Idag stötte jag på en tiggare. Mitt bland alla turister och fiorentinare satt han där med sin hund och en skylt, där det stod “abbiamo fame”(vi är hungriga) Mannen och jag fick genast ögonkontakt och till min förvåning, så kände jag igen honom, en god vän. Jag hälsade glatt, samtidigt som jag tänkte, “varför valde du den rollen?” att sitta där, med hunden och en skylt. Är det vad du verkligen vill, har ditt hjärta sagt dig det? Han hälsade tillbaka och jag såg att han var en kollega till mig. Vi spelar båda på livets teater. Inte konstigt att jag kände igen honom. Vi spelar i samma pjäs. När jag såg mig omkring upptäckte jag de olika rollerna som människorna hade. Många var väldigt seriösa i sina roller. De bästa aktörerna fick mig att tro att det var på riktigt.

polis och turist, roliga roller.........

En som såg ut att ta sin roll på blodigt allvar var en man i strikt svart kostym, ljusblå skjorta och en slips i en mörkare blå nyans. Han var en fantastisk aktör. Ingen detalj var glömd, hans skor var lika skinande blanka som guldtavlorna utanför husen med namnskylt och ringknapp. Välrakad och perfekt struken var skjortan. Jag kunde inte låta bli att iaktta honom där han stod i solskenet utanför baren med den pyttelilla kaffekoppen i sin hand. Min tanke var att, han tror nog att det är på riktigt. Han lever verkligen in i sin roll.

Jag undrar lite över hur trovärdig jag är i min roll. Vissa aktörer ser inte ut att ta rollen så allvarligt. De är kanske inte ens medvetna om att de har valt en roll. Undrar om jag är lika trovärdig som bankmannen i svart kostym, om det nu är bankman han spelar. Jag har inte rollistan i min hand, så jag får gissa. Kanske är han mäklare? Åtminstone vill han antagligen genom sin klädsel visa att han är pålitlig. Kan man lita på det? Vad vet jag vad som står i hans manus. Men bortsett från manus, så tror jag att även jag är ganska bra i min roll. Åtminstone är jag medveten om att jag själv har valt rollen och det är det viktigaste. Jag gillar verkligen min roll.

En härlig lyckokänsla flyger igenom mig då jag inser så underbart livet är då man hittat den roll som känns rätt. Rollen som är min sanning, som är jag. Jag har deltagit i roller som jag inte gillat och som jag hoppat av. Innan jag visste hur livets teater fungerade var jag rädd att bli utan roll om jag tackade nej till en roll som inte kändes bra. Jag var t.o.m så egotrippad att jag trodde jag förstörde för andra om jag hoppade av rollen som jag inte trivdes med. Men erfarenheten har lärt mig att det är precis tvärtom. Jag ger mina motspelare en chans att växa. De får en ny roll som kan leda till en stor utveckling. Givetvis kan de också tacka nej till den och välja en helt annan roll. Viktigt är att aldrig påverka en annan människas val av roll. Eller försöka få någon att spela med i samma pjäs som jag spelar i, av rädslor eller av egoistiska själ. Min uppgift är att hitta den roll som passar mig. Min sanna väg, där jag är lycklig och där hjärtat kan vara öppet. Det är i den rollen som jag utvecklas, blir ren, kärleksfull och i balans och hjälper andra att göra detsamma. Det är stort.

Här finns Firenzes bästa pizzor eller mest italienska stället att äta dem på

Men det verkligt stora är att då jag funnit min roll, som är min sanning, då sker miraklet. Moder Jord renas och balanseras. Kan det vara enklare? Jag får nästan lust att gå tillbaka till tiggaren och fråga honom om han är säker på att han följt hjärtats röst och att det sa honom att sitta på marken och tigga. Men jag hejdade mig. För vad vet jag om hans sanning. Den är kanske att sitta där och då hjälper han till att hela Jorden. Allt är enkelt. Allt är kärlek, då man funnit sin roll i Livets Teater. Det viktiga är att man vet, att man genom en tanke, ett ord eller en handling kan hoppa av en roll som man inte är nöjd med och hitta en ny roll som känns mer naturlig och lätt att vara i. En lång stund står jag kvar på piazza della Repubblica och kollar aktörerna, i mitt manus står det väl att jag ska göra det.

"Tutti i Santi" , helgdag. Skolan stängd och här just nu känner jag mig mer som publik

Jag funderar över vilken fantastisk plats Jorden skulle vara att leva på, för alla människor, om vi följer hjärtat och säger Ja, till den roll som vi känner tacksamhet och glädje över. Min blick hamnar återigen på mannen som nu druckit upp sitt kaffe han titttar på klockan och rusar snabbt iväg. Jag undrar om han har funnit sitt hjärtas roll. Njuter han av solen, njuter han av sång och musik som den fantastiska gatumusikanten bjuder på ? Njuter han av sin roll? Jag önskar av hela mitt hjärta att han gör det. I annat fall så är det bara att genom en tanke, ett ord och en handling förändra. Kan det vara så enkelt? Jag tror det.