Solen lyser och värmer fortfarande gott, gatulivet är intensivt, levande men samtidigt avslappnat. Männen ger sig tid att vara uppvaktande och säger, “Ciao Bella! Complimenti a tua mama.”  Av någon anledning låter inte frasen lika sliten här, som den gör i Sverige. Här är det på riktigt. Det är faktiskt kul att vara en bella donna. Speciellt vid min ålder, när jag inte längre tar saker och ting så personligt längre. Det är lite gulligt, att det är min mamma som egentligen får komplimangen. Det måste jag tala om för henne, men inte förrän jag kommer hem. Det är inte säkert att min 86-åriga mor förstår poängen om jag berättar det för henne via telefon. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte ens att hon gillar att män hälsar mig med Ciao Bella! Är man uppväxt i Sverige, då vet man reglerna. Inte synas för mycket. Inte väcka uppmärksamhet och inte höras för mycket. Det är viktigt att vara svenskt lagom.

Jag har upptäckt att jag verkligen anstränger mig att vara lagom och smälta in i den Fiorentinska miljön. Mina kläder blir nämligen svartare och svartare för var dag som går. Inte för att de är smutsiga utan för att jag klär mig i svart. Jag smälter bättre in. I mina ljusa kläder, som jag normalt bär,  blev kontrasten för stor. Absolut inte lagom. Det blev för mycket “Ciao Bella”  Jag syntes för mycket och kände mig som en jättesol som drog alla blickar till sig. Jag lämnade min svarta period för 15-20 år sen. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i den igen. Men vad gör man inte för att vara lagom.

ciao bella!!

Det är härligt att vara i min ålder och inte ta Ciao Bella, så seriöst. Jag ser det bara som ett bra tillfälle att träna italienska. Privata konversationslektioner kan man visserligen köpa på skolan, men jag föredrar det här. Ta en promenad i solen med en trevlig italienare eller hänga i baren med en kopp kaffe och praktisera språket. Tråkigare kan man ha det.

En del lappar med telefonnummer och visitkort har jag fått. De ska jag börja spara. Tänkte att om jag har det tråkigt när jag är så där 80 år, så kan jag alltid plocka fram ett kort och ringa och säga “Ciao, è Nana, ricordami? Då har säkert den unge mannen som gett mig kortet, åldrats ifatt mig. Tahitian Noni International är nämligen inte så stort i Italien. På tal om NONI, så ser jag med nyfikenhet framemot den nya produkt som Tahitian Noni International kommer att lansera nästa år. Den lär vara ändå kraftfullare än NONIN. Hur långt kan man tänja gränsen?  Jag påminner mig själv, så ofta jag kan att det bara är jag själv som sätter gränserna. Det är jag själv som väljer och därmed skapar. Jag väljer att följa mitt hjärta. Jag väljer vilket bränsle jag ska använda. Jag väljer hur jag ska leva mitt liv. Jag väljer mina tankar osv. Jag försöker verkligen medvetet att välja. I alla situationer har vi ett val. Men för det mesta är vi inte ens medvetna om det.

I eftermiddags gjorde jag ett val som krävde stor eftertänksamhet. Det var inget lätt val. Jag tog god tid på mig och var väldigt medveten om att valet skulle påverka mitt liv. Ingen längre stund, men dock, en stund. Jag kände in de olika valmöjligheterna, det gällde att välja rätt. Jag valde länge och omsorgsfullt. Bestämde mig slutligen för en “opera italiano”.  Då jag står där med glassen i min hand och känner mig nöjd med valet jag gjort, funderar jag över varför vi inte gör alla våra val lika omsorgsfullt. Visst är glassvalet viktigt, men………?

Väljer vi våra liv lika omsorgsfullt som vi väljer glass?

De Fiorentinska gelaterierna frestar i varje kvarter och här äter man glass året om. Världens bästa glass. Glass är inte det perfekta bränslet för kroppen men kanske för själen. Därför väljer jag att inte köpa glass varje dag. Bara ibland och då verkligen njuta. La dolce vita!!!