nyans. Han var en fantastisk aktör. Ingen detalj var glömd, hans skor var lika skinande blanka som guldtavlorna utanför husen med namnskylt och ringknapp. Välrakad och perfekt struken var skjortan. Jag kunde inte låta bli att iaktta honom där han stod i solskenet utanför baren med den pyttelilla kaffekoppen i sin hand. Min tanke var att, han tror nog att det är på riktigt. Han lever verkligen in i sin roll.

Jag undrar lite över hur trovärdig jag är i min roll. Vissa aktörer ser inte ut att ta rollen så allvarligt. De är kanske inte ens medvetna om att de har valt en roll. Undrar om jag är lika trovärdig som bankmannen i svart kostym, om det nu är bankman han spelar. Jag har inte rollistan i min hand, så jag får gissa. Kanske är han mäklare? Åtminstone vill han antagligen genom sin klädsel visa att han är pålitlig. Kan man lita på det? Vad vet jag vad som står i hans manus. Men bortsett från manus, så tror jag att även jag är ganska bra i min roll. Åtminstone är jag medveten om att jag själv har valt rollen och det är det viktigaste. Jag gillar verkligen min roll.

En härlig lyckokänsla flyger igenom mig då jag inser så underbart livet är då man hittat den roll som känns rätt. Rollen som är min sanning, som är jag. Jag har deltagit i roller som jag inte gillat och som jag hoppat av. Innan jag visste hur livets teater fungerade var jag rädd att bli utan roll om jag tackade nej till en roll som inte kändes bra. Jag var t.o.m så egotrippad att jag trodde jag förstörde för andra om jag hoppade av rollen som jag inte trivdes med. Men erfarenheten har lärt mig att det är precis tvärtom. Jag ger mina motspelare en chans att växa. De får en ny roll som kan leda till en stor utveckling. Givetvis kan de också tacka nej till den och välja en helt annan roll. Viktigt är att aldrig påverka en annan människas val av roll. Eller försöka få någon att spela med i samma pjäs som jag spelar i, av rädslor eller av egoistiska själ. Min uppgift är att hitta den roll som passar mig. Min sanna väg, där jag är lycklig och där hjärtat kan vara öppet. Det är i den rollen som jag utvecklas, blir ren, kärleksfull och i balans och hjälper andra att göra detsamma. Det är stort.

Här finns Firenzes bästa pizzor eller mest italienska stället att äta dem på

Men det verkligt stora är att då jag funnit min roll, som är min sanning, då sker miraklet. Moder Jord renas och balanseras. Kan det vara enklare? Jag får nästan lust att gå tillbaka till tiggaren och fråga honom om han är säker på att han följt hjärtats röst och att det sa honom att sitta på marken och tigga. Men jag hejdade mig. För vad vet jag om hans sanning. Den är kanske att sitta där och då hjälper han till att hela Jorden. Allt är enkelt. Allt är kärlek, då man funnit sin roll i Livets Teater. Det viktiga är att man vet, att man genom en tanke, ett ord eller en handling kan hoppa av en roll som man inte är nöjd med och hitta en ny roll som känns mer naturlig och lätt att vara i. En lång stund står jag kvar på piazza della Repubblica och kollar aktörerna, i mitt manus står det väl att jag ska göra det.

"Tutti i Santi" , helgdag. Skolan stängd och här just nu känner jag mig mer som publik

Jag funderar över vilken fantastisk plats Jorden skulle vara att leva på, för alla människor, om vi följer hjärtat och säger Ja, till den roll som vi känner tacksamhet och glädje över. Min blick hamnar återigen på mannen som nu druckit upp sitt kaffe han titttar på klockan och rusar snabbt iväg. Jag undrar om han har funnit sitt hjärtas roll. Njuter han av solen, njuter han av sång och musik som den fantastiska gatumusikanten bjuder på ? Njuter han av sin roll? Jag önskar av hela mitt hjärta att han gör det. I annat fall så är det bara att genom en tanke, ett ord och en handling förändra. Kan det vara så enkelt? Jag tror det.

Jag har upptäckt att jag verkligen anstränger mig att vara lagom och smälta in i den Fiorentinska miljön. Mina kläder blir nämligen svartare och svartare för var dag som går. Inte för att de är smutsiga utan för att jag klär mig i svart. Jag smälter bättre in. I mina ljusa kläder, som jag normalt bär,  blev kontrasten för stor. Absolut inte lagom. Det blev för mycket ”Ciao Bella”  Jag syntes för mycket och kände mig som en jättesol som drog alla blickar till sig. Jag lämnade min svarta period för 15-20 år sen. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i den igen. Men vad gör man inte för att vara lagom.

ciao bella!!

Det är härligt att vara i min ålder och inte ta Ciao Bella, så seriöst. Jag ser det bara som ett bra tillfälle att träna italienska. Privata konversationslektioner kan man visserligen köpa på skolan, men jag föredrar det här. Ta en promenad i solen med en trevlig italienare eller hänga i baren med en kopp kaffe och praktisera språket. Tråkigare kan man ha det.

En del lappar med telefonnummer och visitkort har jag fått. De ska jag börja spara. Tänkte att om jag har det tråkigt när jag är så där 80 år, så kan jag alltid plocka fram ett kort och ringa och säga ”Ciao, è Nana, ricordami? Då har säkert den unge mannen som gett mig kortet, åldrats ifatt mig. Tahitian Noni International är nämligen inte så stort i Italien. På tal om NONI, så ser jag med nyfikenhet framemot den nya produkt som Tahitian Noni International kommer att lansera nästa år. Den lär vara ändå kraftfullare än NONIN. Hur långt kan man tänja gränsen?  Jag påminner mig själv, så ofta jag kan att det bara är jag själv som sätter gränserna. Det är jag själv som väljer och därmed skapar. Jag väljer att följa mitt hjärta. Jag väljer vilket bränsle jag ska använda. Jag väljer hur jag ska leva mitt liv. Jag väljer mina tankar osv. Jag försöker verkligen medvetet att välja. I alla situationer har vi ett val. Men för det mesta är vi inte ens medvetna om det.

I eftermiddags gjorde jag ett val som krävde stor eftertänksamhet. Det var inget lätt val. Jag tog god tid på mig och var väldigt medveten om att valet skulle påverka mitt liv. Ingen längre stund, men dock, en stund. Jag kände in de olika valmöjligheterna, det gällde att välja rätt. Jag valde länge och omsorgsfullt. Bestämde mig slutligen för en ”opera italiano”.  Då jag står där med glassen i min hand och känner mig nöjd med valet jag gjort, funderar jag över varför vi inte gör alla våra val lika omsorgsfullt. Visst är glassvalet viktigt, men………?

Väljer vi våra liv lika omsorgsfullt som vi väljer glass?

De Fiorentinska gelaterierna frestar i varje kvarter och här äter man glass året om. Världens bästa glass. Glass är inte det perfekta bränslet för kroppen men kanske för själen. Därför väljer jag att inte köpa glass varje dag. Bara ibland och då verkligen njuta. La dolce vita!!!