Tidig morgon i Panzano

Toscana är en fantastiskt vacker del av världen, dessutom framställer de ett av världens mest kända viner, som de givetvis är väldigt stolta över. Italienarna är ett folk som är stolta över mycket. Speciellt fiorentinarna anses vara extra stolta pga av sitt kulturella arv.

En tidig lördagsmorgon hoppade jag på en av bussarna som kör utanför stan. Jag ville uppleva Chianti, inte bara från vinflaskan utan också från naturen. Det var inte bara jag som önskade detta. Vi var ett blandat gäng med människor från alla håll i världen  Vi skulle på en heldagsutflykt till Panzano. Vandra över berg och dal för att komma till en vingård där vi skulle äta lunch och dricka av deras goda vin och smaka grappan som tillverkas av skalen som blir kvar efter vintillverkningen.

Bussresan till Panzano tog sin tid, eftersom vi stannade vid varje liten by. Bussen blev knökfull och sittplatserna blev snabbt upptagna. De stående fick verkligen hålla i sig på de kurviga vägarna. Men alla verkade glada och nöjda och man pratade glatt på, trots den tidiga morgonen. Panzano är en av de pyttesmå toscanska städerna som jag bara älskar. Att något kan vara så vackert. När jag klev av bussen och stod där på den lilla piazzan och såg mig omkring blev jag helt tagen av skönheten, stillheten och harmonin. Hade någon frågat mig  i det ögonblicket om jag ville bo här, hade jag säkert svarat: Ja, gärna, här vill jag  leva, tillsammans med de väl omhändertagna gamla stenhusen, olivträden och buogavilleorna. Här vill jag vakna om morgonen och se utsikten över berg och dalar, bevuxna med vinplantor och olivträd. Här vill jag leva, här som tiden står still.

När jag står där och drömmer mig bort för en sekund kom jag att tänka på dealen jag gjorde med mina barn för så där 10-15 år sen. Den dag som jag blir gammal, besvärlig och gaggig, då ska de sätta mig på ett tåg till Toscana med enkel biljett. Där ska jag vandra min sista tid och när jag inte orkar vandra längre, då ska jag lägga mig mig i en vacker dunge och  mina ögon ska få njuta av allt det vackra så länge de orkar se. Jag tycker fortfarande att det är en bra deal. Undrar om de vågar skicka iväg mig, när den dagen kommer. Om den kommer, jag blir kanske inte gaggig. Eller kan det vara så att jag inte förstått varför jag är här? Men hur vackert här än är måste jag erkänna för mig själv, att hade inte Firenze legat bara en timmas bilresa härifrån hade jag inte kunnat bo här. Jag har lika stort behov av en stads hetsiga puls som jag har av stillheten. Balansen är viktig. Jag vet att vi kan vara allt. Vi behöver inte begränsa oss. Vi kan älska allt.

vinfält i höstsol

Panzano ligger ganska högt, morgonluften var klar, frisk och kylig. Solen sken från en blå himmel och jag visste att om någon timme skulle det vara 20 grader varmt. Naturligtvis fick det bli frukost i en av byns små barer. En latte och en härlig bulle, dessutom ljummen, fylld med en smarrig vaniljkräm stoppade jag i mig.  Den passade verkligen in i den här miljön. Syndigt njutbar. Trots den tidiga timmen var det liv och rörelse i baren, där invånarna tog sitt morgonkaffe och pratade om den besvärliga ekonomiska situationen i Italien, om Berlusconi och om översvämningarna i norr och det onormalt varma vädret.

Så var vi samlade med vår guide och vandringen började, det tog inte många minuter förrän byn var bakom oss och vi vandrade i bergen omringade av druvplantor. Utsikten var “meraviglioso”.  Vi stannade till ibland, väntade in de tröttaste och blev informerade om att just nu befinner vi oss i hjärtat av Chianti. Vi stod på en öppen plats, en enkel sten visade hjärtat. Chianti är som Champagne i Frankrike. Växer druvorna utanför området får de inte kallas det välkända namnet, trots att det är samma druva och samma tillverkningsprocess. Ett äkta Quanti Classicovin ska ha ett rosa band med en svart tupp på flaskhalsen.

Vandringen som visade sig vara mer berg än dal var jobbig. Många såg lidande, nästan döende ut. Även jag kände att det var tufft och drack tacksamt upp den lilla noni-slurk som jag hade i väskan. Efter tre timmars vandring kom vi svettiga, trötta och hungriga fram till vingården.

kan undra om det är en riktig "önskebrunn"

Ett slitet gammalt hus, men med en charm som fick mitt hjärta att smälta låg framför oss. Min modersinstinkt vaknade till liv och jag fick en stark längtan att ta hand om det gamla huset, trädgården och göra allt ännu vackrare. Den unge mannen som nu skötte vingården och odlingen hade helt klart ingen tid över till hus och hem. Hans liv var vin- och olivodling. Mannen som hälsade oss välkomna, var den femte generation i huset. Han berättade att han härstammade från familjen Firidolfi. Släkten kom från Firenze, men i mitten på 1400-1500-talet blev familjen Medici i Firenze så starka att familjen Firidolfi tvingades flytta från staden. De kom då till Panzano. Det första man gjorde var att bygga en mur för att skydda sig. Därefter byggde man sitt hus. En ung amerikanska som var med i vårt sällskap och tydligen helt okunnig om Italiens historia frågade varför man måste bygga en mur kring sitt hus. Vad var det var för farliga djur som fanns på den tiden som man måste skydda sig mot?  När hon väl förstod att det handlade om släktfejder och att det var människor som man måste skydda sig för, tyckte hon att europerna var ett barbariskt släkte och murar hade man aldrig haft i USA. Ingen talade om för henne var “amerikanerna” kom från, inte heller vilket ungt land Amerika är.

Där stod nu 2000-talets Firidolfi framför oss och sitt dukade bord. En ung man på knappt 30 år med hästsvans och byxor så låga att man kunnat parkera en cykel i springan enligt Vincenzo. Den här unge mannens liv är säkert mycket annorlunda än sina förfäders. Under de tre timmar som vi åt vår 3-rättslunch passade den unge mannen upp oss. Han plockade bort tallrikar, dukade fram tallrikar, hällde upp vin, berättade om vinet. Hällde upp grappa och berättade om grappan och sprang som en skållad råtta från det ena till det andra. Troligtvis måste han också diska efter oss.  Men förhoppningsvis sover han gott om natten, trots att det är enkelt att ta sig igenom muren idag.

Jag tackar för alla rivna murar i världen och jag tackar för att Europa har blivit en fridfullare plats att leva i och jag gläds åt att resten av världen jobbar på att också leva i frihet. Vi är på väg mot den 1000-åriga freden. Det har varit en blodig resa hit och vi är ännu inte framme. Men vi är på på god väg. Fler och fler människor i världen jobbar på att följa sitt hjärta och leva i kärlek, glädje och sanning. Jag möter dem varje dag och jag gläds över deras mod.

Firidolfis släktgård

Efter tre timmars vandring, tre timmars ätande och drickande samt 3 timmars bussresa var jag helt slut då jag kom hem. Men jag hade krafter kvar att resten av kvällen styla den gamla vingården och ta hand om trädgården. Det blev fantastiskt vackert. Som det är tänkt att vara.