Dan före dan före dopparedan. Julklapparna är inköpta, granen är klädd och det stora julmatsinköpet är avklarat, förutom en liten, liten detalj som plötsligt tornar upp sig, tar form och tenderar att växa till ett jätteproblem. För en kort stund jagar jag runt i en galen dans och lurar mig själv att tro att 2011 års julfirande hänger på om jag hittar de perfekta julservetterna eller ej. Det började egentligen redan i Firenze. Jag ville köpa de vackraste julservetterna. Vart jag kom sökte jag servetter. Jag letade i de exklusivaste butikerna, överallt, nog fanns vackra servetter i överflöd med änglar, tomtar, blommor,  det var bara att välja. Men jag ville ha det vackraste av vackra och mina känsliga julögon ratade servetterna i den ordningen som de dök upp. Hela tiden sökte jag de servetter som skulle vara ännu lite vackrare. Jag åkte från Firenze utan servetter, övertygad om att de vackraste servetterna fanns i Sverige. Väl hemma fortsatte jakten, dock i mindre skala för viktigare saker som julklappsinköp och matplanering tog över.

Jul på Tivoli med Albin. Ellen och Manfred

Så plötsligt står julen och knackar på dörren och jag har fortfarande inte hittat de vackraste servetterna. Dessutom befinner jag mig nu i lilla Höör, hos min exman, där julfirandet ska äga rum. Långt från all civilisation och butiker. Tålmodigt kör Bosse mig från den ena affären till den andra bara för att konstatera att servetterna inte duger och nu är det på riktigt. Det finns inga vackra servetter. De är slut, precis som smöret, (men det är en annan historia). När jag hör Bosse säga, nu finns det bara två butiker kvar, Leedl och Netto känner jag hur julstressen lyckas gripa tag i mig och jag får en behaglig känsla av att det är så människor upplever julen, stress. Jag är en del av det och jag gillar det, på ett kittlande sätt.  Tiden rinner iväg och jag har massor av mat som bara väntar på att tillagas, det finns ingen tid att leta servetter, men en galen sekund lurade jag mig själv tro att julen hänger på om jag hittar de vackra servetterna eller ej och jag är beredd på att åka till världens ände för att finna dem. Det finns inget viktigare. Tack och lov så ser jag dumheten just då jag kliver ur bilen för att gå in på Netto och jag måste skratta åt mig själv. Jag känner igen situationen, har varit här förut. Jag tar ett djupt andetag och tackar för att jag kan andas in den dimmiga, kalla luften. Det är viktigt. Andetaget är viktigare än allt annat. Hur kunde jag vara så dum och tro att servetter skulle vara viktiga. Snacka om I-landsproblem. Givetvis fanns servetterna på Netto, servetter med gulliga  tomtar. För vilken gång i mitt liv vet jag inte, men problemet löste sig, då jag accepterade det och då jag såg min egen dumhet. Lycklig och tacksam över servetterna som inte är de vackraste i världen, men helt godtagbara åkte vi hem till Bosses hus för att ordna jul. Maten får vänta ytterligare en stund för nu när jag har servetterna finns all tid i världen. Det får bli en skogspromenad och med Bosses godkännande får jag pynta hans uterum och altan med grane och mossa. Att göra något vackrare är min “grej”, det ger mig energi och jag verkligen känner hur jag fyller mig själv med livskraft. När allt är vackert och bordet dukat till 27 personer ställer jag mig i köket. Jag är på rätt plats och jag vet att här kommer jag att tillbringa all min vakna tid, fram till julaftons eftermiddag  och jag gillar det. Jag kastar ett tacksamt öga på servetterna som ligger på tallrikarna och tänker samtidigt att julen hade hittat hit, även om jag inte fått servetterna.

En del av mitt hjärta är kvar i Firenze

Det är något magiskt med julen. Den kommer vare sig vi vill det eller ej. Den kommer vare sig vi tycker om den eller ej. Den kommer om vi stressar halvt ihjäl oss eller njuter av julepysslet. Den kommer även om vi är fulla av besvikelser inför julen. Man bara vaknar en morgon så är det julafton. Julen kan man verkligen lita på. Det borde kännas tryggt att veta, när vi lever i en värld som är under förvandling. Julen sviker aldrig. Vet jag bara en enkel sak. Jag är själv herre över mina känslor. Då kan jag vända den negativa stressen till en positiv känsla. Jag kan själv besluta om jag ska känna tacksamhet eller besvikelse över julen. Jag kan välja om jag vill ha mycket ståhej kring mig eller vara i tystnad. Jag har alltid ett val. Julen är här och jag önskar att alla människor i världen ger sig själv en stund av julefrid åtminstone i tanken och känslan.

God Jul-kransen på min italienska dörr