Monika och jag

Tuffa tider är det som väntar italienarna, nerskärningar överallt.  Undran över framtiden ligger i luften. Man skakar på huvudet och dricker sin macchiato. Det pratas om nerskärningar i form av sämre pensioner, sämre sjukvård, höjda skatter, osv. Men jag misstänker att även veckorna, timmarna, kommer att skäras ner och att det redan nu har börjat ske i smyg. Normalt består en vecka av 168 timmar. Jag är ganska övertygad om att de sista 168 timmarna som jag tillbringade i Firenze var betydligt färre.  Aldrig har en vecka gått fortare i mitt liv. Jag nämnde inte detta för någon i Italien, de har tillräckligt med bekymmer ändå. Men jag är säker på att de har börjat skära ner på dygnets timmar.

Ponte Vecchio

Det började med att jag fick besök av Monika, en mycket god vän från Malmö. Hon kom till Firenze måndag eftermiddag. Jag hade planerat tiden mycket noga, men på något märkligt sätt försvann den. Det ända vi hann med var en drink med Vincezo på min stammisbar och därefter middag på i mitt tycke Firenzes vackraste restaurang NapoLeone i S Spirito. På tisdagen visade jag med stolthet upp mitt älskade Firenze och kände mig som en riktig “campanalista”. Snart är jag väl lika stolt över staden som fiorentinarna själva. Varje gång jag ser konstskatterna som pryder husväggar, tak, piazzor, broar, portar, fönster, lyktstolpar “di tutti,”  blir jag helt salig av lycka över att de finns. Jag kan inte se mig mätt. En utmaning är också att ständigt upptäcka nya konstskatter t.ex en detalj på ett hus som absolut inte funnits dagen innan. Det gäller att gå genom stan med ett helt öppet sinne, så att skönheten kommer till en.

Utsikt från Campanilen

Vi höll ett högt tempo, nu gällde det att hinna med. Monika fick se Ponte Vecchio, San Lorenzo marknaden, Piazza della Repubblica, Il Duomo, Palazzo Vecchio, Strozzi Palace, Santa Maria Novella (den lilla kyrkan från Dantes tid) och arkaden vid Uffici. SHOPPING och fler stammisbarer. Jag kände mig nöjd med vad vi hunnit se och tyckte att det var ganska “abbastanza”, men det tyckte inte Monika. Vid Duomen höjde hon blicken och fick se att högst upp, på Firenzes högsta Campanil stod människor i flugstorlek och blickade ut över staden. Dit upp vill jag gå säger Monika mycket bestämt. Där är ingen hiss försökte jag. Det gör inget, säger hurtige Monika som redan var på väg. När vi nått ungefär halvvägs på de gamla slitna stentrapporna råkade jag vända blicken bakåt och kände hur det hisnade för ögonen. Direkt insåg jag att mitt problem var inte att gå de 412 stegen upp. Det var trappan ner som var min utmaning. Jag skulle  helt klart drabbas av svindel. Bara tanken på att gå ner gjorde mig yr. En viss lättnad kände jag då  jag kom att tänka på att stan hade helikoptrar. Vid maratonloppet två dagar tidigare hade dessa surrat i luften, nu skulle de kunna bli min räddning och göra verklig nytta. Men vi löste problemet utan helikopter. Med slutna ögon gick jag bakom Monika och höll min hand krampaktigt på hennes axel. Jag kände mig otroligt trygg och det var betydligt enklare än med helikopter.

Vincenzos hus vid degli Uffizi

Därefter vet jag inte vad som hände, men Monika satt plötsligt på flyget till Sverige och jag satt i skolbänken och hade eftermiddagslektion. Misstänksamheten dök upp igen. Tiden försvann på ett mystiskt sätt. Fenomenet fortsatte och plötsligt var det fredag och sista skoldagen före hemresan. Renata hade påbörjat undervisningen av passata remoto och il trapassato prossimo, hon var onekligen väldigt road över den galna grammatiken, ofta skrattade hon och sa “è pazzo” eller så hörde jag henne ropa “mamma mia, che casino”.  Efter pausen tyckte Renata att vi fått tillräckligt med grammatik och vi skulle se film. Det är alltid roligt med italienska filmer. De är ofta helt galna, gärna familjerelationer, väldigt komplicerade, men slutar alltid lyckligt. Det galna har på något vis vunnit och accepterats. Denna film hette “matrimoni e altri disastri” (äktenskap och andra katastrofer). En av filmrollerna föreställde en svensk regissör, han bodde en kort tid hos en italiensk kvinnlig bokhandlare i Firenze och han var mycket svensk i italienarens ögon. Sprang omkring i kvinnans lägenhet i träningsoverallbyxor, t-shirt och kanske det värsta, i strumpsockorna. Regisörens klädsel var så exceptionell att efter filmen skulle vi diskutera svenskens smaklösa stil.  Jag fick t.o.m.  frågan, finns det svenska män som går klädda så där? eller är det överdrivet? Mitt standardsvar, “vi är individer”, fick passa även här. Lite pinsamt kom jag ihåg då jag i fjor kom till Vincenzos lägenhet för första gången och i hallen knöt jag som typisk svensk upp mina kängor, hann få av mig den ena, innan jag ser hur Vincenzo vänder sig om tittar förskräckt på mig och säger mycket bestämt. “ta på dig skorna”.

Pinsamt blev det också på Firenzes lilla flygplats i lördags. Tjusigt klädd i italienska kläder från top till tå hoppar jag av taxin, checkar in och kommer till kontrollen som ger ett ilsket utslag. Jag blev ombedd att ta av mig skorna och… NEJ, vad upptäcker jag. Hål på stortån. Jag försökte peta hålet under foten, men det kröp fram då jag började gå. Där kommer jag utklädd som tjusig italienska, har tänkt på allt, t.o.m skorna är italienska men på ett ögonblick  förvandlas jag till en “typisk svensk” utan stil. Jag behövde inte ens visa passet. Hålet lyste lång väg. Ok, jag ger mig för den här gången. Jag är väl typiskt svensk då, men bara lite. Flyget hem tog sina fyra timmar och det var verkligen fyra timmar, kanske skulle jag valt ett italienskt flygbolag.