Med mössan långt nerdragen över öronen och halsduken virad flera varv runt halsen går jag ut i tron att jag ska smälta in i den italienska vinten. Temperaturen är nere på +6 grader. Det är grymt kallt, italienska mått mätt. Men när jag ser mig omkring så liknar jag mest en lättklädd turist. Jag är en exotisk fågel som inte fryser öronen av mig trots den extrema kylan. Idag är det kapuschonger, tjocka vantar och höga stövlar som gäller. Halsdukarna är virade runt hals och ansikte, bara ögonen är synliga. Pälsmössorna är så stora att de hade platsat i Sibirien. Den annars så lugnt spatserande fiorentinaren rusar nu gatan fram, med en blick som tydligt visar att han håller på att frysa ihjäl. Det gäller att komma inomhus så fort som möjligt. Prognosen hotar med -3 grader till natten. Kanske är det pga dessa fruktansvärda minusgrader som fiorentinaren har pälsat på sig för att överleva. Det är helt vindstilla. Jag går sakta genom stan och njuter av den italienska vintern. Värre kan jag tycka det är inomhus. Men jag börjar vänja mig och kan t.o.m tycka att det är helt ok att gå klädd med stövlar, kavaj , tjock tröja och halsduk inne. Mitt ouppvärmda badrum är den största utmaningen. Oftast står jag kvar i den ångande varma duschen tills varmvattnet tagit slut och jag tvingas ut i den iskalla verkligheten. Men även det har jag börjat acceptera och jag undrar varför vi i Sverige är så generösa med vår inomhusvärme, när man faktiskt kan ta mer kläder på sig. Har mitt sätt att tänka blivit alltför italienskt?

Via S. Spirito

Jag är så tacksam över att få gå i skolan här i Firenze och läsa italienska. Jag skulle kunna lägga ner hur mycket tid som helst på det. Det är inte enkelt. Grammatiken är en djungel och ju mer man lär sig, desto mera komplicerat blir det. I veckan blev det bara för mycket. En elev, en fransyska som är gift med en italienare och bor här i Firenze och pratar utmärkt italienska sa plötsligt BASTA! Hon ville hoppa av och gå tillbaka till en lägre klass och tre av sex i klassen erkände samtidigt att de inte klarat läxan. Det blev en anings tumult och Renata bad, för jag vet inte vilken gång i ordningen om ursäkt för det italienska språkets uppbyggnad. Grammatiken är komplicerad eftersom den följer latinets regler. Ju längre man läser, desto mer komplicerat blir det. Reglerna kan man väl stå ut med, men undantagen är inte roliga. Påminner mig lite om Berlusconis sätt att ändra lagar och regler så att de passar honom.

Porten till S. Spirito

Renata tillade, kanske som en tröst, jag har haft många gråtandes studenter, då vi kommit till den här nivån. Vi lyckades få Severin förstå att det här är inte lätt för någon och hon kommer att stanna kvar i klassen. Imorgon börjar vi att studera på livello 4.

Även om jag i vardagstal inte använder mig av all grammatik jag hittills lärt mig. Så har jag fått kunskapen. Det är bara att träna, en vacker dag kanske jag har passerat “turistitalienskan”. Det roliga med skolan är också att man genom lärarna verkligen lär sig hur italienaren fungerar. Även om jag undviker att sätta någon i ett fack, så finns en stereotyp. Politik t.ex är bara något som man pratar om ungefär som fotboll och kärlek, vilket är det största och viktigaste i Italien efter mat och vin. Italienaren vill enligt Renata och som jag förstått många italienare instämmer med, ha en karismatisk ledare att följa. Italienaren bryr sig inte om politiken, han vill leva gott, njuta av livet osv. Berlusconi gick för långt med sin karsima. Italienarna skäms över honom och tycker det är otroligt pinsamt. Så pinsamt att man inte längre nämner hans namn och skulle namnet av misstag komma upp, blir svaret, “vem är det? känner inte till.”  Italienaren väntar nu bara på bättre tider och önskar att ett under ska ske och en ny karismatisk ledare ska dyka upp, som kan ställa allt i ordning. Men eftersom ingen längre är religiös i Italien så lär det inte bli i första taget.  Italienarens önskan är att kunna leva så som man gjorde för 5-10-15 år sedan. Jag har hört en del beklaga sig över varför inte italienaren är som fransmännen som protesterar och demonstrerar. Men det ligger inte i italienarens intresse. Kärlek, fotboll och mat är viktigare här.  Här pratar man kärlek lika ofta och naturligt som vi pratar om vädret i Sverige.  Men även på kärleksfronten är det kaos. Många känner sig besvikna på kärleken och äktenskapen.  ”Alla” italienare är otrogna. “Alla” skiljer sig och letar ständigt nytt.  Man undrar var den “Grande l´amoren” tagit vägen. Alla söker ett förhållande som är äkta, kärleksfullt, troget och utvecklande. Man accepterar inget mindre. Ungdomarna tror inte på äktenskapet. De har det bra hemma. Lever fritt och har en god ekonomi i jämförelse vad de hade haft om de bott själv. Idag har föräldrar och barn en vänskaplig, fri relation. Ingen dominerande fader som förr i tiden. Inte förrän “barnen” närmar sig 40-årsdagen gifter de sig och flyttar hemifrån. Många väljer att inte skaffa barn.  Efter några år blir det skilsmässa och de flyttar åter hem till mamma eller pappa med eller utan barn. Oftast är föräldrarna också skilda.

Lördagsmarknad i S. Spirito

Det är tydligt att något håller på att ske hos människan. Man accepterar inte längre att leva i ett äktenskap som inte ger något mer än en invand trygghet. Äktenskapet är inte längre det praktiska, ekonomiska förbund som vi tidigare behövde. Fler och fler får kraften och modet att avsluta en relation som är färdig. Ett större och mänskligare behov håller på att utvecklas och vi väljer att följa hjärtats röst för att få den inspiration, glädje och kärlek som är livsviktig för vår utvecklande existens. De som har kunskapen att kunna utvecklas och leva tillsammans ett helt liv i kärlek och kreativitet är få och säkert välsignade. Givetvis skapar det kaos som allt nytt gör innan det blir rätt och naturligt. Alltså är det lika mycket kaos på den italienska kärleksfronten som det är i den italienska politiska världen. Förändringar är alltid kaos innan det hittar en fast form. Världen genomgår en förändring och den är viktig för vår överlevnad.

VI VILL HA EN REN VÄRLD

En annan lustig sak som jag lärt mig i skolan är att det inte är ovanligt att en 50-årig man bor hos sin mamma, t.ex efter en skilsmässa. Det som är mera ovanligt men händer alltför ofta enligt Renata är att den vuxna mannen sover i sin mammas säng och Renata grimaserar med hela kroppen då hon berättar det. Då minns jag min yngste son Carl-Martin, som varje natt kröp ner i min säng. Den sommaren han blev 10 år, frågade jag honom om han inte kände sig så stor nu att han kunde sova i sin egen säng hela natten. Svaret jag fick, glömmer jag aldrig. “Får jag det mamma, jag trodde du blev glad när jag kom”. Visst fick han sova i sin egen säng, men jag måste erkänna att det var mysigt då han kom. Efter vårt samtal valde Calle att sova i sin egen säng, det hade han säkert önskat att göra länge. Nu kom tanken, kanske dessa 50-åringar inte har en mamma som säger att det är ok att sova i den egna sängen.

I veckan som gick slutade en svensk tjej skolan. Åsa, en vuxen kvinna, berättade för klassen att hon planerat göra en resa till Puglia och stanna där en vecka. Då säger läraren i förmyndarton och helt seriöst. “Åsa, du som är svenska (=blåögd) du kommer inte klara dig i det området. Männen där är mycket vackra, men otroligt primitiva och maskulina. De kommer att äta upp dig”. Så funderade Renata ett kort ögonblick så kom hon på en bra lösning. Åk till Sicilien istället, även där är männen vackra men har en annan syn på kvinnan. På Sicilien är kvinnan madonnan, männen dyrkar kvinnan och har stor respekt för henne. Det är bättre du åker dit. När Renata informerade om detta i skolan lät allt ok eftersom där tänker jag italienskt. Väl hemma drog jag parallellen, hur hade det varit om en svensk lärare sagt till en vuxen elev.  Åk inte till Småland där är männen …….si och så. Jag råder dig, åk hellre till Skåne, där är männen ……….annorlunda.  Men i Italien är det helt ok, ingen höjer på ögonbrynen. Jag minns också en italienare som sa till mig för många år sen, “lova mig en sak, åk aldrig till Bolognia, där finns bara banditer.” Italienarna ligger och trycker i sina små lådor, jag undrar när de tänker komma ut och bli fria individer? Men det är ganska roande.

En lektion blev vi undervisade i det aktiva italienska teckenspråket. Vi hade vansinnigt roligt, men jag tror att jag föredrar att lära mig ett språk i taget.

Min skola ligger i S. Spirito, som den delen av Firenze heter och där jag för tillfället lever mitt italienska liv. Jag kände inte till området då jag kom hit första gången, det ända jag visste var att det låg på södra sidan av floden Arno. S. Spririto är Firenzes vagga. Det var här som familjen Pitti i mitten på 1400-talet beslöt sig för att bygga sitt palats, palazzo Pitti. Detta var staden. 100 år senare köpte familjen Medici palazzet. De anlade också den vackra Boboli-trädgården. Men då Medici byggde Del Uffizi på andra sidan floden, började den delen av staden att växa. Stora piazzor och mäktiga byggnader anlades och S. Spirito-området blev mindre intressant och förföll.

Baren bredvid skolan

Tiderna förändras, precis som är tänkt och idag anses S. Spirito vara den mest genuina delen av Firenze. Dessutom ligger området granne med Ponte Vecchio, så det är mycket centralt. Lägenheterna  renoveras och priserna har börjat stiga. En pytteliten lägenhet kan man dock få för 250.00 – 300.000 Euro. Stadsdelen är levande, gatorna fyllda av hantverkare, de har sin lilla verkstad på bottenplan i palazzen, som höghus heter på italienska. På min väg till skolan går jag förbi skomakare, som inte bara reparerar utan också tillverkar skor. Ramtillverkare som snidar fantastiska skapelser, det finns tydligen ett outtömligt behov av dessa här i Florenze. Sömmerskor, fiolmakare och mängder av små verkstäder som restaurerar gamla möbler. Dessa blandas med antikvitetsbutiker, enotek, små barer, livsmedelsbutiker, köttaffärer, bröd- o pizzabutiker, restauranger,  pyttesmå boutiqer, vårdcentraler och dagis. Det är en levande stadsdel och man behöver inte bo här någon längre tid innan man blivit bekant och folk hälsar hjärtligt då man går förbi.

Bokcafét i S. Spirito

Jag älskar den här delen av stan. Det här är äkta, inga mängder turister, smala trånga gator och jag måste le åt synen, då en lugnt cyklande man ligger i täten, med en buss efter sig och därefter bilar så långt man kan se.  Bussen har inte en chans att köra förbi cyklisten på den trånga gatan. Ingen tutar, alla tycks ta det lugnt, mest av allt cyklisten. På Via S. Spirito ligget ett bokcafé. Hit går jag gärna en stund varje eftermiddag. Det är ett mysigt vardagsrum, med sittgrupper. Här dricker jag en kopp kaffe, ibland ett glas vin, läser italienska, lyssnar på musik och småpratar. Hit kommer människor i alla åldrar. Folk boende i S Spiriti och utländska studenter. Här finns alla åldrar representerade. Jag har sett 70-80-åriga damer från kvarteret slå sig ner med en bok och en kopp kaffe och man kan tydligt se hur de uppskattar en stunds sällskap. Många slinker in efter jobb och bara trivs. Alla hälsar när man kommer och det är lätt att känna sig som hemma. När jag sitter här och bara njuter av livet och atmosfären är jag så tacksam över människans möjlighet att kunna välja sitt liv. (även om många inte är helt medvetna om det än). Snart är jag tillbaka till ett annat liv i Sverige. (eftersom jag valt det) Idag vet jag inte hur det livet kommer att se ut. Men jag fascineras över så många möjligheter och så många dörrar som står helt öppna och bara väntar. Jag lever i nuet och önskar att jag utan att behöva tänka kan ta steget in i framtiden.