Många gånger har jag fått frågan, Saknar du inte huset i Rydsgård? Det var ju så fantastiskt. Eller saknar du inte huset i Beddingestrand. Mitt svar är utan minsta tvekan. Nej, inte en enda gång har jag känt saknad. Däremot tänker jag ofta på husen och trädgårdarna och livet där, med glädje och tacksamhet. Men att gå tillbaka till det livet finns bara inte. Det är kärleksfullt avslutat. Jag saknar inte ens huset i Beddingestrand som var mitt drömhus. Av en enda anledning. Jag var färdig med det. Jag hade gjort vad jag skulle uträtta där. Min  uppgift var att gå vidare. Hade jag stannat kvar, hade mitt liv blivit utan passion och entusiasm. Jag hade förminskats och jag hade varit en vissen blomma i fönsterkarmen. Jag älskade husen och trädgårdarna. Att styla, sköta om växter, plantera, planera och skapa var för mig lika viktigt som att äta och sova. Att jag lämnat det betyder inte att jag aldrig mer kommer att leva ett liknande liv. Om det vet jag inget.  Det får tiden visa. Att ha vackert, ljust och balanserat omkring mig är fortfarande viktigt och mitt förhållande till växter är speciellt. Jag älskar ju livet och vad är mer fascinerande än växters liv. Växter lever och utvecklas, blir vackrare och kraftfullare ju äldre de blir. De är totalt orädda för förändringar. Utan att fatta  ångestladdade beslut släpper trädet, med glädje, sina blad om hösten. De vet att det kommer en ny vår. Inte en likadan, men en ny.

min fruttavendola

Men med Firenze  är  jag inte klar.  Det bara är så. Jag vill inte lämna, för här finns mer som jag måste göra. Jag vet inte vad. Jag vet bara vad som känns. Jag kan inte påstå att jag är lycklig över det.  Jag hade trott att Firenze och jag skulle vara klara med varandra efter dessa 2 månader. Jag lägger ingen vikt vid det. Det kommer att visa sig.

Vi vet alltid när vi är klara med ett arbete. Vågar vi känna efter, kan vi märka en känsla av otillfredsställelse då arbetet är färdigt.  Känslan och kroppen visar alltid vägen. Ignorerar vi  känslan får vi mera hjälp. Oftast en hjälp som vi upplever som något negativt. Men allt som sker är gott. Hjälpen kan visa sig på olika sätt, genom att kroppen berättar genom sjukdom eller att vi får praktiska problem. Oavsett hur det visar sig är det alltid ett bra tillfälle att se var man befinner sig i livet. Kanske räcker det med att slänga bort den gamla vasen med sprickan som man irriterat sig på en längre tid. Eller ändra en tanke. Vi kan göra valet att ignorera de små tecknen  och stanna kvar och inget förändra. Livet kommer att tränga in oss i ett hörn. Det är upp till oss själva. Allt är rätt.

En dag speglade sig ett fåfängt moln i floden. Det var bara kameran som såg det.

Givetvis undrar jag ibland över varför jag inte är klar med Italien. Säkert finns flera anledningar. En anledning kan vara den att jag inte är färdig med språket.  Det språk som jag nu studerat är talspråket som är baserat på passato prossimo och imperfetto. Italienskan har också ett skriftspråk. Så trots att jag kan klara mig bra ute i det italienska livet. T.om. diskutera livets stora gåtor med Vincenzo på italienska, vilket är en utmaning eftersom det gäller att känna in och samtidigt välja rätt verbform. Vi trevar oss fram, ändrar verbformen, när vi upptäckt att den var fel och vi har ett enormt tålamod. Någon mer disciplinerad människa än Vincenzo har jag aldrig mött.  - Så kan jag inte gå in i en bokhandel och köpa en bok och förvänta mig att jag ska kunna läsa den. Skriftspråket är uppbyggt av en annan verbform passato remoto, som är ännu mer komplicerat och högtravande.  Ja, språket är en “sfida” ett bra italienskt ord som jag gillar och gärna använder. Sfida = utmaning.

I veckan valde skolans katt Gino att få undervisning i vårt klassrum

Att vi nu är framme vid första advent känns inte här. Jag saknar det inte heller. Jag som älskar julen, myset, stämningen och lugnet. Men så fick jag ett email från min kära moster Siv, där  hon så inspirerande beskrev adventsstämningen, ljusen, glöggen, julbaket, ja allt som hör julen till. Jag kände hyacinternas doft ända hit och fick en längtan efter glögg.  Visst ska det bli roligt att komma hem. Hemma finns ju också ett liv att leva. Min familj, mina vänner och arbetet med Tahitian Noni. Men in i det sista njuter jag av mitt italienska liv. Idag tog jag en tidig morgonpromenad, min sista söndag, innan jag åker hem. Jag trodde staden skulle sova kl 09.00 en söndagsmorgon, men icke, både maratonlöparna och turistgrupperna var igång. Men det hindrade inte mig att njuta av atmosfären. Morgonen var otroligt vacker. Som vanligt måste jag stanna till vid Ponte di Carraia  för att betrakta Ponte Vecchio. Jag kan inte se mig mätt. Varje dag plockar jag upp kameran, för ingen dag är den andra lik. Det finns alltid skiftningar i vattnet och ljuset varierar hela tiden. Varenda gång jag passerar, tycker jag, att så här vackert har det aldrig tidigare varit och så tar jag ett nytt foto. Det finns dagar då jag går över bron fyra gånger, det har ingen betydelse, jag måste stanna upp.  Jag kan förstå att fiorentinaren känner stolthet. Staden är ett konstverk.

Lungoarno, söndagmorgon